Herr talman! Jag tyckte att Viola Furubjelke lite
lättvindigt, nästintill i nonchalanta ordalag, avfärdade
några av Miljöpartiets motioner.
När det gäller anslutning till CFE-avtalet vill rege-
ringen avvakta till november. Det finns inga skäl att
avvakta eller att hålla denna avvaktande attityd till ett
avtal som begränsar militär upprustning. Jag tycker
att det förhållningssättet står i bjärt kontrast till hur
tidigare socialdemokratiska regeringar har förhållit
sig till nedrustningsavtal. När Viola Furubjelke säger
att det är att slå in öppna dörrar att föreslå detta för-
står jag inte varför vi inte kan ansöka om att få bli en
del av detta avtal redan i dag. Jag hoppas bara att
andra länder inte följer Sveriges exempel, att inta den
här avvaktande attityden.
Viola Furubjelke säger vidare att bara för att vi
inte vill vara med i VEU så vill vi isolera oss. Viola
Furubjelke vet att det inte är Miljöpartiets politik att
isolera sig. Men precis som små barn vill vara med
överallt kan man också ha en annan hållning, nämli-
gen att välja var man vill vara med, var man vill sam-
arbeta. Det är det som ligger till grund för Miljöparti-
ets ställningstagande till var vi vill vara med och var
vi inte vill vara med.
När det gäller minröjningen tycker jag att Viola
Furubjelke bekräftade det jag sade i mitt tidigare
inlägg, nämligen att regeringen slår sig för bröstet för
det vi gör. Viola Furubjelke sade att det inte spelar så
stor roll om det inte är så många procent av försvars-
budgeten som går till minröjning när det är så mycket
vi gör. Men jag tycker inte att det handlar om procent.
Det handlar om mindre än 2 %. Det finns ingen an-
ledning att göra ett motsatsförhållande mellan det vi
satsar och det andra skall satsa. Har vi, som Sverige
nu har, bäst teknik i världen på det här området, och
vi är en av världens rikaste stater, tycker jag att vårt
bidrag skall stå i proportion till det.