Fru talman! Vänsterpartiet delar i stort de övervä-
ganden som görs i betänkandet Sveriges säkerhetspo-
litik. Men det finns nyansskillnader och i en del fall
meningsmotsättningar. Framför allt kanske de handlar
om det som inte står i betänkandet och som är mest
aktuellt just nu, nämligen Sveriges agerande i sam-
band med krisen och kriget i Kosovo.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ju histo-
riskt och traditionellt vilat på alliansfrihetens grund.
Den politiken handlar inte enbart om att Sverige skall
stå utanför medlemskretsen bland de militära allian-
serna. Det handlar också om att vara en stark försva-
rare för små nationers rättigheter och en tillskyndare
av folkrätten. Det handlar inte alls om att vara neutral
i konflikter, men det handlar om att ha ett annat syn-
sätt än det som bygger på ömsesidig säkerhetspolitik
mellan stater mot yttre fiender.
Nu har en stormakt, USA, och en militärallians,
Nato, tagit sig rätten att ställa Förenta Nationerna åt
sidan, att åsidosätta internationell lag, att själva be-
stämma när våld får användas i mellanstatliga eller
inomstatliga konflikter.
Sverige har traditionellt verkat för internationell
nedrustning, kärnvapenkontroll och fredlig krishante-
ring. Vi har förespråkat civila, diplomatiska och poli-
tiska lösningar i stället för militära. Vi har aldrig
förnekat att det ibland kan vara nödvändigt med mi-
litärt våld för att möta ett värre övervåld, men frågan
är: Vem skall ha rätten att bestämma när det är nöd-
vändigt och när det är rimligt?
Om USA får ta sig rätten att bestämma, om Nato
skall vara den organisation som beslutar om militärt
våld i internationella kriser, kommer då någonsin våra
bedömningar av förtryck, etnisk rensning och folk-
fördrivning att vara de som ligger till grund för ingri-
panden? Kommer t.ex. någonsin Turkiet att ha något
att frukta av militär våldsanvändning för att ingripa
mot det systematiska förtrycket av kurdernas rättig-
heter och den folkfördrivning som förekommit inom
Turkiet?
I fallet Rwanda, det senaste fallet av ett verkligt
folkmord, där uppskattningsvis 800 000 människor
mördades under väldigt kort tid, ingrep inte Nato. Det
var inte heller dess hemisfär, inte dess roll att ingripa
i en liknande konflikt, men i Europa ser man sig som
den naturliga försvararen av sina egna legitima intres-
sen, och det väger tyngre än FN-systemets roll eller
internationell lag.
Man kan ju ställa sig frågan: Skulle USA någon-
sin ha någon ambition att ingripa, militärt eller på
annat sätt, i de länder i dess närhet där förtryck är en
stor del av vardagen för många människor, t.ex. i
Colombia, där vänstermänniskor jagas och där fack-
föreningsfolk fängslas och torteras?
Utrikesministern sade att omvärlden inte har varit
tillräckligt tydlig i fråga om Kosovo från 1989 och
framåt, och Göran Lennmarker förstärkte genom att
säga att det som nu händer i Kosovo är vårt - Sveri-
ges regerings och i viss mån Sveriges riksdags -
misslyckande. Jag vill då bara påpeka att Vänsterpar-
tiet 1993 föreslog att alla flyktingar som hade kommit
från Kosovo till Sverige skulle ges permanent uppe-
hållstillstånd. Vi föreslog att den process av återvän-
dande som då fanns skulle avbrytas, och vi gjorde det
med anledning av de grova kränkningar av mänskliga
rättigheter som förekom från de serbiska och jugosla-
viska myndigheternas sida gentemot kosovoalbaner-
na.
Vad gjorde den dåvarande borgerliga regeringen?
Jo, med invandrarminister Birgit Friggebo i spetsen
beslutade man om visumtvång för alla invånare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta försvårade på
ett mycket märkbart sätt möjligheterna för de för-
tryckta och fördrivna kosovoalbanerna att söka asyl i
Sverige. Det här beslutet har den socialdemokratiska
regeringen inte upphävt.
Det har sedan dess också förekommit en mängd
initiativ från svensk sida om att komma överens med
Milosevicregimen om återvändande för kosovoal-
banska flyktingar. Den officiella svenska inställning-
en har alltför tydligt varit att problemen i Kosovo inte
har varit så allvarliga att vi inte skulle verka för att
flyktingar skulle återvända. Förtrycket har tydligen
inte varit så allvarligt att vi har haft anledning att
oreserverat ge asyl till människor som flytt från om-
rådet.
Det här är en skandal. Det handlar om ansvaret
hos vissa partier och regeringar i Sveriges riksdag.
