Fru talman! Människor på flykt har alltid funnits
och kommer säkert under lång tid att finnas. Det är
sällan som ett land i Europa kan avgöra om männi-
skor på flykt söker sig till det egna landet eller till
något annat europeiskt land eller någon annanstans.
Det avgörs oftast av omständigheter som till större
delen ligger utanför det enskilda landets möjlighet att
påverka - krig, politiskt och religiöst förtryck, miljö-
katastrofer, antisemitism osv.
Vår utgångspunkt som liberaler är att alla männi-
skor har samma värdighet. De har även en grundläg-
gande rättighet att behandlas värdigt och med samma
hänsyn och respekt. Det unika med varje människa är
grundbulten i all humanism. Det är en självklarhet för
oss liberaler att denna omfattar alla människor, själv-
klart också människor på flykt.
Den ger oss - som aldrig behövt fly - en moralisk
skyldighet att så gott vi kan bistå och hjälpa männi-
skor vars liv, frihet, trygghet och säkerhet är hotade.
Från detta utgår Folkpartiets flyktingpolitik.
Respekten för de mänskliga rättigheterna skall
hävdas både i Sverige och internationellt. Om männi-
skors rätt kränks är det omvärldens skyldighet att
erbjuda en fristad för dem som behöver skydd mot
förföljelse. Världens länder har ett gemensamt ansvar
för detta. Genèvekonventionen ger dock ett otillräck-
ligt skydd, och det behövs en ny konvention som ger
skydd exempelvis i massflyktssituationer.
Flyktingpolitiken har successivt stramats åt i hela
Europa. Det får inte bli så att de mest restriktiva län-
derna inom EU sätter den framtida normen. Vi måste
få en samordning av flykting- och asylpolitiken, en
gemensam praxis, som ger en mänsklig tillvaro för
dem som tvingas lämna sitt land och sina hem.
Men flyktingpolitiken har stramats åt inte endast i
andra EU-länder utan även i vårt land. En majoritet
av Sveriges riksdag tog 1996, mot bl.a. våra röster,
beslut om en ny flyktingpolitik, och t.o.m. om ett
namnbyte, till att tala om migrationspolitik. Den
innebär att färre människor med goda asylskäl får
stanna i Sverige. Andelen avslag påverkades inte
mellan 1996 och 1997 men är avsevärt större i fjol än
de föregående åren - det var väl också en av avsikter-
na med propositionen.
Vi fick bl.a. en insnävning av anhöriginvandring-
en genom kravet på tidigare "hushållsgemenskap".
Den innebär svårigheter för återförening mellan barn
som kommit till Sverige och föräldrar som inte bott i
flergenerationsboende i det gamla landet. Det finns
vidare en tidspraxis som innebär att en sammanboen-
de familj som splittrats på grund av krigshändelser
inte får lov att återförenas om det gått mer än tio
månader innan de lyckats finna varandra.
För något år sedan gjorde Röda korset en genom-
gång av anhöriginvandringen för det första året med
den nya lagstiftningen, för 1997, och såvitt man kan
utläsa av den tycks andelen bifall ha minskat med två
tredjedelar. Det utskottsinitiativ som föreslås i det nu
föreliggande betänkandet går förstås åt rätt håll, i den
meningen att man driver på om en förändring på den
här punkten.
Det tillfälliga uppehållstillståndet leder till att allt-
för många får leva i ovisshet alltför länge. Det borde
avvecklas som ett regelmässigt inslag i den svenska
flyktingpolitiken. Att efter det att flyktingar tillbring-
at många år i Sverige tvinga dem tillbaka är inhumant
och ohanterligt. Tillfälliga uppehållstillstånd bör
reserveras för massflyktssituationer och då endast
användas i de fall där det är sannolikt att orsakerna
till flykten är kortvariga.
Vår uppfattning är att ett tillfälligt uppehållstill-
stånd vid massflyktssituationer ej bör ges för en tid
längre än två år. Vid särskilda skäl för den enskilde,
som avbrott av studier eller liknande, skall tiden kun-
na förlängas med sex månader, dock högst två gång-
er.
Beslutet hösten 1996 avskaffade också skyddsbe-
greppet de facto-flyktingar och i praktiken också
begreppet humanitära skäl. Vi i Folkpartiet vill återin-
föra de facto-begreppet, och för oss är det en själv-
klarhet att humanitära skäl alltid skall väga tungt.
Ett speciellt problem som kopplar till humanitära
skäl är att Genèvekonventionen inte ger flyktingstatus
åt personer som känner välgrundad fruktan för för-
följelse på grund av kön eller homosexualitet. Vi
behöver därför ett tilläggsprotokoll till Genèvekon-
ventionen som ger flyktingstatus även åt personer
som förföljs på grund av kön eller homosexuell lägg-
ning.
Fru talman! Att vara barn och ha upplevt krig och
oro, att ha utsatts för våld eller att ha bevittnat våld
mot egna familjemedlemmar och främlingar kan leda
till stress och ohälsa som är svår att upptäcka på ett
tidigt stadium. Att ha förlorat en förälder genom död,
försvinnande eller känslomässig otillgänglighet kan
sätta spår för livet. Många av dessa barn får inte den
hjälp de behöver vid ankomsten till vårt land.
