Fru talman! Rachel Carsons bok Tyst vår, som kom
i början av 60-talet, var en av de verkligt fina
väckarklockorna på miljöområdet. Det var en bok
där man kunde läsa om hur en vanlig människa med
viss akademisk bakgrund kunde gå ut i skogen och
bokstavligt talat se, eller snarast höra, att något
hade förändrats, att miljögifter och andra
miljöproblem hade lett till att naturen höll på att
förstummas, fåglarna tystnade. I detta låg en av de
vid det laget redan gamla iakttagelserna, gubevars,
att den väv som naturen är uppbyggd av är en
mycket sårbar väv, där trådarna måste hållas hela.
Vävens styrka beror just av mångfalden, av de
många olika trådarna som spinns till den starka
väven.
Sedan dess har begreppet biologisk mångfald och
värnandet om variation i naturen kommit att
komma alltmer i centrum för miljöarbete och
miljöansträngningar. Senast manifesterades detta
vid konferensen i Rio, som jag tror att Margareta
Winberg också nämnde tidigare. Där arbetade man
fram och började ta ställning till en konvention om
den biologiska mångfalden, ett undertecknande
som sedan har lett till påbörjad och genomförd
ratificering av många länder, bl.a. Sverige. Det var
en följd av den proposition som regeringen tidigare
har lämnat för riksdagens godkännande.
Det man diskuterar i de här materialen är också den
vardagliga mångfalden. Vi slås ibland av att
enskilda djur och växter lyfts upp till att bli
symboler för nödvändigheten av att bevara
mångfalden. Men i verkligheten är det också de
vanliga enkla, dagliga organismerna, om man får
uttrycka det så, som står för styrkan i mångfalden,
som är bärande i den biologiska mångfalden. Det
är det här litet mer vardagsnära mångfaldsarbetet
som är så oerhört viktigt för oss.
Nu har regeringen presenterat en samlad politik för
bevarandet av mångfalden. Det är ett långtgående
förslag, där man föreslår att miljömålen också skall
jämställas med produktionsmålen inom alla
samhällssektorer. Där ligger just det vardagliga,
''tråkiga'', ''gråa'' arbetet. Det är inte alltid enskilda
arter lyfts upp till en glamorös position. Detta
vardagsarbete är en grundförutsättning för att man
skall kunna genomföra en hållbar utveckling.
Regeringens proposition präglas också av insikten
att lagar som stiftas inte är det enda sättet att
skydda alla hotade arter, liksom inte heller
inrättandet av naturreservat. Det behövs mer än
lagar och skyddade områden. Det behövs
någonting som kan kallas ett hållbart brukande av
biologisk mångfald, som innebär att vi måste
naturvårdsanpassa mycket av vår verksamhet, inte
minst inom skogs- och jordbruket, och också få ned
föroreningsbelastningarna till vad naturen kan
anses tåla.
Ett viktigt element i detta är att varje sektor i
samhället tar sitt ansvar. Målen i regeringens
strategi följs nu upp av åtgärder i form av
lagstiftning, information och utbildning. Det
uttalade ansvaret för alla sektorer i samhället för att
bevara mångfalden görs tydligt, så att man inte bara
förlitar sig på lagstiftning och myndighetsutövning.
Det krävs ett ansvar av var och en av de berörda
aktörerna, och det skall finnas vissa minimiregler
som måste följas. Nu utgör ju det nya
biotopskyddet litet av en minimiregel, en
grundplattform i arbetet, som kommer att innebära
ett starkt skydd för hotade arter när det väl har
genomförts.
Det finns ett annat skydd som jag tycker att man
skall resonera kring när man lagstiftar. När man
lagstiftar gäller det att se till att man gör det så att
det blir hanterbart, för mångfalden i naturen låter
sig inte alltid riktigt inordna sig i våra lagar och
förordningar -- det tycker jag är tilltalande. Detta
gör att det inte räcker med en statisk avgränsning,
utan man måste ha förståelse för dem som skall
tillämpa lagen. Man skall kunna identifiera, känna
igen och se de saker som skall skyddas i naturen om
man som enskild medborgare skall kunna bli
delaktig i det här arbetet.
Däri ligger också att det måste finnas en rättvisa i
hanteringen. Det måste finnas en rättvisa när
samhället skall ge ersättning till dem som vi kräver
skall ta ett mycket starkt ansvar för mångfalden.
