Fru talman! En dag som denna, när vi har haft
FN:s generalsekreterare här, är det klart att man fun-
derar över FN:s roll i framtiden. Jag noterade att
utrikesministern i sitt anförande formulerade sig un-
gefär så här när det gällde FN: Det gäller att stärka
och reformera FN. Det måste införas en vetofri kultur
i FN.
Jag vill understryka detta. Det är viktigt att vi dis-
kuterar en FN-reform för 2000-talet. Utrikesministern
och jag hade ju en debatt häromdagen på just det
temat, att gå in och se om man kan göra några föränd-
ringar i stadgarna för att genomföra denna vetofria
kultur som utrikesministern talar om.
Fru talman! Knappast något är mer avgörande för
freden och stabiliteten i vår region än förhållandena i
Östersjöns sydöstra strandstater. Detta bestäms i sin
tur i hög grad av utvecklingen i Ryssland. Den poli-
tiska utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande
instabil och ganska oförutsägbar även om vi natur-
ligtvis gläds åt de signaler vi ser när det gäller Ryss-
lands demokratiska landvinningar.
Utvidgningen av och den ökande integrationen
inom den europeiska unionen spelar den viktigaste
rollen för att åstadkomma fred och stabilitet i Europa.
Genom ökat samarbete och utbyte mellan Europas
stater skapas förutsättningar för en positiv ekonomisk
och social utveckling för människor i hela Europa.
Endast så kan nya motsättningar och konflikter inom
och mellan stater förebyggas och lindras.
I takt med att EU och Nato utvidgas till att om-
fatta alltfler av Europas demokratier skapas förutsätt-
ningar för att historiska motsättningar och uppdel-
ningar av Europa skall förbytas i en verklig alleuro-
peisk säkerhetsordning byggd på ömsesidigt samar-
bete. I den kan och bör också Sverige delta fullt ut.
Folkpartiet ser därför med betydande oro på allt
tydligare tendenser inom EU till att slå av på takten i
utvidgningen. Europa befinner sig i ett historiskt
gynnsamt läge för att bryta gamla mönster. Denna
möjlighet får inte gå förlorad, och tillfället erbjuds nu.
Europas stater har dock inte kunnat förhindra de
katastrofer Restjugoslavien i dag genomlider. Det är
naturligt att vi en dag som denna, när vi talar om
europeisk säkerhetspolitik, också uppehåller oss vid
situationen i Kosovo. Jag skall återkomma till det lite
senare.
Med den tragiska utvecklingen i Bosnien och Ko-
sovo och mot bakgrund av de uppenbara bristerna i
samarbetet inom FN och EU kom det militära samar-
betet inom Nato att framstå som ett viktigt inslag i
den alleuropeiska säkerhetsstrukturen. Nato har för-
ändrats från det kalla krigets försvarsallians till det
militära verktyget i en alleuropeisk konflikthantering.
Denna utveckling har förstärkts genom den välkomna
framväxten av samarbete inom ramen för Partnerskap
för fred, i vilket de flesta europeiska stater deltar,
genom Natos särskilda samarbete med Ryssland samt
genom att EU och Nato påbörjat en utvidgningspro-
cess för de nya demokratierna i Öst- och Centraleuro-
pa. När Polen, Tjeckien och Ungern nu blivit med-
lemmar av Nato och medlemsskaran utvidgats till 19
länder har Nato tagit ett stort steg på vägen mot ett
brett alleuropeiskt säkerhetssamarbete.
En förutsättning för en stats medlemskap i Nato är
en stabil demokratisk samhällsutveckling, en civil
demokratisk kontroll, transparens vad gäller ett lands
militära försvar samt att interna eller externa kon-
flikter löses på fredlig väg. Sett i ett historiskt per-
spektiv innebär därför varje ny demokrati i Öst- och
Centraleuropa som på detta sätt kvalificerat sig för
Natomedlemskap ett viktigt steg i skapande av tyd-
lighet och förutsägbarhet vad gäller militär säkerhet i
vår del av världen. Därmed minskar radikalt riskerna
för en ren nationalisering av försvars- och säkerhets-
politiken i Europa.
Det ligger också i svenskt intresse att Nato står
öppet för alla demokratier i Europa som önskar bli
medlemmar utan någon begränsning i tid eller rum
och därför inte i förväg utesluter något. Därför är
Natos formaliserade samarbete med Ryssland och
Ukraina av stor betydelse. På samma sätt som för EU,
kan vi emellertid också inom Nato notera oroväckan-
de tendenser till att interna skäl och nära egenintres-
sen innebär att man slår av på takten i utvidgningen.
Ingen enskild del av utvecklingen i Europa sedan
det kalla krigets slut har haft en så direkt betydelse
för Sveriges mycket gynnsamma säkerhetspolitiska
läge som de tre baltiska staternas frigörelse och ut-
veckling mot demokrati och en integrering i Europa. I
takt med den ekonomiska och sociala utvecklingen i
Estland, Lettland och Litauen skulle det av alla tre
önskade medlemskapet i såväl EU som Nato bidra till
en mer stabil integration och till förutsägbarhet i det
alleuropeiska samarbetet. En sådan utveckling kan
bara välkomnas av Sverige.
Den svenska regeringens oförmåga att i ett rent
svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja
de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap
har inte underlättat en för Östersjöregionen mer
önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all
kraft stödja de baltiska staternas önskemål om med-
lemskap i EU är inget alternativ till medlemskap i
Nato, men blir i detta perspektiv än mer angeläget för
Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid
utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare
Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras
säkerhet.
I reservation 2 i det här betänkandet har Folkpar-
tiet utvecklat dessa tankegånger. Jag yrkar härmed
bifall till reservation 2.
Jag skulle slutligen lite vilja kommentera Väns-
terpartiets inställning till fredsframtvingande åtgärder
i Kosovo och Restjugoslavien och ställa några frågor
till Lars Ohly.
Sommaren 1995, efter det att 40 000 bosnier för-
drivits från staden Srebrenica som FN förklarat för
fredad zon och 7 000 massakrerats, krävde Folkparti-
et via sin partiledare att Sverige i FN skulle verka för
ett mer kraftfullt försvar för de fredade zonerna med
hjälp av FN. Det avvisades av Vänsterpartiet och dess
ledare Gudrun Schyman, som menade att FN inte
skulle verka militärt. Säkerhetsrådet var då inte för-
lamat av Rysslands och Kinas veton, som det är i dag.
Det visades bl.a. under hösten när Nato fick i uppdrag
att flygbomba det bosnienserbiska artilleriet.
Efter frågor här i kammaren sedan kriget i Bosni-
en upphört efter Natos flygbombningar vid det till-
fället medgav Vänsterpartiets företrädare att det, givet
den situation som förelåg i Bosnien, trots allt var bra
att Natos bombningar kunde få slut på tre och ett
halvt års krig. Det visar på Vänsterpartiets dilemma
även i dag, när man så kraftfullt fördömer bombning-
arna i Kosovo. Då fördömde man att FN skulle gå in
vid det tillfället. Nu fördömer man att Nato skall gå
in.
Hur menar Vänsterpartiet att vi skulle få ett stopp
på det som nu sker i Kosovo och det som har skett i
form av förföljelser av kosovoalbaner? Tidigare
skulle vi inte använda oss av FN. FN skulle förhind-
ras använda sådana maktmedel. Nu säger Vänster-
partiet nej också till Nato. På något sätt måste man få
stopp på den rensning av kosovoalbaner som sker.
Vilka är Vänsterpartiets möjligheter att göra det?