Fru talman! Vi har vid många tillfällen i denna
kammare ställt frågan: Vad är det som håller på att
hända? Håller arbetslivet på att bli så tufft att vi slås
ut av det hårda tempot?
Under de senaste åren har sjukskrivningarna med
utbrändhetsdiagnoser ökat mycket dramatiskt, speci-
ellt bland anställda i kommuner och landsting. Ök-
ningen är alarmerande. Inom den offentliga sektorn
har utbrändhetsdiagnoserna passerat belastningsska-
dorna som den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.
Och med tanke på att dessa diagnoser ökar mest hos
kvinnor i offentlig sektor krävs det att forskningen
fokuseras på kvinnor, stress och ohälsa i betydligt
högre grad än vad som hittills har gjorts.
Fru talman! Vid den hearing som arbetsmark-
nadsutskottet hade under förra året om ohälsa på
jobbet berättade Ulla Lindqvist, andre vice ordföran-
de i LO, om bl.a. en undersökning som kallades
Ohälsans trappa. Denna undersökning visar väldigt
tydligt att det är ett klassproblem att arbetare, och
framför allt arbetarkvinnor, är de som drabbas allra
mest av ohälsa.
Psykisk ohälsa är ett jätteproblem i dag, men det
är inte det enda problem som finns. Det absolut
största problemet är sjukdomar i rörelseorganen och
belastningsskador. Men fortfarande finns de traditio-
nella arbetsmiljöriskerna kvar, t.ex. kemiska hälsoris-
ker.
I den arbetsmiljöundersökning som LO gjorde
under 1999 visade det sig att drygt var femte man var
utsatt för kemiska hälsorisker. Det är färre kvinnor
som är utsatta, och det beror på att vi har en väldigt
uppdelad arbetsmarknad.
Kemiska hälsorisker är komplicerade och svårbe-
dömda. Varje ämne har sina speciella risker och bör
bedömas utifrån specifika kunskaper om just det
ämnet. Enligt den senaste tillgängliga statistiken be-
räknas kemiska hälsorisker orsaka ca 6 000 yrkes-
sjukdomar per år. Även om samhället har lärt sig att
hantera en del av dessa risker är kunskaperna om
många av våra kemikalier alltjämt otillräckliga. För-
siktighetsprincipen vad gäller kemikalier bör därför
gälla i alla situationer. Om det finns risk för att ett
kemiskt ämne innebär fosterskador bör ämnet förbju-
das och ersättas med säkra alternativ.
Det hygieniska gränsvärdet anger ungefär var
gränsen för riskabla mängder går. Men det kan alltid
finnas människor som är känsligare än andra och som
får obehag vid koncentrationer långt under gränsvär-
det. Det hygieniska gränsvärdet är ingen gräns mellan
farligt och ofarligt. Det är snarare ett uttryck för vad
samhället anser vara acceptabelt. När ett gränsvärde
fastställs tar man hänsyn till bl.a. tekniska och eko-
nomiska faktorer. Ett gränsvärde bör i första hand
vara baserat på vetenskapliga underlag där de medi-
cinska underlagen och riskerna för både långsiktiga
och kortsiktiga besvär övervägs. Detta tar vi upp i
reservation 14. Carlinge Wisberg har redan yrkat
bifall till denna reservation.
Under allmänna motionstiden 1999 skrev jag
Vänsterpartiets första isocyanatmotion. Denna motion
behandlas i dag nästan tre år efter att den skrevs. I
höstas skrev jag en ny eftersom mycket nytt hade
hänt.
Isocyanater förekommer i många verksamheter.
Några exempel är byggnadsindustrin, el och elektro-
nik, verkstadsindustrin och vårdsektorn. Risken att
exponeras för isocyanater finns inte bara när man
hanterar kemiska produkter som innehåller isocyana-
ter. Utvecklingen av mätmetoder under senare år har
visat att många som värmer material som innehåller
polyuretanplast också är utsatta för höga halter av
isocyanater. Den kanske mest kritiska effekten av
isocyanatexponering är risken att man utvecklar iso-
cyanatastma. En annan mycket allvarlig effekt är
nedsatt lungfunktion som den drabbade själv ofta
upptäcker sent. Dagligen riskerar tusentals löntagare
sin hälsa på grund av isocyanater.
Forskning kring isocyanater bedrivs på en del av
våra universitet. En av landets ledande isocyanatfors-
kargrupper har sitt centrum i Hässleholm. I samband
med att den militära garnisonen i Hässleholm lades
ned sökte kommunen ersättningsjobb. När omställ-
ningsplanerna presenterades var kommunen både
stolt och glad att världsledande isocyanatforskare
ville förlägga sin forskning till kommunen. Och med
ett handslag bekräftades etablerandet av forsknings-
centret till Hässleholm sommaren 2000. Höga tjäns-
temän från Näringsdepartementet, prorektorn vid
Lunds universitet, LO:s miljöutredare och kommunal-
råd i Hässleholm var alla överens. Staten skulle hjäl-
pa till med en viss summa, universitetet skulle ta sitt
ansvar, Hässleholms kommun skulle bygga nya fors-
karlokaler, och LO skulle se till att forskarpengar
kom till projektet.
Men svenskt näringsliv ville inte vara med på att
ge forskarpengar till projektet. Detta dråpslag kom
när väl forskargruppen hade flyttat till Hässleholm.
Tyvärr verkar det som om ledande forskare inom
arbetsmiljöforskning får tigga och be om medel.
Samhällets strategi verkar inte vara långsiktig. Om
inte medel anslås är det en mycket stor risk för att den
långsiktiga kompetensen går förlorad.
De resurser som samhället satsar på arbetsmiljö-
forskning är mycket små i jämförelse med vad ohäl-
san i arbetslivet årligen beräknas kosta samhället.
Hur har det nu gått för forskargruppen i Hässle-
holm? Jo, som Bengt Silfverstrand berättade tog rek-
torsämbetet i Lund ett beslut precis före påsken att
forskargruppen ska avvecklas. Metalls förre arbets-
miljöombudsman Rolf Ählberg förutsätter att beslutet
stoppas och säger att han i ett land med en socialde-
mokratisk regering inte kan tänka sig att man tillåter
en nedläggning. Om facklig-politisk samverkan ska
ha någon betydelse måste detta förhindras, säger
numera Nordiska Metalls rådgivare i isocyanatfrågor
Rolf Ählberg.
Statsrådet Sahlin vill bevara den hotade forsk-
ningen. Hon har flera gånger uttalat sig positivt om
isocyanatforskningen. Jag har bl.a. haft interpella-
tionsdebatter med henne och ställt frågor om detta,
och hon har uttalat sig positivt hela tiden. Och ett
enigt arbetsmarknadsutskott har sagt att man förut-
sätter att denna verksamhet fortsätter. Det är ett bra
svar på motionerna.
Det är många som uttalat sitt stöd för detta. Mitt
fackförbund Industrifacket riktar ett stöd till detta
liksom Metallindustriarbetareförbundet, Byggnads,
m.fl. Det är en omfattande kritik, och många från den
fackliga sidan talar om katastrof om isocyanatforsk-
ningen läggs ned. Byggnads arbetsmiljöombudsman
säger t.ex. att forskarna i Hässleholm har betytt oer-
hört mycket för Byggnads medlemmar genom att de
visat vilka faror som finns med giftet. Försvinner den
här forskningen försvinner en röst som kan matcha
den kemiska industrin i fråga om kunskap, och detta
är väl den egentliga anledningen till att svenskt nä-
ringsliv inte vill ta sitt ansvar för att ha kvar denna
forskning.