I Sverige gömmer sig i dag ett antal flyktingbarn
under förhållanden som är oacceptabla. De får inte
den sjukvård de borde ha rätt till, och de får inte den
skolgång som är så viktig för den kunskap och den
sociala gemenskap skolan ger. De lever i ständig
ovisshet. Det som för en vuxen kan te sig som en kort
tid är för ett barn en oändlighet.
Att ge barn med flyktingbakgrund ett värdigt och
humant mottagande är en skyldighet för oss i Sverige.
Tyvärr har regeringen och dess stödpartier i flykting-
politiken inte dragit de nödvändiga slutsatserna av
flyktingbarnens verklighet. När regeringen, Centern
och Moderaterna röstade igenom den nu gällande,
mer restriktiva flyktingpolitiken år 1996 valde de att
inte inarbeta barnkonventionens skrivningar i flyk-
tinglagstiftningen på samma sätt som Genèvekon-
ventionens skrivningar är inarbetade i lagen. Hade det
gjorts, hade sannolikt många tragiska situationer
kunnat förhindras.
Senast i går kunde vi ta del av beskrivningar av
situationen för en del av de invandrarkvinnor som är i
Sverige som anknytningsfall och därför är tvungna att
vänta i två år innan de kan erhålla uppehållstillstånd.
Under tiden utsätts flera av dem för misshandel,
våldtäkter och andra kränkningar. Det förekommer
t.o.m. att redan här bosatta invandrarmän och svenska
män tar hit kvinnor om och om igen för att kränka
och utnyttja dem och sedan kasta ut dem innan två år
har förflutit.
Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Till
dagens betänkande finns en reservation, nr 13, med
krav att de förslag som den s.k. NIPU-utredningen
har lagt fram om detta - och som i stora delar stäm-
mer med Anknytningsutredningens betänkande -
bryts ut för att skyndsamt behandlas av regeringen.
Frågan har redan tagit lång tid. Reservationen bör
bifallas.
Utlänningsnämnden måste läggas ned och dess
verksamhet flyttas över till förvaltningsdomstolarna.
Därmed skulle myndigheten och sökande ställas mot
varandra i en rättegång enligt vanliga rättsprinciper. I
detta sammanhang är det också viktigt att kritisera
utredningens majoritetsförslag att låta Invandrarver-
ket vara första prövningsinstans. Står verket kvar som
första instans trots att nämnden läggs ned och dess
verksamhet förs över till domstolar riskerar förstain-
stansen endast att bli en transportsträcka till länsrät-
ten.
Ansvaret för den bristande rättssäkerheten för en-
skilda flyktingar är inte endast nämndens utan även
Invandrarverkets. Invandrarverket och nämnden har
vid inte mindre än sju tillfällen kritiserats av FN:s
kommitté mot tortyr. Verket och nämnden har utvisat
människor till länder där deras säkerhet varit hotad
och där de t.o.m. har kunnat utsättas för tortyr eller
till tredjeland där inga garantier mot vidare utvisning
förelegat. Därmed innehar Sverige just nu rekordet i
"prickningar" av FN i denna fråga. Den enskilde
flyktingens rättssäkerhet skulle onekligen bli bättre än
i dag om hela processen drevs som en vanlig dom-
stolsförhandling.
En flykting kan bära med sig minnen av händelser
som de flesta av oss inte kan föreställa sig. Fysisk och
psykisk tortyr, att se andra torteras eller att leva i
krigets mitt ger minnen som man aldrig kan befria sig
från. Visserligen reagerar de flesta med bortträngning
av minnen när de kommit i säkerhet. Men det funge-
rar inte i längden. En flykting kan vara besvärsfri
under lång tid, men förr eller senare dyker minnena
upp. De kan komma i samband med en livskris men
också vid mindre händelser.
När en torterad människa kommer som flykting
till Sverige vågar hon eller han kanske inte berätta
vad som hänt i hemlandet. Man litar inte på andra
människor. Vid besök på vårdcentraler och psykiat-
riska mottagningar har de inte kunnat få hjälp därför
att vården inte har den kunskap som krävs och den tid
som det tar att lyssna. Därför har det visat sig så vär-
defullt att ha speciella mottagningar för torterade
flyktingar. Sådana finns i Röda korsets och några
landstings regi. Men dessa mottagningar lever med
kortsiktiga budgetar medan hjälpbehoven är mångåri-
ga. Det måste vi ändra på.
Många flyktingar som skadats av tortyr och andra
traumatiska upplevelser är i stort behov av särskild
svenskundervisning. Alltför många får inte sådan
därför att ansvariga i kommuner och landsting säger
att flyktingarna först måste rehabiliteras. Det innebär
sjukskrivning, ensamhet och isolering. Det måste vi
också ändra på.
Fru talman! Vi står bakom flera reservationer till
detta betänkande, sammanlagt åtta, men jag väljer nu
för tids vinnande i kammaren att yrka bifall endast till
två av dem, till reservation nr 5 om de facto-
flyktingar och reservation nr 15 om tillfälligt uppe-
håll.
Fru talman! Svensk flyktingpolitik är i stort behov
av en reformering. Alltför många flyktingöden har
slutat i tragik på grund av den svenska flyktinglag-
stiftningen och dess praxis. Humanistiska värderingar
måste tillåtas slå igenom mer i vår flyktinglagstift-
ning. Mänsklighet och rättssäkerhet skall vara styran-
de för den svenska flyktingpolitiken - inte rigid lag-
tolkning och en sträng praxis.