Fru talman! Jag uppskattar mycket att riksdagen
har gjort det möjligt för mig att inleda debatten. Då
kan jag ta med mig riksdagens synpunkter inför mötet
med FN:s generalsekreterare omedelbart efter debat-
ten. Jag hoppas också att ledamöterna därför ursäktar
om jag inte kan stanna hela debatten eftersom mötet
med Kofi Annan ligger nu på förmiddagen. Viola
Furubjelke och jag har gjort uppdelningen att jag
huvudsakligen talar om det aktuella läget och Kosovo
medan Viola Furubjelke mer går in på själva betän-
kandet och reservationerna.
Fru talman! Det är naturligt att dagens säkerhets-
politiska debatt präglas av Kosovo. Kriget i Kosovo
är en tragedi. Varje dag påminns vi om människors
lidande, flyktingar och de civila serberna. Men det
faktum att det pågår ett krig i Europa utan att säker-
hetsläget i Sverige påverkats visar att den svenska
säkerhetspolitiken vilar på en stadig grund efter den
positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-
talet.
Det offensiva och framåtblickande säkerhetspoli-
tiska samarbete som inletts efter det kalla krigets slut
kan fullföljas. Inom ramen för Östersjö- och Barents-
samarbetet har vi möjlighet att arbeta med alla de
instrument som ryms i ett modernt rättssäkerhetstän-
kande.
De säkerhetspolitiska orosmolnen efter Kosovo
har bl.a. handlat om konsekvenserna för utvecklingen
i Ryssland. Betänkandet pekar på att reformprocessen
kommer att ta tid och på att den kan drabbas av bak-
slag. Samtidigt kan vi konstatera att det senaste årets
allvarliga politiska kriser i Ryssland har kunnat lösas
genom att alla politiska aktörer agerat inom ramen för
den ryska författningen. Demokratin verkar ha fått
stadigt fäste i Ryssland.
För Kosovos, Europas och fredens skull är det nu
viktigt att Ryssland deltar fullt ut i att lösa Kosovo-
frågan. Jag kommer senare i dag att ha glädjen att
välkomna den ryske utrikesministern Igor Ivanov till
Stockholm. Vi kommer också att diskutera andra
samarbeten mellan Sverige, och EU, och Ryssland.
Fru talman! Vilka lärdomar skall vi då dra av Ko-
sovo? Den viktigaste lärdomen är att vi i världssam-
fundet måste utveckla förmågan att förebygga kon-
flikter. Det har i och för sig gjorts mycket i Kosovo.
Det har gällt beslut om sanktioner, resolutioner i
säkerhetsrådet och stöd till demokratirörelser. Men
det har inte gjorts tillräckligt mycket. Kosovo är ett
tydligt exempel på att det behövs mycket mer av
genomtänkt strategi för förebyggande.
Omvärlden var inte tillräckligt tydlig när Milose-
vic beslutade om återtagande av autonomin för Ko-
sovo och Vojvodina i mars 1989. Kosovo borde ha
funnits med i Daytonöverenskommelsen. Självklart
påminns vi här återigen om det klassiska dilemmat att
uppmärksamheten, och därmed resurserna, hand-
lingskraften och åtgärderna, har fokuserats på de
akuta skeendena. Vi vet ju att några gram förebyg-
gande motsvarar åtskilliga kilon kur efteråt. En hu-
vuduppgift för en framåtblickande utrikes- och säker-
hetspolitik är därför att bygga upp förebyggandets
politiska vilja och att utveckla, vässa och förfina
preventionens instrument.
Det arbete med ett handlingsprogram för förebyg-
gande av väpnade konflikter som jag anmälde för
riksdagen i utrikesdeklarationen den 10 februari har
nu avslutats i en första etapp. Jag hoppas att ni alla tar
del av det och kommer med era synpunkter. Där
framgår målen för vår politik för förebyggande.
Det första målet är att förbättra en förebyggandets
kultur och stärka det internationella samfundets vilja
och beredskap att förhindra utbrott av väpnade kon-
flikter.
Det andra målet är att bättre identifiera särskilda
konfliktorsaker: ekonomisk stagnation, ojämn resurs-
fördelning, förtryck av mänskliga rättigheter och
minoriteter.
