Herr talman! Våren 1999 är det krig i Europa. I
TV ser vi varje dag bilder på förödelsen efter bomb-
ningarna, och vi ser också fruktansvärda bilder från
flyktingläger och på flyende människor. Vi får vitt-
nesbörd om den ofattbara omfattningen, systematiken
och brutaliteten i den etniska resning som sker på
uppdrag av Jugoslaviens president Milosovic.
I debatten om Natos insats får vi aldrig glömma
att Milosovic kan stoppa bombningarna med omedel-
bar verkan. Vi skall också komma ihåg att det hela
tiden pågår intensiva förhandlingar och ansträngning-
ar för att nå en uppgörelse.
Kriget på Balkan ställer en rad frågor på sin spets.
Den viktigaste av alla frågor är att det konfliktföre-
byggande arbetet måste få mycket större tyngd i det
internationella samfundet. Med stor bitterhet kan vi
konstatera att den kosovoalbanske ledaren Rugovas
icke-våldspolitik inte fick något större internationellt
stöd. Först när konflikten eskalerade och övergreppen
i Kosovo ledde till UCK-gerillans aktioner togs situ-
ationen i Kosovo på verkligt allvar. Våldet segrade
alltså. Det är oacceptabelt och ovärdigt en värld som
vill kalla sig civiliserad.
Det internationella samfundet saknar kraftfulla in-
strument för att ingripa i förebyggande syfte, och
detta måste ändras, tycker vi. Det är bra att regering-
en nu presenterar ett handlingsprogram för konflikt-
hantering. Det är ett steg på vägen, och vi skall noga
studera detta. Samtidigt är behovet av ett fungerande
FN större än någonsin. För att FN skall fungera bättre
behövs det reformer för att man skall kunna möta de
utmaningar som världssamfundet står inför.
Vi i Centerpartiet beklagar att FN:s säkerhetsråd
genom vissa permanenta medlemmars agerande
gjorts oförmöget att tidigt agera kraftfullt i Kosovo-
konflikten. Vi delar självfallet den förhoppning som
FN:s generalsekreterare framförde här i morse, att FN
skall återta sin ledande roll. Vetorätten i säkerhetsrå-
det bör avskaffas, eller i varje fall förändras mot en
vetofri kultur som vi hörde här tidigare.
Folkrätten har blivit särskilt aktuell genom Natos
bombningar. Det är viktigt att påpeka att vi inte stil-
latigande kan åse hur folkmord och fördrivning sker.
En utvidgning av folkrätten som ger möjlighet att
ingripa förebyggande är nödvändig. Det ansvaret
måste också gälla konflikter utanför Europa. Vi kan
ju med mycket dåligt samvete se tillbaka på t.ex.
Rwanda. Det är en av FN:s viktigaste uppgifter att
åstadkomma en förbättring när det gäller den typen av
konflikter.
Kriget i Kosovo visar också att det behövs en fun-
gerande europeisk krishantering och en säkerhetsord-
ning som också skall kunna omfatta militära insatser.
EU behöver bli bättre både på förebyggande arbete
och på att hantera kriser med militära medel. Detta är
inte detsamma som ett gemensamt försvar eller en
gemensam armé. Det gäller att vara ganska varsam
med orden i den debatt som nu förs i Europa om
krishantering. Europeisk krishantering och gemen-
samt territorialförsvar är skilda saker.
EU:s förmåga till militära insatser behöver stär-
kas, och jag vill peka på några villkor som behöver
uppfyllas.
Nuvarande men också blivande medlemsstater i
EU skall kunna vara militärt alliansfria om de vill.
Varje land skall själv kunna avgöra om nationella
styrkor skall användas. Mandaten för insatser skall
ges av FN eller OSSE.
När det så gäller den militära alliansfriheten me-
nar vi i Centerpartiet att det är den ram som med nu
kända förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska
säkerhetspolitiska intressen. I det konstaterandet finns
en handlingsfrihet att från tid till annan anpassa sam-
arbetsformerna.
Sverige samarbetar i dag med Nato på en mängd
områden, inte minst i fredsfrämjande internationella
insatser. Vår militära alliansfrihet utgör inget hinder
för det. Vi menar att stabiliteten i vår del av världen
eller vårt lands säkerhet inte skulle förbättras genom
ett svenskt medlemskap i Nato.
Herr talman! Vi måste konstatera att det interna-
tionella säkerhetspolitiska läget har påverkats av
kriget på Balkan. Osäkerheten ökar också i Bosnien,
Makedonien och andra omkringliggande länder. Det
ställer självklart krav på internationell beredskap.
Men Sveriges läge har inte förändrats i form av ökad
hotbild mot oss till följd av den här konflikten.
Fortfarande gäller att en invasion av Sverige inom
en tioårsperiod inte är möjlig och inte heller sannolik,
förutsatt att Sverige har en grundläggande försvars-
förmåga. Detta har inte förändrats av kriget i Kosovo
eller av att Ryssland bytt premiärminister. Däremot är
det angeläget att nära följa Kosovokrigets inverkan på
den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa på kor-
tare och på längre sikt.
Detta är Försvarsberedningens huvuduppgift nu
som tidigare. Beredningen skall inför höstens propo-
sition om försvarspolitikens inriktning "kontrollera
att de säkerhetspolitiska bedömningarna i 1999 års
kontrollstation består". Uppgörelsen som Centerparti-
et träffat med regeringen baseras på de slutsatser om
säkerhetspolitiken som Försvarsberedningen presen-
terat, såvitt jag förstår i full enighet.
Innehållet i den debatteras senare, och jag skall
därför inte gå in på det. Jag kan bara beklaga att alla
partier inte vill delta i arbetet i Försvarsberedningen.
Det är något märkligt, särskilt när det gäller kd, efter-
som man säger sig vilja vara med och diskutera sä-
kerhetspolitik.
I det konfliktförebyggande och fredsskapande ar-
betet i Europa har EU en avgörande roll. EU:s ut-
vidgning österut till länderna i Central- och Östeuro-
pa, inklusive Baltikum, innebär en historisk möjlighet
för EU att medverka till ökad stabilitet och säkerhet
på vår kontinent. För Centerpartiet är utvidgningen en
mycket central fråga.
Samarbetet med Ryssland bör också fördjupas på
alla plan för att långsiktigt förankra Ryssland bland
Europas demokratiska stater. Inom parentes kan jag
säga att Ryssland nu får en betydligt större roll när
det gäller konflikthanteringen i Kosovo och kriget på
Balkan.
Det är viktigt med intensivt samarbete mellan alla
folk. Det är det mest effektiva sättet att förebygga
konflikter. Samarbetet i OSSE och Eruoparådet, det
nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet är andra
viktiga instrument för att lösa gemensamma gräns-
överskridande problem och för att fördjupa de mel-
lanfolkliga kontakterna. Alla dessa instrument måste
användas.
Säkerhetspolitiken måste över huvud taget gå mot
förebyggande arbete på det civila planet. Större insat-
ser där skulle spara stort lidande och dessutom ge
betydligt större resultat i förhållande till insatta resur-
ser än att komma efteråt och lösa katastrofer och
förhindra redan uppkomna krig eller krigshandlingar.
Det är t.ex. betydligt bättre att förebygga att minor
läggs ut än att tvingas till enorma ansträngningar för
minröjning. Nu finns minorna där. Vi måste fortsätta
och utöka arbetet för att befria människor från den
terror som utlagda minor innebär.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet.