Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Vi
diskuterar här den svenska säkerhetspolitiken, mot
bakgrund av de omvälvande omvärldsförändringar
som vi har upplevt de senaste tio åren. Det vi kanske
känner bäst till är det som har hänt i vårt eget närom-
råde - upplösningen av Warszawapakten, Sovjet-
unionens kollaps och de drastiskt minskade militärut-
gifterna i Europa. Militärutgifterna har minskat med i
genomsnitt 50 %. Det får konsekvenser inte minst för
utformningen av den svenska försvarspolitiken, något
som vi kommer att diskutera lite senare här i dag.
Omvärldsförändringar har också skett på ett annat
plan. För tio år sedan var krigen i världen mellanstat-
liga. I dag finns bara ett enda mellanstatligt krig kvar.
Det är kriget mellan Indien och Pakistan. I stället
upplever vi nu en situation med en lång rad lokala
och regionala konflikter och inbördeskrig. Just den
förändringen innebär att FN har fått en ny roll. Dis-
kussionen understryks av att FN:s generalsekreterare
Kofi Annan har inlett förmiddagens diskussioner.
Det är viktigt att vi bidrar till att utveckla FN bort
från rollen som städgumma, som alltid kommer för
sent - när svältkatastrofen är ett faktum, när krigen
har pågått, när folkmorden genomförs. FN måste i
stället bli en offensiv, aktiv organisation som före-
bygger och föregriper svältkatastrofer, väpnade kon-
flikter, folkfördrivning, folkmord och krig.
Det är det internationella samfundets underlåten-
het att göra detta som vi nu ser konsekvenserna av i
vår egen världsdel: det som sker i det forna Jugosla-
vien och den nationalistiska regimen Milosevics folk-
fördrivningspolitik, som är fullständigt oacceptabel.
Det är oacceptabelt att en stat kan använda sin suve-
ränitet som täckmantel för olika former av förtryck
och, i detta fall, folkfördrivningspolitik. Folkmord
och folkfördrivning kan aldrig, och får aldrig, bli en
stats inre angelägenhet. När människor i Kosovo
mördas, när kvinnor våldtas, när barn tvingas ut på
vägarna på flykt ifrån terror och ifrån den jugoslavis-
ka regimens militära styrkor är det också min angelä-
genhet. Det är också vår gemensamma angelägenhet.
Det är inte Milosevics och det forna Jugoslaviens inre
angelägenhet.
Det internationella världssamfundet skall blanda
sig i hur enskilda regimer agerar även inom sitt eget
land när man bedriver folkfördrivning och när man
utövar folkmord. Världssamfundet måste också vara
berett att genomföra kraftfulla interventioner i första
hand med civila insatser, men vi kan inte utesluta
militära inslag för att skydda livsmedelstransporter,
för att skydda civilbefolkning och för att skydda olika
former av humanitära insatser.
Vi ser väldigt tydligt att det främsta hindret för att
kunna göra detta från FN:s sida har varit vetot. Det
var därför intressant att höra hur vår utrikesminister
här för en halvtimme sedan talade om en vetofri kul-
tur. Det är en nödvändig utveckling av FN, om vi
skall kunna se en aktiv och offensiv förebyggande
och föregripande organisation. Vi måste vara beredda
att diskutera säkerhetsrådets framtid. Man måste
kanske snarare bygga på konsensus minus ett eller
konsensus minus två om rådet skall kunna bli en
kraftfull aktör och kunna förebygga de katastrofer
som vi inte vill se.
Om vi misslyckas med detta - om vi misslyckas
med att införa en vetofri kultur och misslyckas med
att utforma någon form av konsensus minus ett - ser
vi alla vad som händer. Vi har sett det de senaste
månaderna i vår egen världsdel. Vi riskerar att en-
skilda stater eller militärallianser agerar på eget be-
våg, som i detta fall Nato, med flera olika negativa
konsekvenser som följd. I Natos fall i Europa bryter
man t.ex. mot den internationella rätten, och det kan
utgöra ett farligt prejudikat. Andra stater och andra
militärallianser kan ta sig samma rätt i andra delar av
världen, och det är en farlig utveckling.
Vi ser också negativa konsekvenser på det sättet
att flygattackerna mot det forna Jugoslavien - mot
Serbien - inte leder till att man når de mål som man
har uppsatt, utan kanske t.o.m. snarare till motsatsen.
Det är viktigt, tror jag, att rikta kritik mot Nato,
men det är oerhört viktigt att rikta kritik mot Milose-
vic och den nationalistiska regimen och den politik
regimen för. Det är kanske allra viktigast att rikta
kritik mot de brister vi ser i FN-systemet, som har lett
till den situation vi nu upplever.
Det är viktigt att dessa omvärldsförändringar ock-
så får konsekvenser för hur Sveriges säkerhetspolitik
utformas i ett mer internationellt perspektiv på det
mer utrikespolitiska planet, och att vi diskuterar Sve-
riges roll när det gäller FN:s framtid. Det var väl lite
av Kofi Annans budskap här; FN blir inte mer än vad
de olika nationella medlemsstaterna gör det till. Vi
implementerar de beslut som man fattar i FN.