Det tredje målet är att stärka det internationella
normsystemet och dess tillämpning. Det handlar om
att värna och utveckla folkrätt, demokrati och mänsk-
liga rättigheter. Respekt för nationell suveränitet får
inte stå i vägen för nödvändiga insatser för att för-
hindra humanitära katastrofer eller grova kränkningar
av mänskliga rättigheter. Folkrätten måste gälla män-
niskors och inte bara staters säkerhet. De som begår
krigsförbrytelser måste svara för sina handlingar.
Vårt fjärde mål syftar till att bättre utnyttja diplo-
matiska, politiska, ekonomiska och militära resurser
för konfliktförebyggande insatser. Det behövs bättre
metoder för kunskapsuppbyggnad, analys och pre-
ventiv diplomati. FN:s roll måste stärkas, och det
krävs en tydligare arbetsfördelning mellan olika in-
ternationella organisationer.
Det femte målet är att stärka den svenska kapaci-
teten. Det behövs mer av helhetssyn, och konfliktfö-
rebyggande skall tydligare integreras i utvecklings-
samarbetet. Samverkan med folkrörelser och forskare
skall öka.
Dessa tankar är djupt förankrade i det svenska
samhällets metoder för att utvecklas och förhindra
väpnade konflikter. De blir nu en del av den aktiva
politik som vi skall bidra med i de internationella
sammanhang där vi verkar. Och alla dessa punkter
påminner oss om Kosovo.
Den andra viktiga lärdom vi kan dra av Kosovo är
att EU måste stärka sin kapacitet för gemensam utri-
kespolitik och krishantering. När EU bildades i askan
och ruinerna efter andra världskriget var EU ett
fredsprojekt. Skall EU bli ett fredsprojekt för det
tjugoförsta århundradet måste EU öppnas för hela
Europa. Det gäller såväl de nuvarande kandidatlän-
derna som Balkanländerna.
EU måste stärka sin kapacitet för krishantering.
Utvecklingen av gemensamma strategier och fler
möjligheter till majoritetsbeslut ökar förutsättningar-
na för tidig samsyn. En gemensam analysenhet ger
EU bättre förutsättningar att tidigt sätta in rätt åtgär-
der.
EU:s samlade ekonomiska resurser både vad gäl-
ler handel och bistånd är betydande. Ett enat EU är en
stark röst när den talar tydligt mot kränkningar av
mänskliga rättigheter. Ländernas samlade resurser för
förebyggande diplomati kan ge nya öppningar. Allt
detta ger förutsättningar inte bara för förändringar för
stunden utan också för möjligheterna att nå långsikti-
ga förändringar och förbättringar i Europa.
Även om EU:s viktigaste utmaning är att använda
de samlade resurserna så att militära insatser inte
skall behöva komma till stånd, måste det också finnas
en bättre beredskap för att kombinera politiska, dip-
lomatiska och ekonomiska åtgärder med militär kapa-
citet. Sverige och Finland tog under den förra rege-
ringskonferensen initiativ till att genom Amsterdam-
fördraget ge EU förmågan att agera militärt i krissitu-
ationer. Därför deltar vi också aktivt i diskussionerna
inför Köln för att stärka denna förmåga. Ett viktigt
exempel på en aktion är den minröjning som nu pågår
i Kroatien under svensk ledning.
För regeringen är det viktigt att klargöra skillna-
den mellan krishantering och gemensamt försvar.
EU:s insatser gäller fredsfrämjande arbete. Diskus-
sionen handlar inte om att skapa ett gemensamt för-
svar. Det är också nödvändigt att insatserna grundas
på FN-mandat eller beslut inom Organisation för
säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, och att alli-
ansfria länder som Sverige kan delta på samma vill-
kor som andra. Mer av gemensam utrikespolitik stri-
der inte mot Sveriges militära alliansfrihet.
Jag konstaterar, fru talman, när jag läser betän-
kandet och reservationerna att just när det gäller alli-
ansfriheten ser vi en total splittring i oppositionen.
Man skall komma ihåg att det är uppenbart att Sveri-
ge efterfrågas i Kosovo just för att vi är militärt alli-
ansfria. Vi och andra alliansfria stater bidrar med
fredsmäklare, och vi kommer att ha en viktig roll i
fredsstyrkorna efter en överenskommelse och ett
beslut i FN:s säkerhetsråd.
Det är också en parallell till den roll som är upp-
enbar i närområdet. Vår säkerhetspolitiska position
bidrar till säkerhet, stabilitet och integration. Den
innebär inget hinder för ett aktivt agerande och ge-
mensamt ansvarstagande på något annat område än
utbyte av ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Den militära alliansfriheten har inget egenvärde.
Den är ett medel, inget självändamål. Men den är ett
viktigt medel. Vi skall inte överdriva dess betydelse,
men vi skall inte heller bortse från dess möjligheter. I
stället skall vi använda oss av dem. Det gäller i nä-
rområdet, där alla aktörer tydligt ser värdet av vår
hållning. Det gäller i byggandet av europeisk säker-
het, vilket Kosovo visar. Det gäller i arbetet med att
värna och utveckla folkrätten eftersom vi har ett
starkt eget intresse av en väl fungerande folkrätt. Det
gäller också i kampen mot massförstörelsevapen.
Åttanationersinitiativet för nedrustning och mot
spridning av kärnvapen är ett bra exempel på hur vi
kan använda vår position.
Men även för oss som alliansfria är samarbetet
med Nato viktigt. Nato spelar ju i sitt samarbete med
partnerländerna, bl.a. i Partnerskap för fred, en cen-
tral roll för krishanteringen i Europa. Betänkandet
pekar mycket riktigt på att det svenska samarbetet
med Nato är till nytta för den samlade säkerheten.
Natotoppmötet nyligen konfirmerade också att Ko-
sovo är ett undantag, inte en ny regel, vad gäller att
agera utan FN-mandat.
Låt mig också peka på OSSE:s särskilda fördelar i
samarbetet och rollfördelningen mellan de olika in-
ternationella organisationerna. OSSE är en alleuro-
peisk, öppen organisation som arbetar utifrån ett brett
och modernt säkerhetsbegrepp. OSSE kommer därför
att ha en central roll i förverkligandet av ett fredsavtal
för Kosovo när det gäller demokratisering, mänskliga
rättigheter och samlevnad mellan olika grupper.
Den tredje viktiga lärdomen vi kan dra av Kosovo
är vikten av att stärka och reformera FN, en fråga
som vi nyss påmindes om när generalsekreteraren
stod här. Jag vill verkligen betona den svenska rege-
ringens fulla stöd för generalsekreteraren i hans re-
formprocess i FN.
FN har i kraft av sitt stadgeenliga ansvar en cen-
tral roll i det internationella samfundets fredsfrämjan-
de verksamhet. FN måste få möjlighet att fullt ut ta
det ansvaret. Därför syftar den svenska politiken till
att vi skall undvika både en ensidig våldsanvändning
och blockerande veton. Vi måste få en vetofri kultur i
FN.
För att stärka FN och för att lösa Kosovo måste
också Kosovofrågan återföras till FN:s säkerhetsråd.
Vårt huvudkrav för Kosovo är och förblir flyktingar-
nas rätt att i trygghet återvända till sina byar och
städer. Vi vill se en kraftfull resolution i säkerhetsrå-
det som kan leda till att bombningarna upphör.
Våldsanvändning är ju ett sista medel som bara har
sitt berättigande när alla andra vägar uttömts. För
våldsanvändning utöver självförsvar krävs det beslut i
FN:s säkerhetsråd. Vi har därför beklagat att det inte
har varit möjligt för världssamfundet att ställa sig
bakom ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Därmed har
aktionen inte ett entydigt stöd i folkrätten.
Samtidigt har vi pekat på det genuina dilemma
som Kosovo visar på. Vi kan inte acceptera att
världssamfundet står stillatigande inför etnisk rens-
ning och hotande folkmord. För en varaktig lösning
krävs det andra och mer sofistikerade metoder. Den
diplomatiska offensiv som nu sker är nödvändig och
hoppfull. Det är bråttom. Flyktingarna måste kunna
återvända i säkerhet till hösten. Nu måste alla krafter
samlas för att vi skall få en lösning på Kosovokrisen
och för att vi skall stärka FN.