Fru talman! Jag vill börja med att tacka alla de
eldsjälar som deltar i debatten och finns i kammaren.
Jag vet att vi alla styrs av FN-deklarationen om
mänskliga rättigheter och dess 14 § som säger att
envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fri-
stad från förföljelse.
Liksom asylrätten är en del av de mänskliga rät-
tigheterna är asylpolitiken en del av vår politik för
internationell solidaritet. Flyktingfrågan angår oss
alla. Vi har ett gemensamt europeiskt och globalt
ansvar. Därför behövs också samordning inom och
mellan länderna.
Genom integrationen av asylpolitiken på Utrikes-
departementet har sambandet blivit tydligt med arbe-
tet för att förebygga och lösa konflikter, med bistån-
det till återuppbyggnad av konflikthärjade länder,
med stöd till frivillig återvandring för flyktingar och
arbetet för mänskliga rättigheter. Över 10 % av det
svenska biståndet går till flyktingrelaterade insatser.
Så länge krig och konflikter tvingar människor på
flykt och så länge förföljelse och förtryck gör det
omöjligt för dem att leva i sina hemländer är asylrät-
ten en absolut nödvändighet och en grundläggande
mänsklig rättighet. Men asylrätten får därför inte
heller urholkas eller förblandas med annan migration.
Den måste hanteras med omsorg och allvar.
Det kräver för det första en lag som tydligt anger
vad som ger rätt till skydd i Sverige. Det fick vi med
förändringarna i utlänningslagen. Grundbulten måste
vara respekt för den asylsökandes rättigheter och den
asylsökandes respekt för lagen.
För det andra kräver det en asylprocess som mot-
svarar högt ställda krav på rättssäkerhet. I den nya
utlänningslagen finns flera förbättringar. Dit hör t.ex.
det ökade kravet på muntlig förhandling. För några
veckor sedan fick jag del av kommittébetänkandet
från NIPU. Jag konstaterar med stor tillfredsställelse
att man uppnått parlamentarisk enighet om ökad
rättssäkerhet genom tvåpartsförfarandet i domstol.
För det tredje är asylfrågan en rättighetsfråga och
bör hanteras som en sådan. Därför har de led i asyl-
processen som tidigare hanterades av polis förts över
till Invandrarverket. Det gäller frågor om tillstånd,
förvar och verkställighet. Polisen behåller ansvaret
för gränskontrollen, men också här kommer Invand-
rarverket att spela en viktigare roll i framtiden.
Jag kan nämna att just nu pågår en intressant för-
söksverksamhet där frivilligorganisationerna finns
representerade vid gränsen på Arlanda för att bistå
asylsökande och följa asylprocessen. Därmed ökar
deras insyn i asylprocessen. Det kan också ses som ett
led i en förbättrad rättssäkerhet.
Fru talman! Hur vi hanterar asylrätten är ett test
på vår demokrati och kultur. Om rättssäkerheten är
den ena principen på vilken vår invandringspolitik
bygger, är humaniteten den andra. Också i en reglerad
invandringspolitik måste det finnas utrymme för
individuella humanitära skäl till uppehållstillstånd.
Om de regler vi satt upp visar sig få konsekvenser
som blir orimliga ur humanitära synpunkter måste vi
vara beredda att ompröva dem. Detta är ett område
som rymmer svåra dilemman och överväganden.
Tvärsäkerhet och polarisering underlättar knappast
rimliga lösningar på besvärliga problem.
Glädjande nog har vi fått till stånd en alltmer
fruktbar dialog med många av de frivilliga organisa-
tioner som är verksamma på detta område. Ett prak-
tiskt resultat är det som pågår vid Arlanda som jag
nämnde. Ett annat exempel är de frivilliga organisa-
tionernas aktiva medverkan i den utredning som In-
vandrarverket och Socialstyrelsen nu genomför för de
barn som lever gömda i landet, som har diskuterats
här tidigare. En öppen och respektfull dialog är ovär-
derlig för migrationspolitikens fortsatta utveckling.
På några områden har reglerna ändrats eftersom
de praktiska konsekvenserna visat sig bli alltför re-
striktiva. Det gäller återkallande av uppehållstillstånd
för dem som lämnat oriktiga uppgifter om sin identi-
tet. Huvudregeln är, och måste vara, att den som
söker asyl i Sverige är skyldig att lämna riktiga upp-
gifter om sin identitet och skälen för sin ansökan. Om
det i efterhand visar sig att man har fått uppehållstill-
stånd på felaktiga grunder kan det återkallas. Men det
är inte rimligt att detta skall kunna ske oberoende av
hur lång tid som förflutit och hur pass väl etablerad
en person är i landet. Därför infördes en tidsgräns för
återkallande av uppehållstillstånd som givits på fel-
aktig grund.
Genom ändringarna i utlänningslagen begränsades
rätten till invandring för anhöriga till minderåriga
barn och maka/make eller sambo. Bakgrunden var det
mycket stora antalet skyddsbehövande från kriget i
f.d. Jugoslavien.
Därutöver kan s.k. udda och ömmande fall bevil-
jas uppehållstillstånd som anhöriga. Jag noterar att
utskottet anser att en utvärdering av de bestämmelser
som gällt under två år bör ske snabbt och särskilt
uppmärksamma de udda och ömmande fallen.
Frågan om uppehållstillstånd på grund av anknyt-
ning har behandlats dels i en särskild utredning, dels i
NIPU. Kommittén har enats om förslag till föränd-
ringar av nu gällande ordning på några punkter. Jag
undersöker därför möjligheten att behandla dessa
frågor med förtur.
Fru talman! Barnkonventionen fyller i år tio år.
Det finns skäl för oss att granska vad vi hittills gjort
för att uppfylla konventionens krav. Jag har också
funnit det särskilt angeläget att uppmärksamma vill-
koren för de asylsökande barnen. Det gäller både de
barn som kommer hit utan sina föräldrar och de som
kommer med sina familjer, men också de barn som
lever gömda när föräldrarna fått avslag på sin ansö-
kan om uppehållstillstånd men ändå stannat kvar i
landet. Därav uppdraget till Socialstyrelsen och In-
vandrarverket.
Under 1997 fick 6 367 personer uppehållstillstånd
av humanitära skäl. Bland dem fanns en stor grupp
barnfamiljer från f.d. Jugoslavien. Under 1998, janua-
ri till oktober, beviljades 4 468 personer uppehållstill-
stånd av humanitära skäl. I många fall har just hänsy-
nen till barnens bästa vägt tungt i bedömningen.
Fru talman! Internationaliseringen av vår befolk-
ning är ett faktum. Sverige är oåterkalleligen ett
mångetniskt samhälle, liksom alla andra länder. Över
10 % av vår befolkning är född utomlands. Antalet
asylsökande är lägre nu än på 80-talet. Däremot är
antalet uppehållstillstånd ungefär lika många,
ca 40 000. Det beror på att anhöriginvandringen, efter
den mycket stora flyktinginvandringen under kriget i
f.d. Jugoslavien, är större i dag. Det är också fler som
kommer under EU och EES-avtalet eller som stu-
denter, forskare, företagare och idrottsmän. Samtidigt
utvandrade ca 30 000 svenskar, infödda och naturali-
serade. Nettoinvandringen blir då ca 10 000, vilket
nätt och jämt uppväger befolkningsminskningen.
Ett argument som vi ibland kan möta från dem
som tycker att Sverige har tagit på sig alltför stort
ansvar för mottagande av flyktingar är: Vi kan inte
ensamma ta ansvar för alla som behöver skydd.
Det har de förstås alldeles rätt i. Men ett Europa
som bestämt sig för att ta ett gemensamt ansvar kan
stå öppet och tillgängligt för dem som behöver skydd.
Om flyktingpolitiken enbart är en angelägenhet för
varje land för sig är risken stor att det i tider av ar-
betslöshet och främlingsfientlighet uppstår ett ovär-
digt Svarte Petter-spel med världens flyktingar, där
länderna försöker övervältra ansvaret på varandra.
Därför innebär europeiseringen av flyktingfrågan
en enastående chans att flytta fram positionerna och
skapa utrymme för både generositet och humanitet.
Det gäller både arbetet med att förebygga och lösa
konflikter som leder till flyktingskap och beredskap
att ta emot dem som behöver skydd.
Ännu har EU långt ifrån förverkligat dessa möj-
ligheter. Alltför ofta har diskussionerna fastnat i en-
bart gränskontroll och åtgärder för att förhindra in-
vandring. Man kan ana ett ängsligt sneglande på en
främlingsfientlig hemmaopinion.
