Herr talman! I det här betänkandet behandlas
några motioner som tar upp problematiken kring
s.k. stranderosion, dvs. det faktum att sand till
stora delar försvinner från stränderna.
Detta är ett problem som framför allt drabbar
Skåne. Det är ingalunda något nytt fenomen. Om
man jämför kartor från början av 1800-talet med
hur verkligheten ser ut i dag, kan man se att
strandlinjen i flera fall har dragit sig tillbaka med
långt över 100 m.
Detta är också till stora delar en accelererande
process. Skadorna inom en viss tidsperiod är större
nu än vad de var tidigare. Försämringstakten var
långsammare förr. Förfallet går snabbare nu. Det
gör att situationen hela tiden bara blir värre. Det
kanske är denna tendens som är den allra
allvarligaste.
Det finns förmodligen flera skäl till detta. Ibland
samverkar de och gör att försämringsprocessen
fortsätter på ett okontrollerat sätt.
Längs stora delar av den skånska kusten är därför
stranderosion ett stort problem. Kommuner som
Ystad, Trelleborg, Skurup, Vellinge, Lomma och
Landskrona är i olika grad drabbade. Dessa
kommuner har i vissa fall lagt ner ett stort arbete
och stora belopp på att försöka hitta en lösning.
Hårdast drabbat är, precis som Kaj Larsson
nämnde tidigare, Löderups strandbad öster om
Ystad, där mycket stora områden är väldigt kraftigt
skadade.
Bakom skadorna finns sannolikt en rad orsaker:
Förmodligen är en pågående klimatförändring en
sådan orsak. Det globala vindcirkulationsmönstret
har därmed ändrat karaktär. Kraftiga stormar med
ökad våghöjd har förorsakat en ökad erosion.
Inom ett tidsperspektiv av 40--50 år beräknar
experter att en höjning av vattenytan med 25--50
cm är fullt möjlig. För Sveriges sydkust skulle detta
innebära att kustlinjen retirerar med mellan 25 och
50 m. Därmed kommer inte mycket att återstå av
dessa sandstränder.
Detta är krafter som förmodligen ingen av oss rår
över men som det ändå förtjänar att vi försöker
begränsa verkningarna av. Förmodligen är det inte
möjligt att rädda samtliga skadade stränder i
Skåne, men inte minst för djurlivet och ur
rekreationssynpunkt finns det stränder som är
värda att göra särskilda insatser för. Den mark som
det här rör sig om är dessutom normalt sett
allemansrättsligt tillgänglig. Detta är av stor
betydelse i ett landskap som Skåne, där det råder
brist på sådana områden.
Jag är, herr talman, beredd att hålla med Kaj
Larsson om vad som hade hänt om motsvarande
problem hade uppstått i andra delar av landet.
Jag har ibland haft tillfälle att fundera över vilka
politiska och andra insatser som hade gjorts om det
i stället hade varit en liten kobbe i Stockholms
skärgård som hade varit hotad, och inte ett antal
mil sandstrand i Skåne. Hade man då också i åratal
hänvisat till att naturen måste ha sin gång? Jag är
övertygad om att det inte hade varit på det viset.
Alla till buds stående resurser hade omedelbart
satts in för att se till att minimera de negativa
effekterna. Då hade det inte behövts några
argument om ''nationella värden'' och
''riksintressen'', utan det hade ansetts vara en
självklarhet att åtgärder skulle vidtas snabbt.
Det har inte varit så i det här fallet, men just mot
den bakgrunden vill jag påstå att
jordbruksutskottets betänkande i denna del är en
klar framgång och ett genombrott för frågans
handläggning.
Redan för ett år sedan gjorde utskottet uttalanden
om krav på ökad forskning. Detta har nu också
blivit ett av resultaten.
Naturvårdsverkets forskningsnämnd har beviljat
Lunds tekniska högskola 250 000 kr för att följa upp
effekterna av erosionsskydd som satts upp.
Ystads kommun har fått stöd från NUTEK för att
kunna göra en allmän utredning med teoretiska
försök i datoroch laboratoriemiljö.
NUTEK har också beviljat pengar bl.a. till
Institutionen för teknisk vattenresurslära vid Lunds
tekniska högskola för ett forskningsprojekt för
teknikutveckling.
Allt detta visar på att det nu finns en betydligt
större uppslutning bakom tanken att det verkligen
är av nationellt intresse att försöka rädda
erosionsskadade stränder. Det finns nu anledning
att följa upp vad som blir effekterna av dessa
åtgärder. Det finns också anledning att följa upp
vilka eventuellt ytterligare initiativ som kommer att
tas av det ansvariga statsrådet. Jag lade särskilt
märke till -- vilket gladde mig -- vad Lennart Daléus
sade om att det hos detta statsråd finns en insikt om
att problemen är mycket stora.
Jag har, herr talman, mot denna bakgrund inget
yrkande utöver vad utskottet har föreslagit.