Herr talman! Jag var kanske lite rapsodisk i mitt
första inlägg när jag gick igenom Miljöpartiets reser-
vationer. Det berodde på tidsbrist. Lampan hade bör-
jat att blinka, och då låg det nära till hands att bara
klassificera Miljöpartiets reservationer som minima-
listiska. Självfallet är jag skyldig Miljöpartiet en
förklaring.
När det gäller VEU och CFE har jag redan lämnat
en förklaring. Men jag skall också förklara hur vi ser
på krigsmaterielexporten.
Socialdemokraterna ställer sig klädsamt mitt-
emellan, säger Lars Ångström. Det må förhålla sig på
det sättet, men det har naturligtvis sin förklaring.
Vi anser att Sverige bör ha en krigsmaterielin-
dustri som kan fungera om vi skulle behöva materie-
len eller en ökning av produktionen. För att ha råd
med detta behöver vi också exportera vapen, vilket är
väl känt. Exporten är restriktiv. Den omgärdas av
riktlinjer som vi är väldigt måna om och som utrikes-
utskottet upprepar och betonar i årliga betänkanden.
Det finns också en rådgivande nämnd som är tillsatt
för att granska kritiska ärenden. Nämnden måste ta
sin uppgift på fullt allvar och granska ärendena uti-
från dessa kriterier.
I korthet innebär det att försvaret är vår sista för-
svarslinje, som Olof Palme en gång sade. Vi behöver
försvaret som en livförsäkring. Därför måste vi ha en
krigsmaterielproduktion och därmed också en export,
men, som sagt, denna export skall vara restriktiv.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet hamnar på ena si-
dan och tar inte fullt ut ansvar för den säkerhetspoli-
tik som vi till en del är överens om. Moderaterna är
för överambitiösa i sin iver att gynna krigsmaterielin-
dustrin utifrån ett annat synsätt än det som jag nyss
har redogjort för, nämligen det att vi behöver en
krigsmaterielindustri för att själva kunna hålla oss
med ett försvar.