Fru talman! Problemet med
ungdomsarbetslösheten överskuggar nu allt. Ny
demokrati har under en lång tid uppmanat alla
politiska partier att slänga prestigetänkandet, ta
bort de politiska skygglapparna, bortse från
politiska bindningar och sätta in resurserna på
Sveriges egen resurstillgång, nämligen
ungdomarna.
173 000 ungdomar är i dag utan arbete. Av dessa är
131 000 öppet arbetslösa. Det motsvarar 16,2 % av
befolkningen mellan 18 och 24 år och 23 % av
arbetskraften mellan 16 och 24 år.
Kostnaden för den totala arbetslösheten
överskrider i dag 100 miljarder.
Arbetsmarknadsfonden, som betalar ut a-kassa,
KAS och utbildningsbidrag, hade i juni ett
underskott på 16 miljarder. I dag är det 30
miljarder, och det fortsätter att galoppera. Nästa
sommar beräknas underskottet till 45 miljarder, om
ens det räcker. Hur länge tänker regeringen låta
detta fortgå?
Det faktum att en ung människa måste göra sin
entré i arbetslivet som arbetslös är fruktansvärt. Att
vara praktikant är inte heller bra för självkänslan.
Ungdomarna har rätt att kräva att regering och
riksdag agerar med kraft och skapar riktiga
förutsättningar att ge våra ungdomar en riktig start
i sitt verksamma liv.
Varför är det alldeles omöjligt att ge ungdomarna
en chans att komma in på arbetsmarknaden och att
skaffa sig en gedigen yrkesutbildning? Varför är det
så omöjligt att låta ungdomar få åtnjuta
lärlingsplatser direkt ute på företagen? Där finns ju
redan den maskinella utrustningen, erfarna
handledare och meningsfull och
produktionsinriktad utbildning.
Det fanns tidigare industriskolor i företagen. Det
fungerade utmärkt. Varför är det så omöjligt att
låta ungdomarna samköra en sådan utbildning med
teoretisk utbildning? Varför är det så omöjligt för
regeringen att anamma Ny demokratis förslag om
en helt ny lärlingsutbildning av den typ som nu finns
i Tyskland, anpassad till svenska förhållanden? Vid
en utfrågning av ett antal ungdomar i våras svarade
över 80 % att de såg positivt på förslaget.
I Tyskland är ungdomsarbetslösheten i dag ett par
procent. Det skall jämföras med de svenska
siffrorna. Hur många miljoner eller miljarder
skattekronor skall betalas ut innan regeringen tar
Ny demokratis förslag och stöper om det till sitt
eget?
I våras föreslog vi att arbetsgivarna skulle få betala
förslagsvis 2 500 per månad för utnyttjande av
ungdomspraktikanter. Detta skulle villkoras med
löfte om en förlängd provanställning. Givetvis
skulle lönen höjas upp till normal nivå av staten.
På detta sätt skulle arbetsgivare och ungdomar
kunna samarbeta under normala förhållanden.
Ungdomarna skulle få chansen att känna ett
egenvärde.
Arbetsmarknadsministern framförde personligen
att det var ett orealistiskt förslag. Nu, efter X
miljoner eller miljarder kronor, kommer enligt
uppgift ett förslag som bygger på Ny demokratis
förslag. Är det bra? Nej, det är skrämmande.
Ungdomspraktiken och ALU var tänkta att vara
sistahandsåtgärder. I stället har de blivit
förstahandsåtgärder och genom sin utformning
bidragit till konkurrenssnedvridning och förlust av
riktiga jobb. ALU är ju inkörsporten till evinnerlig
a-kassa. När skall regeringen reagera?
Hur många miljoner eller miljarder skall det kosta
innan någonting händer? Vi inom Ny demokrati
har länge krävt åtgärder som skapar riktiga jobb.
Lyssna på de vanliga människorna som har
direktkontakt med problematiken ute i
verkligheten istället för att dra en utredning i
långbänk!
Inom Ny demokrati engagerar vi oss speciellt för
ungdomar samt för småföretagen. Vi har upplevt
en utveckling där regeringen i stället för att sätta in
kraftresurser för dessa målgrupper gör fruktlösa
försök att gå Socialdemokraternas planekonomi till
mötes och spikar ihop s.k. krispaket.
