Fru talman! Gustaf von Essen och jag har uppen-
barligen olika uppfattningar även på denna punkt. Det
gäller flera andra punkter i flyktingpolitiken och hur
den bör bedrivas i vårt land och om det är klokt att
föra över den till något slags allmän migrationspolitik
i stället för att den skall handla just om flyktingar och
vilka rättigheter som de skall ha.
Vi har definitivt uppfattat det som så att denna
portalparagraf inte har fått det genomslag som skulle
behövas för att man skall få den hänsyn till barnen
som är tänkt enligt barnkonventionen. Det kan Gustaf
von Essen och jag förstås resonera om en liten stund.
Men mera intressant är ju varför Gustaf von Essen,
trots vad han antydde i sitt anförande, inte ville ställa
sig bakom tanken på att man skulle föra in det som
reservationen handlar om, nämligen att man skall se
till att skrivningarna förs in i vår lagstiftning på ett
liknande sätt som har skett i samband med Genève-
konventionen. Jag skulle vara tacksam om Gustaf von
Essen ville reda ut varför han tycker att det är all
right i Genèvekonventionen - för det har han väl
gjort - men inte i barnkonventionen.
När det gäller definitionen av de facto-flyktingar
och andra flyktingar har vår utgångspunkt varit att de
ändringar som gjordes 1996 skulle leda till en avse-
värt snålare och mindre humanitär flyktingpolitik än
vi hade dessförinnan. Det var den farhåga som vi
hade, och det var den farhåga som mina partivänner
redovisade hösten 1996 då vi diskuterade den frågan i
kammaren.
Första året, 1997, verkade det inte ha skett någon
större förändring när det gäller antalet avslag. Men
när vi nu studerar vad som har hänt under det gångna
året, under det andra året med den nya lagstiftningen,
är det uppenbart att antalet avslag har ökat kraftigt.
Om jag har läst rätt har avslagen ökat från 45-46 %
till 63 %. Numera skulle alltså bortemot två tredje-
delar av ansökningarna avslås. Och jag har svårt att se
att det inte har lett till den insnävning som vi varnade
för.