Herr talman! Jag inleder det här anförandet med
att yrka bifall till reservation nr 3 under punkt 3 och
till reservation nr 11 under punkt 12.
Arbetsliv, ja, det är ett väldigt stort område. Det
handlar om det mesta här i livet. När min äldste grabb
var liten, han var kanske ett par år, diskuterade vi hur
det skulle gå till när han skulle klä på sig. Vi skulle i
väg till dagmamman, och det var lite bråttom. "Kan
tälv", sade David. Jag sade: Kan vi inte hjälpas åt.
Han gav sig. Vi hjälptes åt och så kom vi i väg.
Sedan kom vi hem, och jag skulle ställa mig att
diska. Då sade han återigen detta med att "hjälpas åt".
Fast han sade "lällpas åt", för han talade inte rent vid
det laget. Detta är någonting som har fastnat i mitt
minne, både att "kan tälv" ibland kan vara ett bra
uttryck, men också att "lällpas åt" är oerhört viktigt.
Det är kanske någonting som regeringen borde ta
fasta på. Vi kanske skulle hjälpas åt i ett lite större
underlag än bara det regeringsunderlag som nu finns.
Jag upplever att dessa tre års motionsskrivande från
oppositionens sida inte precis har lett fram till att
regeringen har tagit intryck av vad som har skrivits. I
stället har de tre åren i stort sett på många av dessa
områden blivit ett misslyckande.
Sjuktalen har fortsatt att skena. Det är många
människor som i onödan är sjukskrivna och som lider
av detta. Kostnaderna för samhället är stora. Vi beta-
lar ut 108 miljarder om året i ersättningar, plus alla
andra kostnader som kommer för rekrytering och
vikarier som kanske inte finns. Produktionsbortfallet i
olika verksamheter är också stort. Alla dessa kostna-
der hade vi kunnat undvika om vi hade hittat andra
lösningar.
Jag är övertygad om att det finns fler lösningar om
man tittar på de förslag som finns från oss som inte
deltar i regeringsunderlaget. Jag tror att 11-punkts-
programmet är ett steg i rätt riktning. Men man måste
komma med konkreta förslag utifrån det. Det räcker
inte med att bara prata.
Visst har sysselsättningen ökat i landet. Men ty-
värr har nästan hela sysselsättningsökningen ätits upp
av att sjukskrivningarna samtidigt har ökat i nästan
samma mån. Vi har fått en ökad sysselsättning i sam-
hället på några tiondels procent. I stället är det många
som är sjukskrivna. För de människor som är sjuk-
skrivna är läget nästan lika hopplöst som för de ar-
betslösa. Här måste regeringen ta till krafttag på ett
helt annat sätt än vad den har gjort.
På 90-talet var det bara fråga om att se till att
människor kom bort från den öppna arbetslösheten.
Man införde ALU, arbetslivsutveckling. Det var bra
när katastrofen var nära. Då fick man ut människor på
golvet, och människor kunde göra något annat än att
bara gå hemma och sörja över de arbete som de inte
längre hade. Den åtgärden har man kunnat ta bort.
Men vi har inte hittat de nya åtgärderna, de som
skulle stoppa ohälsotalen. Nu betalar vi för nedskär-
ningarna. Vi betalar för att vi inte haft tid att ägna oss
åt arbetsmiljöfrågor under några år på 90-talet. Nu får
vi notan, och den är förskräckande stor.
Herr talman! Från Centerpartiets sida hade vi väl-
komnat om det kommit förslag från regeringen. Det
var aviserat en proposition om folkhälsan. Den kom
inte. Det var aviserat en proposition om finansiell
samverkan för att få ett bättre genomslag för de åt-
gärder som vi faktiskt kan vidta. Det blev bara en
liten tumme av det. Det händer inget konkret.
Centerpartiet föreslår ytterligare en utredning om
ohälsan. Den ska kanske inte så mycket utreda ohäl-
san som vad det är som gör att vi håller oss friska.
Vad är det som gör att vissa kommuner har lägre
ohälsotal än grannkommunerna? Vad är det som gör
att man i t.ex. Halland har betydligt lägre ohälsotal än
i Norrbotten? Dessa frågor behöver vi också vända
på. Vänd på det hela, och ta vara på det friska.