Krispaket är, som vi alla nu vet, överenskommelser
som man överger efter ett tag. Resurserna ägnas
sedan åt att försöka få fram vems fel det var att
överenskommelsen inte höll. Det är tydligen
viktigare för regeringen att samarbeta med
Socialdemokraterna och tillgodose dem än att
aktivt arbeta mot arbetslösheten.
Officiellt säger sig regeringen föra en kamp mot
arbetslösheten. Hur kan man säga det, när det
bevisligen bara blivit halvmesyrer?
I arbetsmarknadsutskottet liksom i de flesta utskott
sorteras motionerna i högar. Det finns en hög för
regeringspartiernas motioner och en för
oppositionens motioner. Av motionerna i den
första högen kan man eventuellt åstadkomma
positiva skrivningar, och motionerna i den andra
högen -- oppositionens -- är redan på förhand
avslagna.
Då vi inom Ny demokrati för två år sedan kom in i
riksdagen direkt från verkligheten och ännu inte
hade fått de obligatoriska skygglapparna,
förvånade det mig varför inte regeringen och
utskotten plockar russinen ur kakan och tar vara på
guldkornen i motionerna. Nej, det är nu bara så att
regeringens proposition i ärenden skall gälla,
oavsett innehåll och innebörd.
Detta förhållande föranledde oss inom Ny
demokrati att föreslå att alla motioner skall skrivas
utan partibeteckningar och namnunderskrift, nu
när Sverige verkligen är i kris. Då kanske inte
regeringen skulle behöva skämmas för att anta en
motion eller delar av en motion som kommer från
oppositionen.
Detta förslag om nytänkande var naturligtvis
alldeles för bra. Dessutom kom det från Ny
demokrati, varför det avslogs.
Vi är nästan säkra på att det inom en viss tid
kommer att dyka upp igen i ny skepnad -- som
proposition från regeringen. Detta sker med många
av våra förslag.
I och för sig får man vara glad över att sunda idéer
till slut genomförs, men varför måste samhället --
skattebetalarna -- på grund av prestige innan dess
ha förlorat miljontals eller miljarder skattekronor?
Vi försökte bryta slentriantrenden och föreslå att
arbetsmarknadsråden skulle tillsättas efter
kompetens och inte efter politisk och
organisatorisk tillhörighet. Det blev naturligtvis
blankt avslag på våra motioner. Efter X miljoner
kronor presenterades innebörden av vår motion i
form av en proposition från regeringen.
Anhöriga till småföretagare som tvingats göra
konkurs och som själva tvingats sluta sina jobb har
sedan 20 år tillbaka inte haft möjlighet att erhålla
a-kassa på grund av släktskap med företagaren. Ny
demokrati uppmärksammade och påtalade
problemet och engagerade sig i frågan. Orsaken
visade sig vara att AMS i sin regelbok för a-
kassorna inte återgivit innehållet i proposition 56
från 1973 i dess helhet. Ny demokrati fick utskottet
att uppmana regeringen att återkomma med
lagförslag i ärendet.
Nyheten om den seger Ny demokrati vunnit för
småföretagarna kom att publiceras på en helsida i
tidningen Expressen. Regeringen, representerad
av arbetsmarknadsministern, sade sig ha
genomdrivit rätten för anhöriga till företagare att
liksom alla andra löntagare få
arbetslöshetsersättning. Efter X antal tragedier och
X antal miljoner eller miljarder har Ny demokratis
sunda förnuft vunnit.
LAN köper som bekant upp utbildningsplatser från
AMU. Arbetsförmedlingarna fyller upp dessa
platser i den utsträckning utbildningsbidragen
räcker. Det har saknats koordination. Det har
inneburit bl.a. att många kurser som betalats med
skattebetalarnas medel varit tomma, eftersom
utbildningsbidragen har tagit slut.
Återigen var det Ny demokrati som påtalade
förhållandet, vilket nu efter X antal miljoner i
bortkastade skattepengar börjat åtgärdas. Det
finns tyvärr ytterligare exempel.
Alla, från höger till vänster, talar i dag om att det
är i de små och medelstora företagen som
framtidens jobb finns. Jag skulle vilja påstå att det
enbart är en läpparnas bekännelse, för att använda
Mona Sahlins favorituttryck. Socialdemokraterna
har aldrig underlättat för företagare, gör det inte nu
och kommer tydligen aldrig att göra det. Om partiet
kommer tillbaka till makten skall skatterna höjas
igen, arbetsrättsliga regler återställas till vad de
alltid har varit och företagare återigen jagas,
eftersom de profiterar på löntagarna. Det har man
alltid hört.
Socialdemokraterna har mig veterligen inte ett
enda förslag till hur man skapar riktiga jobb i de
små och medelstora företagen.
I går speglades det i TV hur Socialdemokraternas
bundsförvanter, Elektrikerfacket, går till strid mot
Sverige och skattebetalarna. Ett litet företag i
Sverige har kanske bara råd att ha en elektriker
anställd på halvtid. Elektrikern själv vill och måste
jobba samt tycker dessutom att det är jättebra för
honom. Facket insisterar på att han skall säga upp
sig, eftersom de tycker att småföretagen gott kan
anställa honom på heltid. Detta protesterar
elektrikern emot. Han har mage att sätta sig upp
mot facket. Han har nu uppmanats att säga upp sig,
börja stämpla och hålla tyst. Om han inte gör det
skall man se till att han blir avstängd från a-kassan.
Facket gör nu allt som står i dess makt för att sätta
krokben för företagaren.
Om facket lyckas blir det konkurs, vilket inte bara
drabbar elektrikern med eventuell familj utan även
småföretagaren med eventuell familj, leverantörer
m.m. En kedjereaktion uppstår. Vem får betala?
Jo, det får de svenska skattebetalarna, oavsett om
de har arbete eller inte. Sensmoral: fackets makt
måste brytas.
Vad gör då regeringen? Som jag tidigare anfört har
den mest ägnat sig åt halvmesyrer. Nu är det en ny
halvmesyr på gång, nämligen ändringar i
arbetsrätten.
Eftersom arbetsmarknadsministern redan vet att
Socialdemokraterna enligt egen utsago kommer att
riva upp alla förändringar i arbetsrätten vid ett
eventuellt systemskifte, vore det väl på plats att
göra något rejält för småföretagen. Vad har man att
förlora?
Ny demokrati anser att företag som har under 25
anställda inte borde omfattas av några som helst
turordningsregler. Många småföretag skulle
komma ur den förlamande tvångströja som
arbetsrättslagstiftningen satt dem i. I dag drar
företagen ned på verksamheten, eller satsar på
övertid istället för att satsa på nyanställningar.
I dag sysselsätter man folk i stället för att ge folk
arbete. Om man har a-kassa, beredskapsarbete
eller går på ett ALU-projekt får man inte arbeta
med något som kan konkurrera med den ordinarie
arbetsmarknaden, som det heter. Det blir i stället
en evig rundgång av tillfällig sysselsättning.
Tänk om man i tid hade förstått att företag med
goda affärsidéer, som sköts på ett normalt sätt, i
princip inte behöver några bidrag. Däremot
behöver företag en god jordmån att kunna växa och
verka i. Man måste bl.a. kunna låna pengar till
förmånliga villkor. I dag nekar bankerna företag
med lovande affärsidéer och goda
utvecklingsmöjligheter krediter, vilket ofta leder
till onödiga konkurser. Bankerna dödar alltså sina
egna kunder, vilket osökt leder oss in på att det
primära i dag fortfarande är att få ned räntan.
Vi har gett en mängd olika förslag. En viktig
förutsättning är alltså att investeringsräntorna
sänks så att alla som vill ha ett investeringslån
bereds tillfälle till detta. Även varje kommun skulle
med en mycket låg ränta få låna till att renovera
skolor, avloppssystem m.m. som kan vara till glädje
för kommunens invånare.
Dagens arbetslöshet hade inte haft den omfattning
som den har i dag om man satsat på småföretagen,
vilket man inte gjorde. Om man gjort som vi sagt,
dvs. att redan 1991 sänka arbetsgivaravgifterna till
16 %, hade man hjälpt upp det hela.
Jag är snart klar, fru talman.