Utrikesministern sade också att våldsanvändning
är en sista utväg, som bara får användas när alla andra
utvägar är prövade. Jag vill instämma i det som gene-
ralsekreteraren sade här: Det är Förenta nationerna
som har den legitima beslutsrätten. Precis som Ingvar
Carlsson sade i TV i morse finns det all anledning att
reagera starkt mot den som vill ställa FN-systemet åt
sidan eller som inte är beredd att fullt ut använda sig
av Förenta nationerna i internationell krishantering.
Jag delar inte helt den uppfattningen att vårt sä-
kerhetspolitiska läge inte har påverkats av konflikten
och kriget i Kosovo och Jugoslavien. Natos aktion
har lett till att Ryssland har förödmjukats och till att
FN har ställts åt sidan. Vi har i dag en osäkrare värld
än vi hade innan kriget bröt ut. Den etniskt grundade
folkfördrivningen har accelererat, den jugoslaviska
oppositionen har närmast utraderats, och det finns
spridningsrisker i regionen. T.ex. menar flera bedö-
mare att situationen i Bosnien nu blir allt allvarligare.
Naturligtvis finns det ett samband med Sveriges
säkerhetspolitiska läge om vi accepterar eller uttryck-
er förståelse för en världsordning där en militärallians
eller en supermakt ges bestämmanderätten om inter-
nationell användning av militärt våld. Då har också
Sveriges säkerhetspolitik i grunden förändrats.
Det finns också en oroväckande tendens i Sveri-
ges säkerhetspolitik som handlar om en sorts anpass-
ning till en gemensam politik, där VEU och Nato
spelar en stor roll. Å ena sidan finns det här i Sveriges
riksdag, vilket vi nyss har hört, moderaternas förtal av
alliansfriheten, deras nidbild av neutraliteten. Å andra
sidan finns vårt och andras starka försvar av allians-
friheten och neutraliteten. Men lite mittemellan finns
regeringens vackra tal om alliansfrihet, som paras
med ett starkt närmande till det västliga och euroat-
lantiska militära samarbetet.
Argumenten för alliansfriheten försvagas natur-
ligtvis när Sverige knyter sig allt närmare till Nato,
till den västeuropeiska unionen och till den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU.
Argumenten för alliansfriheten försvagas när man
uttrycker förståelse för Natos och USA:s krigföring i
Jugoslavien.
Vi menar att det är viktigt att hävda den svenska
neutralitetspolitiken och att det är oerhört viktigt att
Sverige hålls utanför Nato. Ett framtida medlemskap i
Nato skulle knyta vårt land fastare till en militäralli-
ans som innehåller kärnvapen, och vi skulle som
medlemmar bli tvingade att bistå andra Natostater,
om deras intressen hotades. Vårt alternativ är i stället
det traditionella svenska, att fredsskapande, fredsbe-
varande och fredsframtvingande åtgärder skall ge-
nomföras på OSSE:s eller FN:s uppdrag och under
dessa organisationers ledning och att de åtgärder som
nu vidtas för att öka genomskinligheten och förtroen-
det mellan stater skall ske i ett alleuropeiskt eller ett
världsvitt samarbete.
OSSE:s mandat bör utökas, och vi bör arbeta för
att mer resurser överförs dit på bekostnad av t.ex.
satsningar på svenskt deltagande i Partnerskap för
fred.
Det är också så att EU är på väg att utvecklas i en
riktning som leder till ett direkt militärt samarbete
som i värsta fall kan leda till en gemensam försvars-
politik. Den nye ordföranden för EG-kommissionen,
Romano Prodi, har helt klart en vision av ett Europas
förenta stater med ett gemensamt försvar. Det är av
avgörande betydelse för den svenska alliansfrihetens
upprätthållande att försvars- och säkerhetspolitikens
grunddrag bestäms på nationell nivå.
Fru talman! I det europeiska försvarssamarbetet
ingår också ett försvarsindustrisamarbete. I det här
samarbetet ser vi stora risker. En av riskerna är natur-
ligtvis att Sverige med sin relativt restriktiva hållning
till vapenexport och krigsmaterielexport därvidlag
kommer att tvingas till en harmonisering med länder
som har väsentligt mer liberala regler.
Därför är det viktigt för oss att yrka bifall till re-
servation nr 13, som just handlar om att svensk vape-
nexport måste ha minst samma restriktiva regler i
fortsättningen som i dagsläget och att det är ett villkor
för ett svenskt deltagande i ett utvidgat europeiskt
försvarsindustrisamarbete. Annars kommer Sverige
att i större utsträckning ta på sig rollen som vapen-
månglaren och spridaren av osäkerhet genom en mer
liberal vapenexport.