Fru talman! Sverige är av både geografiska och
säkerhetspolitiska skäl mer beroende av en väl funge-
rande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU än
de flesta andra EU-länder. Vi ligger nära Ryssland,
och vi är inte Natomedlemmar. Det ligger därmed i
vårt nationella intresse att samarbetet kan fungera
effektivt och att EU-länderna förmår att exportera
stabilitet och säkerhet.
Inte minst gäller detta förmågan att inom ramen
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
förebygga att krig och kriser uppstår och att tidigt
hantera dem om de ändå uppkommer. All erfarenhet
visar att inbördeskrig är oerhört svåra att stoppa när
de väl har börjat. Det gäller också för etniska kon-
flikter när de gått över styr.
De förebyggande insatserna måste vara lika tidiga
som tydliga. I annat fall riskerar vi att få se en rad
andra i dag potentiella kriser flamma upp i EU:s nä-
rområde. Det är kriser eller konflikter som på det ena
eller andra sättet kommer att påverka oss i Sverige
och i övriga EU-länder.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
är en mycket viktig faktor för den europeiska fredens
och stabilitetens framtid. Men EU:s betydelse för
freden är större än bara GUSP. Den ekonomiska och
politiska integrationen är det mest lyckade fredsska-
pande projektet hittills i historien. Det ömsesidiga
beroendet gör inte bara krig otänkbart utan också
omöjligt. Det kan inte brytas upp av den starke som
lösligare former av samarbete, som en gång Hitler
lämnade Nationernas Förbund.
EU är verktyget för Europas snart 50-åriga interna
fred, i varje fall om man ser till Västeuropa. Jag tän-
ker naturligtvis på relationen mellan Frankrike och
Tyskland, men lika mycket på de tidigare diktaturerna
i Spanien, Portugal och Grekland som under tidigt
80-tal med piska och morot leddes mot demokrati och
EU-medlemskap.
Utvidgningen är vårt tids stora fredsprojekt. En
rad tidigare förtryckta folk är på väg mot fullvärdigt
medlemskap i EU. Det är fastslaget i fördraget att
medlemskap inte är en ynnest utan en rätt för alla
Europas länder som uppfyller kraven. Kraven är ock-
så tydliga: respekt för demokratins principer, mänsk-
liga rättigheter för t.ex. minoriteter och marknadse-
konomi. Det är den värdegemenskap det handlar om.
Det är centralt för Europas fred och stabilitet att
den nuvarande utvidgningsomgången snarast utförs
och att den sedan följs av andra och att vi vidgar
värdegemenskapen. Relationen till länderna utanför
den omedelbara medlemskretsen måste präglas av fri
handel och politiskt samarbete. Utvecklingen går
dithän. Vi har Europaavtal, associationsavtal och
handelsavtal. Men Sverige måste vara pådrivande.
Särskilt viktigt är att Ryssland inte får isoleras eller
lämnas att ensamt möta framtiden. Samtidigt måste
betonas att villkoren måste vara lika för alla, och
kraven lika för alla länder. Inget land har rätt till egna
eller särskilda krav.
De fördragsmässiga förutsättningarna för en ef-
fektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik finns i
allt väsentligt där i och med Amsterdamfördraget.
Beslutsreglerna har reformerats och en gemensam
analysenhet och en enhet för tidig varning har ska-
pats. Det är viktigt. Utan gemensam analys, inget
gemensamt agerande. Utan gemensamt agerande
heller inte en möjlighet att sätta upp en gemensam
kall hand mot aggressorer runtom i Europas närområ-
de.
Rådets generalsekreterare blir en röst för och en
kontaktperson för GUSP. Men nu är det upp till
medlemsländerna att omsätta förutsättningarna i
praktiken. För det krävs en bestämd vilja att inte bara
på papperet utan också i praktiken skapa ett gemen-
samt agerande. Det är här som det tidigare har brustit.
Debatten i Sverige handlar tyvärr i dagarna mer om
reservationer mot vad vi inte vill och inte kan tänka
oss än ståndpunkter som är konkreta om det framtida
agerandet och vad som måste göras.
EU är en unik och central aktör därför att samar-
betet omfattar alla samhällets delar om än på olika
djup och på olika sätt. Där finns förutsättningar att
hantera det vida säkerhetsbegreppets alla delar med
undantag av det territoriella försvaret. Där finns eko-
nomiskt samarbete, politiskt samarbete, MR, säker-
hetspolitiskt samarbete och Petersbergsuppgifter.
Det är helheten som är det viktiga med EU som
organisation för fred och stabilitet. Det är en utomor-
dentligt god grund för ett säkerhetsskapande arbete.
Det förundrar mig att de partier och de politiker som
pratar mest om det breda säkerhetsbegreppet ofta är
så avvisande till det viktigaste verktyget för att hante-
ra det breda säkerhetsbegreppet.
