Fru talman! Det här är tredje gången som det
sammansatta utskottet presenterar ett betänkande i
kammaren. Det skedde första gången 1995, och på-
följande år 1996 hade vi ytterligare ett betänkande.
Det nu föreliggande betänkandet är ett led i den
kontrollstation som de här båda betänkandena och
försvarsbeslutet föranstaltade om. Det är alltså en
kontrollstation som innebär en fortlöpande prövning
av det säkerhetspolitiska läget, och betänkandet inne-
håller de delar av den försvarspolitiska propositionen
som täcker den säkerhetspolitiska analysen.
Den militära alliansfriheten är grundläggande i
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Den har starkt
bidragit till att hålla vårt land utanför krig i snart 200
år. Det är längre än i något annat land. Den har tjänat
oss väl också i tider när omvärldshoten har varit
överhängande.
När jag hör Göran Lennmarker här i kammaren
presentera den vulgära vanföreställningen om neutra-
litetspolitiken och vår militära alliansfrihet blir jag
bestört. Den militära alliansfriheten och neutralitets-
politiken har inte bara hjälpt oss att behålla freden i
vårt land. Den har också gjort det möjligt för Sverige
att skapa sig ett gott namn och rykte i hela världen.
Kofi Annans översvallande positiva ord om Sve-
rige här i kammaren i morse är ett resultat av den
militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken under
en lång följd av socialdemokratiska regeringar. Göran
Lennmarker får också låta sig omfattas av alla dessa
positiva ord, även om han förnekar att det fanns något
gott med den här politiken.
Det finns i dag inga militära hot mot Sverige.
Möjligheten för vårt land att stå utanför krig i vårt
närområde gagnas fortfarande bäst av den militära
alliansfriheten, och det är den som hela analysen
bygger på. Den ger oss också de bästa förutsättning-
arna för att i vårt närområde stärka de baltiska stater-
nas suveränitet, något som ofta åberopas som en
angelägenhet, inte minst från Moderaterna, Folkparti-
et och Kristdemokraterna. Vi menar att vi sköter detta
bäst inom ramen för den militära alliansfriheten.
Sverige kan vara en aktör i arbetet för en alleuro-
peisk säkerhetsordning. Vi ansvarar själva för försva-
ret av vårt territorium och bidrar samtidigt till säker-
heten i omvärlden. Vi gör det genom ett aktivt delta-
gande i FN, EU, OSSE, Partnerskap för fred, Euroat-
lantiska partnerskapsrådet. Tillsammans med Nato
när Nato gör fredsfrämjande insatser är VEU som
observatör.
Modern säkerhetspolitik kräver att det militära
och nationella perspektivet på säkerhet vidgas. Vi
måste anlägga ett civilt och gränsöverskridande för-
hållningssätt. Samtidigt behöver Sverige ett militärt
försvar som en livförsäkring för militära hot riktade
mot statens suveränitet eller överlevnad. Men vi be-
höver också ett brett register av säkerhetspolitiska
verktyg för att möta alla de icke-militära hot som
alltmer blir en realitet i dag. De här verktygen innebär
att vi skall samarbeta i internationella organ med
vardagliga icke-militära relationer. Det sker framför
allt inom EU i dag. Vi skall använda de verktyg som
handel och bistånd ger. Flykting- och migrationspoli-
tiken är andra. All samverkan inom internationella
organisationer internationellt och globalt är av största
vikt för detta.
Jag menar att en förändrad syn på säkerhet ger
nya möjligheter till samarbete. Det måste också få
konsekvenser för våra politiska och ekonomiska prio-
riteringar. Minskningen av det militära hotet har givit
Sverige förutsättningar att anpassa det militära för-
svaret till hotbilden och sänka de militära försvar-
skostnaderna. Svenskt försvar har fått en tydligare
inriktning på internationell fredsfrämjande verksam-
het. Samtidigt har det försäkrat oss om att det svenska
försvaret har en god anpassningsförmåga i händelse
av kriser och krig i vårt närområde.
Det finns som jag sagt inte något militärt hot mot
Sverige i dag. Det är ganska fantastiskt att kunna stå
här och säga detta, samtidigt som det pågår en väpnad
konflikt på Balkan. De djupt tragiska konflikterna i
förra Jugoslavien som drabbat miljontals människor
innebär inte ett ökat hot mot Sverige. Där är jag inte
överens med Lars Ohly, att det här skulle innebära ett
ökat militärt hot. Jag menar att lokala och regionala
krig i Afrika, Asien eller Europa inte haft den sprid-
ningsrisk som de hade under det kalla krigets dagar.
Under 90-talet har detta helt förändrats. Den tidigare
ideologiskt blockuppdelade världen innebar per au-
tomatik att många länder engagerade sig på respekti-
ve sida när ett krig bröt ut, och därmed var spridning-
en ett faktum. Men det ser vi inte i dag, och därför är
inte kriget i Kosovo ett hot mot Sverige. Det må vara
brutalt och hemskt, och det är smärtsamt att se, men
det är inte ett hot som innebär att vi behöver revidera
vår hotbild.
Andra icke-militära hot kan naturligtvis följa i
krigets spår. Jag skall återkomma till dem senare.
Jag skall uppehålla mig en stund vid den ryska ut-
vecklingen. Den är central i betänkandet. Den ryska
politiska och ekonomiska utvecklingen är fortsatt
osäker, skriver vi i betänkandet, men inte heller det
utgör ett militärt hot mot Sverige. Rysslands svårig-
heter, framför allt ekonomiskt, skulle i vilket annat
land som helst ha orsakat uppror, kravaller eller t.o.m.
revolution. Tänk er själva att stora samhällsgrupper
inom hälso- och sjukvård, i skolan och i gruvor inte
skulle få lön på kanske ett halvår. Skulle vårt land,
som är ett stabilt land, ha klarat sådana påfrestningar?
Jag tror att det skulle ha varit skakat i grunden.
Det ryska samhället har trots stora umbäranden
alltmer stabiliserats i en demokratisk ordning, som
visserligen behöver fördjupas och förstärkas men som
finns där som en oåterkallelig process. Den ryska
krigsmakten är kraftigt reducerad. Den skulle inte,
skriver vi i betänkandet, kunna genomföra något
invasionsföretag mot Sverige inom åtminstone en
tioårsperiod. Ryssland deltar aktivt och konstruktivt i
arbetet för att finna en politisk lösning på Kosovo-
konflikten. Även om moderaterna desperat försöker
vifta lite med kommunistspöket igen eller åtminstone
med Rysslands farlighet, biter det inte på majoriteten
i utskottet. Vi menar att Ryssland inte i dag är ett
militärt hot mot Sverige. Det är dags att revidera den
svenska hotbilden på den punkten, även för modera-
terna.
De internationella organen är centrala i det svens-
ka säkerhetspolitiska samarbetet. FN utgör naturligt-
vis en hörnsten i den svenska säkerhetspolitiken. Det
var en höjdpunkt i morse att lyssna till Kofi Annan.
Det var säkert inte en tillfällighet att han här i Sverige
har möten som kanske kan leda till fred i Kosovo. Jag
ser det också som ett erkännande för den svenska
militära alliansfriheten och den roll Sverige därige-
nom kan spela.
FN är den viktigaste organisationen för fred och
säkerhet. Det är inom ramen för säkerhetsrådet som
beslut av den karaktär som vi här tidigare diskuterat
skall fattas, beslut om militär intervention. Men hän-
delserna i Kosovo gjorde det omöjligt att bara stå vid
sidan av och se på. Jag är inte villig att fördöma den
insats som Nato har gjort. Jag kan se den som en
logisk följd av de tragiska misslyckanden som FN:s
säkerhetsråd då stod inför. Det är naturligtvis för
framtiden väldigt viktigt att vi tar lärdom av det här,
att vi stärker FN:s förmåga till konfliktförebyggande
arbete. Jag menar att man måste utveckla alla de
instrument som finns i kapitel 6 i FN-stadgan. Även
Miljöpartiets Lars Ångström var inne på detta. Jag
tror att man med ett mera systematiskt arbete med
alla de åtgärder som finns i kapitel 6 skulle kunna
hitta en ordning där man på ett tidigare stadium med
icke-militära medel kan komma till rätta med fler
konflikter.
Inom Europeiska unionen är det oerhört viktigt att
vi stärker utrikes- och säkerhetspolitiken. Amster-
damfördraget ger möjlighet till en sådan förstärkt
organisation. EU måste skapa en analysenhet för
utrikes- och säkerhetspolitiken. Man måste också
skapa en kraftfull krishanteringsmekanism. EU stod
pinsamt tomhänt när kriget i Kosovo bröt ut. Det är
hög tid att FN stärker sitt arbete på det här området.
Östersjösamarbetet bidrar starkt till att skapa ett
fredligt område runt detta innanhav. OSSE är ett
viktigt organ. Man arbetar med mjuk säkerhet, med
konfliktförebyggande arbete. Jag skulle vilja påstå att
OSSE inte är uppskattat efter förtjänst, inte heller är
så känt som det skulle behöva vara. OSSE behöver
förstärkas. Den roll som OSSE har spelat i år har varit
större och viktigare än någonsin, men man behöver
också få resurser som svarar mot uppgiften.
Nato och Natosamarbetet är oerhört viktigt, men
Nato har trots allt ett begränsat militärt perspektiv.
Sverige bidar till de insatser som vi tycker gynnar
våra egna mål på säkerhetspolitikens område.
