Fru talman! I går hade riksdagsledamöterna - ap-
ropå detta med skolbänk så var Gustaf von Essen inte
där - möjlighet att träffa tre kvinnor, namnen är fin-
gerade: Sholeh från Iran, Tenya från Gambia och
Natalja från Ryssland. Gemensamt för dem alla är att
de har kommit nyförälskade hit till Sverige, med en
förhoppning om att här få leva tillsammans med en
älskad make. Mönstret är likadant: Efter en kort tid i
Sverige förbyts mannen. Han misshandlar och låser in
kvinnan. Gemensamt för alla de här kvinnorna är
också att de har varit i Sverige i flera år, det senaste
året på Kvinnojouren. Gemensamt för dessa kvinnor
är också att de har polisanmält sina män för misshan-
del men polisen bryr sig inte.
Sholeh lämnade in sin polisanmälan för flera må-
nader sedan och hon har ännu inte hört något. Alla
Nataljas skador är dokumenterade och det finns vitt-
nen. Nataljas man nekar till misshandeln, och polisen
har lagt ned undersökningen med motiveringen att
brott ej kan styrkas. Natalja har fått verkställighetsbe-
slut och skall avvisas.
Invandrarverket skriver i sitt beslut: "Natalja upp-
ger att hon varit utsatt för misshandel av sin man.
Detta förnekar dock maken. Invandrarverket finner ej
skäl att närmare gå in på vad som faktiskt har före-
kommit utan konstaterar att mannen ej är dömd för
misshandel."
Utlänningsnämnden skriver i sitt beslut:
"Nämnden ifrågasätter inte att Natalja kan ha utsatts
för misshandel av sin make samt att hon fått såväl
fysiska som psykiska problem i anslutning härtill. De
humanitära skäl som anförts är dock inte tillräckliga
för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas på den-
na grund."
Det enda fel som Sholeh, Tenya och Natalja be-
gått är att de inte har stått ut med att bli misshandlade,
inlåsta och kränkta på annat sätt under de två stipule-
rade åren.
Tenyas föräldrar säger att de inte vill ha henne
tillbaka och att hon skall gå tillbaka till den miss-
handlande mannen, ungefär samma underliggande
budskap som tvåårsregeln ger.
Tvåårsregeln är till för att förhindra skenäkten-
skap. Den har inte kommit till för att underlätta för
män i Sverige att importera kvinnor för att utnyttja
dem, misshandla dem och sedan slänga ut dem och
därefter överlåta åt Invandrarverket att kasta ut dem;
detta för att männen sedan skall kunna ta hit en ny
kvinna.
Att tvåårsregeln har kommit att missbrukas på det
sätt som jag beskrivit och att invandrarmyndigheterna
verkställer dessa mäns fria returrätt har varit känt
länge. Av den anledningen tillsatte regeringen en
utredning - den s.k. Anknytningsutredningen, som
lade fram sitt betänkande 1997. I stället för att be-
handla frågan då hänsköts den i februari 1998 till
NIPU.
NIPU har nu i februari 1999 lagt sitt omfattande
betänkande, och utredningen föreslår en bra och
skärpt lagstiftning vad gäller tvåårsregeln. Problemet
är bara att det kommer att dröja ett par år innan ut-
redningen kan omsättas i en proposition eftersom
NIPU även omfattar nedläggning av Utlännings-
nämnden och ärendena flyttas över till förvaltnings-
domstol.
Det betyder att Sholeh, Tenya och Natalja - alltså
de tre kvinnor som representanter för alla riksdagens
partier träffade i går - inte kommer att omfattas av
den nya lagstiftningen. Då har invandringsmyndig-
heterna redan verkställt avvisningarna av dessa tre
kvinnor.
Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet
och Folkpartiet anser att denna fråga har skjutits upp
tillräckligt länge. Vi tycker att den är tillräckligt ut-
redd och menar att den snarast måste få sin lösning.
Ett land som Sverige, som så klart har uttalat att det
skall råda kvinnofrid i landets alla delar, måste se till
att denna kvinnofrid inte bara gäller vissa kvinnor
utan att den gäller alla kvinnor. Vi anser därför att
tvåårsregeln måste brytas ut och skyndsamt behandlas
av regeringen.
Jag vet att det finns en samstämmighet i denna
kammare om det förslag om en förändring av tvåårs-
regeln som NIPU har lagt fram. Det innebär att lag-
förslaget kommer att gå igenom, men först om ett par
år. Med tanke på de kvinnor som drabbas borde vi
faktiskt kunna enas om att behandla tvåårsregeln
skyndsamt.
Fru talman! När 3 § i utlänningslagen utvidgades
med en bestämmelse om välgrundad fruktan för för-
följelse på grund av kön eller homosexualitet ansåg vi
i Vänsterpartiet att detta var ett steg framåt. Vi hade
visserligen hellre sett att Genèvekonventionens flyk-
tingbegrepp hade vidgats så att den också innefattade
förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. En
sådan tolkning förespråkas av UNHCR och strider
inte heller mot EU:s regler. EU-parlamentet har god-
känt ett förslag som skall stärka skyddet för bl.a.
flyktingar som utsatts för sexuellt våld eller våld med
anknytning till sexuell läggning.
Under de två år som lagen varit i bruk har ett fåtal
människor fått uppehållstillstånd med stöd av para-
grafen - i alla fallen därför att det funnits risk för
könsstympning. Ingen homosexuell har dock, såvitt
jag vet, fått uppehållstillstånd med stöd av den.