Vi behöver ha gemensamma tag och gemensam-
ma ansträngningar från olika myndigheter. Det hjäl-
per inte att man har bra program på arbetsförmedling-
en och försäkringskassan var för sig när det kanske är
en tredje sak som är viktig. Det kan vara familjens
ekonomiska situation som gör att jag både får ont i
magen och dessutom har svårt att gå till jobbet, efter-
som det händer någonting annat. Jag kanske inte
lyckas riktigt bra och missköter mig. Jag får inte
avancemang och känner mig misslyckad på jobbet.
Det kanske är helt andra saker som man behöver en
gemensam ingång till för att människor ska få det
bättre.
Det behövs flexiblare arbetstid, mer makt åt män-
niskorna, inflytande och delaktighet. Det är väldigt
viktiga frågor. Det gäller inte att generellt förkorta
arbetstiden. Det tror jag inte på. Vissa människor
tycker att det skulle vara katastrof att inte få arbeta
mer än sex timmar. Åtta timmar är i minsta laget för
dem som tycker att det är jätteroligt, som inte har
någon familj än eller som har vuxna, flygfärdiga barn
som klarar sig själva. De vill gärna fortsätta med
jobbet.
Låt det bli flexibilitet. Vi hade en utredning som
Laila Bjurling och jag deltog i för några år sedan.
Resultatet av utredningen var att arbetstidens längd
och förläggning var väldigt viktigt och att vi kunde
påverka det själva. Det var många förslag i den som
heller inte har blivit genomförda. De hade kunnat
genomföras. Vi lever fortfarande med en gammal
arbetstidslagstiftning. Vi har den svenska grundläg-
gande och har en EG-rätt ovanpå detta.
Företagshälsovården är också ett område som vi
behöver göra mycket mer av. Man avskaffade bidra-
gen. Det beklagar jag i dag, eftersom vi var delaktiga
i det beslutet. Det innebär att företagshälsovården har
fått en väldigt minskad betydelse. Vi behöver ändra
på det betydligt och se till att den vår bättre resurser. I
dag är 85 % av de anställda i de stora företagen del-
aktiga i detta. I de mittimellanstora är det 73 %. Men
de små företagen utnyttjar bara företagshälsovården
till 28 %.
Det är någonting som vi på olika sätt borde ge akt
på. Vi måste se till att de små företagen får tillgång
till företagshälsovård med paket som fungerar för
dem. De måste också få hjälp av företagshälsovården
för att se till att skapa den goda arbetsmiljön, det
arbete som människor kan trivas med och där de inte
drabbas av skador.
De "gamla" problemen har blivit värre. Det är fler
människor som skadas i arbetet och som får arbetsre-
laterade sjukdomar i rörelseorganen, osv. Ett nytt
problem är utbrändhet och stress. Det har jag berört
tidigare, även om jag inte direkt har sagt ordet. Sedan
kommer det ett nytt problem inom inte minst barnom-
sorgen med buller.
Barn drabbas av tinnitus. Har någon upplevt det-
ta? Många har gjort det och vet hur det är att det alltid
är någonting som ringer i örat. Det är aldrig riktigt
tyst. Att uppleva tystnaden kan ibland vara någonting
helt fantastiskt. Men den som har drabbats av tinnitus
kommer aldrig att få uppleva det igen.
Därför är det så viktigt att vi hittar system så att
inte barngrupperna blir för stora. Vi måste dämpa
lokalernas bullerförmåga så att man får ned den fak-
tiska bullernivån i mycket större utsträckning. Vi
måste se till att barngrupperna är så små att man inte
får dessa problem. Detta är också en fråga som vi
behöver behandla. Det kanske inte gäller exakt det
här problemet enskilt. Men vi har inte ens kommit till
rätta med det vi har jobbat med länge, utan problemen
fortsätter att öka.
Det kan gälla en sådan liten detalj som anpassad
skyddsutrustning. Om inte handskar, handtag och
olika saker passar riktigt bra blir det ingen hjälp och
inget skydd. Då blir det i stället någonting som bara
är besvärligt, och så används det kanske inte. Det är
också någonting som är viktigt i den situationen där
vi har många människor som jobbar på vikariat och
har korta anställningstider. De har också rätt att ha
skydd, och det ska passa för dem.
Herr talman! Vi behöver göra mer och göra ge-
mensamma insatser på detta område. Från Centerpar-
tiets sida tänker vi fortsätta att arbeta med dessa frå-
gor. Vi hoppas att vi kan göra det gemensamt med
övriga partier.