Jag skulle vilja ställa en fråga till de borgerliga
partierna Moderaterna, Folkpartiet och kd. I olika
formuleringar skriver ni relationen till Nato från
svensk utgångspunkt. Jag skulle vilja att ni talar
klartext. Det är dags att svenska folket får veta: Anser
ni att vi skall gå med i Nato i dag? Skall vi slopa den
militära alliansfriheten?
Det duger inte längre att mörka frågan. Jag menar
att det är dags att tala ut. När skall vi ansöka om
medlemskap?
Jag skall gå över till reservationerna. De kretsar
mycket kring säkerhetspolitikens mål, Natofrågorna
och krigsmaterielexporten. Här är det angeläget att vi
får veta var m, fp och kd står i Natofrågan. Man säger
att vi inte skall ansöka om medlemskap i dag, men
samtidigt håller man frågan öppen. När är den dagen
inne när Sverige skall lämna in en ansökan? Skulle vi
ha varit med i dag?
Kristdemokraterna är anmärkningsvärt militaris-
tiska i sin hållning. Här har Jan Erik Ågren nyligen
sagt att han vill stärka det militära försvaret och att
han inte är beredd på den ekonomiska neddragning
som är en följd av att det inte finns några hot mot oss.
Alla andra länder nedrustar, kristdemokraterna i Sve-
rige vill lägga pengar på kanoner och krut och sjuk-
vården får vara utan pengar.
De reservationer som Miljöpartiet har lagt fram
handlar om CFE-fördraget. Man önskar att Sverige
skall ansluta sig till detta, eftersom det skulle innebä-
ra rustningsbegränsning även för Sverige.
Vi menar att denna fråga fortfarande kan hållas
öppen. I november skall ett toppmöte äga rum i Istan-
bul. Intill dess kan Sverige fortsätta att undersöka
vilka konsekvenser det skulle ha för det svenska för-
svaret om Sverige tillträder CFE. Reservationen slår i
princip in öppna dörrar.
Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna VEU. Det
ligger naturligtvis i den isolationistiska traditionen att
inte vara med i EU och inte vara med i VEU. Vi me-
nar att den insikt och den information Sverige får
genom det aktiva observatörskapet i VEU är värde-
fullt och skall behållas.
Det finns ett antal reservationer om minröjning.
Det gäller såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet. Här
vill jag påtala att Sverige är en av de största bidrags-
givarna till minröjning i världen. Sedan 90-talets
början har Sverige givit 450 miljoner kronor till min-
röjning. Vi har varit ivriga tillskyndare av alla kon-
ventioner. Vi har bidragit mer än de flesta. Även om
detta i procent av försvarsanslagen inte slår så hårt, är
det en vits att andra länder delar bördorna. Det gör
engagemanget för frågan större.
Karl-Göran Biörsmarks och Folkpartiets reserva-
tion är kryptiskt skriven om Natomedlemskap och hur
Sverige skall förhålla sig när de baltiska länderna
väljer att ansöka om medlemskap. Vi skriver i betän-
kandet att vi tycker att det är positivt att Sverige har
bidragit till att göra det möjligt för dem att själva
välja sin säkerhetspolitiska linje. De väljer Natomed-
lemskap. Det är säkert mycket positivt för dem. Men
det är deras sak att själva avgöra hur de vill välja sin
säkerhetspolitiska linje. Eftersom Sverige inte är
Natomedlem, har vi inte heller någon anledning att
välja för deras räkning. Det får de göra själva.
Däremot främjas med alla medel deras EU-
medlemskap. Utvidgningen av EU ser vi som en
oerhört viktig säkerhetspolitisk fråga.
När det gäller krigsmaterielexporten är Vänster-
partiet och Miljöpartiet minimalister, Moderaterna
vill liberalisera, och vi lägger oss lite grann emellan.
Vi menar att en svensk krigsmaterielindustri måste
fortleva och ha bra villkor. Men den gemensamma
kod för krigsmaterielexport som vi eftersträvar skall
vara sådan att den totalt sett minskar produktionen av
krigsmateriel i världen.
Det kan tyckas vara en petitess när Moderaterna
säger att krigsmaterielexporten skall ta sin utgångs-
punkt i svenska restriktiva linjer, och vi menar att
man skall försöka eftersträva en restriktiv ordning. Ett
nyckelord i den moderata reservationen är utgångs-
punkt. Man kan gå hur långt som helst från utgångs-
punkten och ändå ha tagit den utgångspunkten. Där-
för anser vi att skrivningen inte var bra. Det ledde till
en moderat reservation.
Sedan var det de stora frågorna om säkerhetspoli-
tikens mål. Göran Lennmarker har ondgjort sig och
raljerat över formuleringar. Jag kan konstatera att den
formulering som Göran Lennmarker har problem med
infördes av Moderaterna 1992. Jag hoppas att analy-
sen inte har lika kort räckvidd som minnet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet och avslag på samtliga reservationer.