I andra länder där det finns en liknande lagstift-
ning har paragrafen lett till att kvinnor och homosex-
uella fått uppehållstillstånd därför att de hyser väl-
grundad fruktan för förföljelse. En av anledningarna
till detta är att dessa länder erkänner kvinnors skäl att
fly som asylskäl.
Kön är t.ex. en faktor när kvinnor förföljs för att
de vägrar att anpassa sig till samhällets förväntningar
på det som kallas kvinnligt beteende. Graviditet utan-
för äktenskapet och frivilliga sexuella relationer kan i
vissa islamiska stater vara grund för stening.
Sholeh, som jag tidigare berättade om och vars
man tagit ut skilsmässa och slängt ut henne, har av
sina föräldrar fått reda på att de kommer att döda
henne om hon kommer tillbaka.
Vi har i flera år drivit att Invandrarverket skall få i
uppdrag att utarbeta riktlinjer för hur man skall möta
kvinnor som söker asyl, hur man skall kunna förstå
deras asylskäl och framför allt förstå att kvinnors
asylskäl skiljer sig från männens.
Det finns goda exempel på hur detta kan göras.
USA, Australien och framför allt Kanada har utfärdat
riktlinjer för de tjänstemän vid immigrationsmyndig-
heterna som intervjuar flyktingkvinnor och fattar
beslut i deras ärenden.
Hittills har vi fått avslag på våra motioner med
hänvisning till att utskottet förutsätter att Invandrar-
verket på lämpligt sätt hanterar denna fråga med
avseende på den nya bestämmelsen. Såvitt vi erfarit
har det inte hänt något på Invandrarverket i detta
avseende. Jag kritiserar inte Invandrarverkets perso-
nal men jag anser att regeringen som ett led i sitt
mainstreaming-arbete bör ge Invandrarverket i upp-
drag att utfärda sådana riktlinjer.
Fru talman! Sverige har granskats av FN:s barn-
rättskommitté. Vi fick beröm som ett föregångsland
men vi fick också kritik. En av de punkter där vi
kritiseras gäller gömda barns sjukvård. Som det ser ut
i dag får gömda barn endast tillgång till akut sjuk-
vård. Kommittén anser att Sverige skall följa princi-
pen om icke-diskriminering. Man uppmanar Sverige
att se över sin politik på så sätt att vi skall utvidga de
gömda barnens rätt till sjukvård till att omfatta mer än
akut sjukvård.
Gömda barns rätt till mer än akut sjukvård är en
fråga som Vänsterpartiet drivit länge. Men varje gång
vi tagit upp den här i kammaren som en följd av våra
motioner har vårt krav avslagits med hänvisning till
föräldrarnas ansvar - och föräldrarna har ansvar för
sina barns bästa. Men det är svårt att förstå att barnen
skall lida för föräldrarnas beslut att gömma familjen.
Barnkonventionen talar om att föräldrarna har an-
svar för sina barn men mig veterligt läggs inte någon-
stans i barnkonventionen ansvaret för föräldrarns
missgärningar på barnen.
Socialstyrelsen har nu fått i uppdrag att undersöka
de villkor och förhållanden som gömda barn lever
under. Uppdraget skall redovisas under våren. Jag
hoppas verkligen att regeringen då åtgärdar den kritik
som vi fått av Barnrättskommittén.
Fru talman! Utskottet har beslutat att föreslå riks-
dagen att ge regeringen till känna att skyndsamt göra
en utvärdering av hur bestämmelserna kring anhöri-
ginvandringen har slagit. Bakgrunden är bl.a. en mo-
tion från Vänsterpartiet. Utskottet anser att utredning-
en skall uppmärksamma speciellt udda och ömmande
fall liksom även sista-länken-fall och andra speciella
anknytningar. Vi välkomnar detta utskottsinitiativ.
I måndags följde jag en chilensk familj, som
skulle avvisas, till Arlanda. Familjen har varit här i
fyra år men har enligt gällande lagstiftning ingen
anknytning till Sverige. I princip bor dock hela deras
släkt i Sverige. De kom hit i slutet av 80-talet och i
början av 90-talet. Alla har fått politisk asyl. Kvar i
Chile blev denna enda familj, som förstås har upplevt
samma tortyr och förföljelse men som av olika skäl
inte kom i väg. Vi har både sett och läst om liknande
fall från Chile i pressen.
Jag tror att vi kommer att möta många liknande
fall i framtiden - kärnfamiljer och släktingar som
blivit kvar i länder där Sverige beviljat största delen
av släkten politisk asyl därför att situationen i hem-
landet varit sådan. Det är då viktigt att vår lagstiftning
inte är så fyrkantig att en kärnfamilj som har hela sin
släkt här, som har jobb på gång, som har barn i sko-
lan, som har nära anhöriga som försörjer dem, som
har varit fyra år i landet och som har ett stort stöd i
sin kommun inte kan få stanna här.
Röda korsets utredning visar att det finns många
människor som faller mellan stolarna med det nya
anhörigbegreppet. Det är därför viktigt, tycker jag, att
vi tar en förnyad diskussion om hur vi skall kunna
möta dem som av en eller annan anledning blivit kvar
och som t.ex. inte uppfyller nu gällande krav på hus-
hållsgemenskap inom tio månader. Det kan gälla
gamla föräldrar som blivit änkor/änklingar eller att
alla barn befinner sig här osv.
Särskilt viktig tror jag att diskussionen blir kring
det som utskottet benämner "andra speciella anknyt-
ningar".
Fru talman! Jag står bakom Vänsterpartiets alla
reservationer men yrkar för tids vinnande endast
bifall till reservation 7 under mom. 8, till reservation
13 under mom. 15 och till reservation 27 under
mom. 37.