Det är viktigt att vi har en fungerande gränskon-
troll och att illegal migration kan motverkas. Men ett
väl fungerande europeiskt samarbete för att motverka
och lösa konflikter, att aktivt bejaka asylrätten och att
ta emot dem som söker uppehållstillstånd på ett hu-
mant och värdigt sätt i våra länder är för mig grunden
för asylpolitiken.
Fru talman! Genom Amsterdamfördraget står hela
invandringspolitiken på EU:s dagordning. Det gäller
både asylregler, rättigheter för tredjelandsmedborga-
re, temporärt skydd, ansvarsfördelning och mottagan-
de av asylsökande. På svenskt initiativ har nu också i
avsnittet om mottagande av asylsökande förts in att
särskild hänsyn skall tas till de asylsökande barnen.
Målet är att EU skall bli ett område med frihet, säker-
het och rättvisa, som det står i fördraget.
Fru talman! Som en gengångare går rasismen och
främlingsfientligheten genom Europa. En etniskt
betingad social exklusion hotar i alla våra länder. Det
måste motarbetas av regeringar och EU på ett helt
annat sätt än hittills. Att bekämpa arbetslösheten är
kanske den enskilt viktigaste motåtgärden. Men vi
bör dessutom samla oss kring ett brett alleuropeiskt
projekt för tolerans och samlevnad i det nya månget-
niska Europa. De gäller både förhållandet mellan
majoritetsbefolkningen och minoriteter och mellan
nya och gamla invånare i våra länder. För detta krävs
insatser på många nivåer av våra regeringar såväl som
av parlament, frivilligorganisationer, kyrkor, i skolor
och på arbetsplatser.
Fru talman! Detta är, som alla här i salen vet, ett
politikområde som rymmer starka känslor, svåra
dilemman och mänskliga tragedier. Till mina egna
tidigaste minnen hör bilden av flyktingar som kom
med de vita bussarna från Hitlers koncentrationsläger.
De bäddades ned, i mammas och pappas lilla hotell, i
badkar när sängarna tog slut. Det som för mig blev en
bärande bild genom livet var hur dessa benrangel,
dessa människospillror blev till vanliga, normala
medmänniskor på grund av omvårdnad, omsorg och
kärlek.
Många av dem, alltför många, fick aldrig skydd
här i Sverige eller på andra håll undan förföljelsen,
utan gick under i koncentrationsläger. Det finns ingen
anledning att i dag ha en lägre grad av solidaritet än
då.
Genèvekonventionen kom till som en överens-
kommelse mellan länderna att ta ansvar för dem som
behövde skydd undan förföljelse. Sedan dess har
FN:s flyktingkommissarie byggt upp ett arbete runt
om i världen till skydd för världens flyktingar, som
bekant är. Sverige är en av de största bidragsgivarna
till denna verksamhet. Vi tillmäter också UNHCR:s
rekommendationer och bedömningar stor betydelse i
vårt arbete.
Låt mig till slut understryka, fru talman, att en
rättvis human flyktingpolitik inte bara är en med-
mänsklig handling och ett internationellt solidari-
tetsåtagande. Det är också i högsta grad en investe-
ring i framtida goda relationer mellan länder till öm-
sesidig nytta. Jag tänker på forna namnkunniga flyk-
tingar i Sverige som Willy Brandt, Bruno Kreisky
och Papandreou. Jag tänker på Ugandas nuvarande
president, försvarsminister och utrikesminister, som
alla varit flyktingar i Sverige och nu är goda Sverige-
vänner. Man skulle kunna mångfaldiga exemplen,
och ni kan göra det också från era erfarenheter, från
Sydafrika och Namibia, från Spanien och Portugal,
från Chile och Uruguay, från Ungern och Polen och
från Estland och Lettland. I dag är också chansen
stor, om man frågar efter vägen på en gata i Sarajevo,
att man får ett svar på svenska.
Jag tänker också på alla dem som kommit hit som
flyktingar och som stannat i landet och som på olika
sätt berikat och tillfört vårt land ny kunskap, kultur
och kompetens.
Allra sist: En turkisk vän till mig har uttryckt exi-
lens trauma som vi aldrig får glömma så här: Exil är
att varje dag vakna i ett främmande land och att varje
natt sova i sitt fosterland.
Därför är och förblir grunden för vår flyktingpoli-
tik upplyst humanism och fast solidaritet med männi-
skor i nöd.