På samma sätt som jag tror att det är viktigt att vi
ser en utveckling bort ifrån det nationella invasions-
försvaret, där vi har haft tyngdpunkten i svensk sä-
kerhetspolitik de senaste decennierna under efter-
krigstiden, tror jag att det är viktigt att se vilken poli-
tik vi skall föra för att kunna stärka FN och, kanske
viktigast av allt, inte motverka de förändringar av FN
som vi vill se. Jag vill därför peka på tre av de förslag
som Miljöpartiet har haft i sin motion, fru talman.
Det första är behovet av fler civila insatsenheter.
Vid upprättandet av den höge representantens organi-
sation i Bosnien-Hercegovina 1995, och senast nu vid
upprättandet av OSSE:s verifikationsmission i Ko-
sovo, saknades insatsberedd ledningsfunktion där en
lång rad olika kompetenser som poliser, biståndsex-
perter, militärer och inte minst ledningsresurser hade
varit till stor nytta redan från start. Just exemplet
OSSE:s verifikationsmission tycker jag är ett talande
exempel på en situation där det internationella sam-
fundet brast. Vi hade fortfarande möjlighet att för-
hindra det som nu sker i Kosovo. OSSE beslutar sig
för att föra in 2 000 civila observatörer i Kosovo för
att förhindra övergreppen och kunna beivra och samla
bevis för övergreppen mot civilbefolkningen från den
serbiska regimens styrkor. Vi lyckades efter flera
veckor inte få ihop mer än 1 300 personer - långt
ifrån tillräckligt - och Sveriges bidrag var 74 perso-
ner. 74 av 2 000!
Jag tycker att det är belysande att ställa det i kon-
trast till vad man nu diskuterar, för nu finns det plöts-
ligt resurser att sätta upp militära styrkor motsvarande
50 000 man i området, med dyrbar militär utrustning.
Sveriges regering diskuterar att ställa en väpnad styr-
ka på 500 man till FN:s förfogande. Nu finns plötsligt
resurserna.
Jag tror att det väldigt tydligt sätter i blixtbelys-
ning vår gamla traditionella beredskap att kunna
rycka in i efterhand militärt i det internationella sam-
fundet. Det belyser just bristen på civila, förebyggan-
de och föregripande insatser. Därför är det viktigt att
vi ökar Sveriges förberedelser och beredskap att kun-
na ställa civila insatsenheter till FN:s förfogande som
ett viktigt led i att skapa en förebyggande och före-
gripande offensiv organisation.
Det andra förslaget rör minröjningsinsatser. Flera
motioner som gäller Sveriges bidrag till minröjning
har behandlats. Vi känner alla väl till den fruktans-
värda situation som många hundra miljoner männi-
skor lever i. Över hundra miljoner landminor finns
utspridda i olika länder. Trots att krigen slutat för
många år sedan ligger de kvar och skördar dödsoffer
varje dag. Tusentals människor slits varje år sönder.
Detta skapar enorma problem för stater som försöker
bygga upp sig själva efter krig.
Här har Sverige en unik kompetens. Vi förfogar
förmodligen över den mest moderna minröjningsme-
kaniken, framtagen av Bofors. Andra företag har
bidragit med nya produkter, som ökar hastigheten
med vilken man kan se om ett fält är minerat eller
inte. Sverige skulle kunna bidra långt mer.
Det sägs förvisso att minröjning skall vara en pri-
oriterad del av försvarets internationella verksamhet,
och vi hör ofta hur vår försvarsminister och utrikes-
minister talar för att Sverige gör väldigt mycket. Det
är sant. Vi gör väldigt mycket. Men i relation till vad
vi förmår, och i relation till de enorma behoven,
skulle Sverige kunna göra bra mycket mer. Tittar vi
på budgeten ser vi att talet om att detta skulle vara en
prioriterad verksamhet motsvaras av ynka 2 %. Det
har jag svårt att få att gå ihop med att detta är en
prioriterad verksamhet, när man i praktiken bara
satsar mindre än 2 % av försvarsbudgeten på detta
område.
Slutligen vill jag ta upp vapenexportfrågan. Jag
tror att kriget i det forna Jugoslavien har satt blixtbe-
lysning på just detta område. Vi ser nu hur svenska
vapen, exporterade till den jugoslaviska regimen,
används för att beskjuta FN:s olika hjälptransporter.
Jugoslavien var under 1980-talet det tredje största
köparlandet när det gäller svenska vapen.
Vi har sett hur vapenexporten till andra diktaturer,
som Saudiarabien eller under 1980-talet Irak och
Saddam Hussein, motverkar möjligheterna till en
demokratisk utveckling. Vi har också bidragit till att
sälja vapen till det pågående kriget mellan Indien och
Pakistan.
Det här, fru talman, är inte en bra politik.
Det är inte bra att bidra till diktaturer, att beväpna
konflikthärdar, utan vi måste se till att avveckla den
svenska vapenexporten.
Jag vill slutligen, fru talman, säga att jag självfal-
let stöder alla Miljöpartiets reservationer, men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna nr
9, 11 och 14.
Tack!