Det måste vara så att en markägare inte genom
naturens nyck kan komma att missgynnas jämfört
med någon annan. Det måste alltså skapas en
rättvisa.
Utskottsmajoriteten har väldigt tydligt ställt sig
bakom tankegångarna i regeringsförslaget. Man
har ställt sig bakom den svenska strategin, bakom
kravet att varje sektor skall ta sitt ansvar. Man har
kunnat iaktta -- och från utskottets sida ställa sig
bakom -- regeringens redovisning av arbetet med
att skapa aktionsplaner i Sverige för att bevara den
biologiska mångfalden och för att se hur vi skall
inventera för att vi skall få en bättre grund för
framtiden när det gäller möjligheterna att få varje
sektor att ta det nödvändiga ansvaret.
Lika viktigt är det att vi genom forskningsarbete
skapar den kunskapsbas som regeringen pekar på.
Där görs nu särskilda intsatser genom regeringens
förslag. Arbetet med den biologiska mångfalden
dras samman till ett centrum, vilket på ett tydligt
sätt kommer att lyfta den nödvändiga forskningen
till att bli en vital del i bevarandet av mångfalden.
Regeringen kommer att lämna en redovisning av de
informationsinsatser som kommer att göras och
som också är nödvändiga om den enskilde brukaren
skall kunna ta det nödvändiga ansvaret.
Diskussionen om bioteknikens och genteknikens
påverkan på den biologiska mångfalden förs litet
kortfattat i regeringsförslaget och också i utskottets
betänkande. Det beror självfallet på att det pågår
ett regeringsarbete, som Jan Jennehag ville veta
mera om. Snart kommer resultatet av bl.a.
Miljöskyddskommitténs arbete -- det är avslutat och
bereds nu i regeringskansliet -- när det gäller
miljöskyddslagstitftning och därtill hörande frågor
om biotekniken och dess betydelse för miljön.
Markavvattningsfrågorna är mycket tydligt
klargjorda i regeringsförslaget, liksom synen på det
generella förbudet mot markavvattning i södra
Sverige. Det är intressant att se att det här finns en
bred förståelse bland dem som kan komma att
beröras för att det är en viktig del när det gäller
skyddet av våtmarker, skyddet av mångfalden, i de
känsliga områdena.
Jag måste säga att det är särskilt glädjande när
regeringen nu signalerar ett efterlängtat -- vågar jag
säga -- stöd till Nordens ark som en del i bevarandet
av genetiskt material. Nordens ark har en
särställning i Bohuslän, med internationella
dimensioner i bevarandet, som vi kanske inte är
riktigt vana vid i Sverige. Men uppenbart har det
blivit en sakligt stor framgång, inte minst en viktig
informationsframgång. Man har öppnat sitt
område, om än sparsamt av hänsyn till det olika
arterna, för vanliga människor för att visuellt ta del
av bekymren men också möjligheterna när det
gäller värnandet av mångfalden i naturen.
Sammantaget, fru talman, föreslår regeringen en
tydlig och viktig strategi, som man naturligtvis
kommer att följa upp med åtgärder inom flera olika
angelägna samhällssektorer, vilka genom sin
verksamhet påverkar den biologiska mångfalden.
Fru talman! Vad som i dag är det allra mest
glädjande är den närmast totala uppslutningen från
de olika politiska partierna bakom denna strategi.
Var och en som lyssnade på inläggen från
Margareta Winberg och Jan Jennehag hörde att det
är rent kosmetiska resonemang man för
beträffande de olika reservationerna. Det kanske
tydligaste exemplet är resonemanget om
markavvattningen. Jag har svårt att se att det ens
skulle berättiga en diskussion eller på något vis
skulle innebära kritik av regeringens förslag. Det är
iakttagelser som inte på något sätt innebär en
avvikande mening. Likadant är det, fru talman, när
det gäller Jan Jennehags och Vänsterpartiets syn.
Egentligen skulle man kunna sluta debatten där och
konstatera att denna kammare med stor enighet
tycks vara beredd att berättigat ställa sig bakom
regeringens förslag till strategi för biologisk
mångfald och det betänkande som
jordbruksutskottet i all saklig enighet har
åstadkommit. Det finns trots allt några formella
reservationer.
Fru talman! Jag yrkar bifall till jordbruksutskottets
hemställan i betänkande 9.