I Amsterdamfördraget fördes Petersbergsuppgif-
terna in i den gemensamma utrikes- och säkerhetspo-
litiken. Det rör sig om humanitära insatser, fredsbeva-
rande insatser, insatser med stridskrafter i krishante-
ring och fredsskapande åtgärder. Det är i sig inget
kontroversiellt. Som nämnts tidigare i dag är detta
något som FN kan utföra och har kunnat utföra under
den tid då Sverige har varit medlem.
EU kan anlita Västeuropeiska unionen för att utfö-
ra de beslut som har försvarsmässiga konsekvenser,
och VEU kan i sin tur låna strukturer av Nato. Märk
väl att det inte är fråga om ett territorialförsvar. Det är
inte fråga om att VEU:s artikel 5 skall lyftas in, eller
har lyfts in, i EU-fördraget. Det varken bör eller
kommer att bli så. Det finns ingen enighet mellan
medlemsländerna, vilket krävs för att lyfta in arti-
kel 5. Även om vi gång på gång i Sverige hör politi-
ker vara ute och ropa att nu kommer vargen har vi
knappast sett några tecken på detta.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska
lösningar inkluderar bevarad transatlantisk solidaritet.
Vikten av den transatlantiska solidariteten står inte i
motsatsställning till ett ökat europeiskt ansvarstagan-
de för den egna säkerheten.
I många år nu har vi hört politiker prata om vikten
av att bygga en alleuropeisk säkerhetsordning. Färre
svenska politiker har velat eller kunnat konkretisera
vad detta innebär. Min uppfattning, och Moderaternas
uppfattning, är att Sverige bör vara med i en alleuro-
peisk säkerhetsordnings alla delar. Regeringen saknar
tyvärr förhållningssätt till centrala delar av detta, t.ex.
Natoutvidgningen. Det finns fortfarande frågetecken
när det gäller om man är beredd eller inte att stödja de
baltiska ländernas strävan efter Natomedlemskap.
EU är, och är i allt högre grad på väg att bli, den
alleuropeiska säkerhetsordningens politiska, ekono-
miska och efter hand också säkerhetspolitiska kärna.
Nato har efter det kalla kriget förändrats och fått en
allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk roll. Nato
är också förändrat i den bemärkelsen att en första
utvidgningsomgång har genomförts och att flera nya
medlemmar inom kort kan förväntas accepteras - nya
medlemmar i vårt närområde. Det faktum att alltfler
av våra grannar kommer med i Nato ställer krav på en
modernisering av det svenska synsättet. Skall vi fort-
sätta att stå utanför när grannarna är med? När skall
vi ställa oss neutrala? I vilka konflikter som man ser
som möjliga skall vi ställa oss neutrala?
Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i
fredsbevarande aktioner av större dignitet. Vi saknar
de strukturer som krävs för att utföra många av de
fredsbevarande uppdrag som man ser behov av nu
och som man kan se behov av i framtiden. Utan Nato
saknar Europa också ett nödvändigt förpliktigande
samarbete för stabilitet och fred. Det är Nato och inte
EU som svarar för, och kommer att fortsätta svara
för, säkerhetens kärna, dvs. den militära förmågan
och allieringen.
EU:s legitimitet i det europeiska fredsarbetet är
utomordentligt stor. EU består av 15 mogna demo-
kratier, om några år av 21 och ytterligare några år
senare kanske av 26 fria och demokratiska länder. EU
har den ekonomiska styrka och storlek som behövs
för att attrahera och stimulera länder att uppträda
ansvarsfullt. EU har också genom förmedlemskaps-
strategin, förmodligen det massivaste stödprogram
som världen sett, visat potentialen i att aktivt stödja
länders demokratiska utveckling.
Uppgiften nu är att stärka EU:s krishanterings-
förmåga. Vi ser att Europa söker sig mot EU-
medlemskap. En central uppgift är att finna vägar att
integrera länderna i det forna Jugoslavien i det demo-
kratiska samarbetet och i EU. Det är oerhört viktigt
att vinna freden. Det är inte en exit-strategi som be-
hövs utan en strategi för närvaro i området i allmän-
het och på Balkan i synnerhet.
Den svenska säkerhetspolitiska debatten borde
inte fokusera på Sveriges historia utan på Europas
framtid. Vår säkerhet är beroende av omvärldsut-
vecklingen. Den kan vi påverka genom att aktivt
medverka i byggandet av en europeisk säkerhetsord-
nings alla delar och genom integrering i de västliga
strukturerna av länderna i Öst- och Centraleuropa.
Det är en del av det gemensamma ansvar för säker-
heten som Sverige måste ta. Vår utgångspunkt måste
vara att aktivt medverka till att bygga säkerhet, stabi-
litet och fred, alltså att se till Europas framtid och inte
till Sveriges historia.