Fru talman! I början av 1992 publicerade U.S.
National Academy of Sciences och Royal Society of
London en gemensam rapport som inleddes med
följande ord:
''Om förutsägelserna om befolkningstillväxt visar
sig stämma och människornas verksamhet på
jorden fortsätter enligt samma mönster, kan det
visa sig omöjligt för vetenskapen och tekniken att
förhindra en oåterkallelig utarmning av miljön och
fortsatt fattigdom i världen.''
Det var två ledande vetenskapliga
sammanslutningar som gjorde detta gemensamma
uttalande. Av det kan man förstå den pessimism de
känner, och det visar också hur allvarligt det
egentligen är ställt med vår planets tillstånd. Det
tillståndet blir allt sämre.
Oron finns inte bara bland vetenskapsmän och
lärda samfund. Överallt och i ökande grad oroar sig
människor över att jordens tillstånd blir allt sämre.
Också i Sverige kan man i olika
opinionsundersökningar se -- och det tycker jag är
glädjande -- att intresset för miljöfrågorna är
mycket stort och att man rankar miljöproblemen
väldigt högt.
FN:s konferens om Miljö och utveckling i Rio de
Janeiro fjol samlade 35 000 personer. 106 stats- och
regeringschefer deltog, dvs. den största samlingen
någonsin. De 9 000 journalisterna som bevakade
konferensen var fler än det totala antalet deltagare
på den första Stockholmskonferensen 1972, dvs. 20
år tidigare.
Trots det amerikanska vetenskapsinstitutets
uppmaning underlät USA att underteckna
konventionen om den biologiska mångfalden.
Sverige gjorde naturligtvis det, och det är den
konventionens nationella uppföljning som vi nu
behandlar här i dag.
Vad betyder då biologisk mångfald? Jo, det handlar
om tre nivåer. För det första handlar det om
mångfalden av arter. För det andra handlar det om
den genetiska variationen inom arten och
mångfalden av ekosystem vad avser biotoper och
samhällen. För det tredje handlar det om relationer
och processer mellan organismer och deras icke-
biologiska omgivning.
Hur ser då tillståndet ut? 5--10 % av landets vilda
växt- och djurarter är hotade i det avseendet att
deras långsiktiga överlevnad inte kan anses vara
säker. Hotbilden för Sveriges del avviker dess värre
inte från den globala situationen.
Mångfalden minskar över tiden, och
minskningstakten har blivit snabbare den senaste
tiden.
Modern markanvändning, dvs. jord- och
skogsbruk, står för de största förlusterna av
biologisk mångfald på artnivå.
Våtmarkerna -- artrika miljöer med ett stort inslag
av hotade eller i övrigt skyddade arter -- har
minskat kraftigt under de senaste 100 åren.
Miljögifter och kemikalier liksom geografiskt
storskaliga miljöstörningar, t.ex. försurning och
klimatförändring, kan ge stora och oönskade
effekter på den biologiska mångfalden.
Slutligen: Det saknas underlag för att bedöma i
vilken utsträckning genetisk variation har gått
förlorad. Däremot vet man att värdefull sådan
variation har gått förlorad genom misshushållning,
t.ex. genom användning av felaktigt genetiskt
material bland laxartade fiskar och skogsträd.
Så ser tillståndet ut. Nu står vi här, fem i tolv, även
i detta avseende. Vi har ett gemensamt ansvar för
tillståndet, och jag ser de reservationer som vi
socialdemokrater har gjort till betänkandet som i
de flesta fall mindre avvikelser från majoriteten.
Men på några punkter finns det anledning att
kritisera regeringen.
I reservation 1 tar vi upp frågan om det
övergripande arbetet med en strategi för biologisk
mångfald. Vi menar att det behövs en mer
övergripande syn på biologisk mångfald än det
enskilda artbevarandet, som regeringen uppehåller
sig vid i propositionen.
För att kunna bevara arter måste man koncentrera
sig inte bara på de enskilda arterna utan också på
de hela livsmiljöerna. Det handlar om
markprocessernas betydelse för den långsiktiga
produktionsförmågan i ekosystemen, dvs. bl.a.
jord- och skogsbruk. Det är t.ex. fråga om vad en
utveckling mot monokulturer, som vi har sett de
senaste årtiondena, har för betydelse för
jordbruket. Det handlar vidare om att behålla
naturliga spridningsvägar för arter. Här har vi ett
förslag om en obrukad zon på minst 5 meter längs
våra vattendrag som skulle kunna utgöra en sådan
spridningskorridor för såväl växt- som djurlivet.
Detta är ett förslag som har stöd hos
Naturvårdsverket. Men majoriteten har avstyrkt
vårt förslag. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Fru talman! Vi vet att det kommer att kosta pengar
att bevara mångfalden. Det kan man inte läsa ut av
Naturvårdsverkets anslagsäskanden. Man kanske
har insett att det inte är lönt. Men man markerar i
en särskild skrivelse att det behövs mer pengar --
det rör sig om mycket pengar om man skall lyckas.
Varken regeringen eller utskottsmajoriteten har
orkat lyfta nivån. Vi socialdemokrater menar att
det hela handlar både om det reella behovet -- som
är stort-- och om trovärdigheten i att också i en
lågkonjunktur försöka prioritera. Vi föreslår ett
anslag på 300 miljoner kronor i reservation 12,
vilken jag yrkar bifall till.
I reservation 3 tar vi upp forskningen om den
biologiska mångfalden. Vi menar att forskningen
också bör omfatta marken som resurs,
landskapsplanering, vardagslandskapet och ett mer
naturanpassat och därmed mer långsiktigt hållbart
jord- och skogsbruk. Vi ser med oro på att det
saknas en strategi för genmodifierade organismer
som sätts ut och hur de påverkar den biologiska
mångfalden. Denna process måste följas av
forskningen på ett annat och bättre sätt än nu.
I en annan reservation tar vi upp den viktiga frågan
om handel med hotade arter. Enligt
Världsnaturfonden och Ornitologiska föreningen
har Sverige kommit att bli ett transitland för hotade
arter, och vi lever inte upp till den konvention vi har
skrivit under. Vi i Sverige måste enligt
Socialdemokraternas mening ta vårt internationella
ansvar och skärpa vår egen lagstiftning. Underlaget
finns i departementet. Vi borde, om viljan hade
funnits, ha skyndat oss att komma bort från en av
jumboplatserna i Europa.
Slutligen har vi socialdemokrater gjort en
markering i fråga om våtmarkerna. Vi menar att
det egentligen hade varit bättre och motiverat att
ha ett generellt förbud mot markavvattning i hela
landet. Vi nöjer oss emellertid med att bestämt
hävda att en mycket stor restriktivitet skall
tillämpas när man frångår förbudet.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationerna 1, 3, 8, 11 och 12.