Herr talman! I dagens debatt är vi delvis överens
och delvis, i väldigt mycket, inte överens. Vi är över-
ens om att de lavinartade ökningarna av sjukskriv-
ningar är en katastrof. Det är en katastrof för männi-
skorna som lider, det är en katastrof för dem som
definitivt tappar fotfästet i arbetslivet därför att de
mår dåligt och det är en katastrof för Sveriges eko-
nomi.
Arbetslivet är sjukt, och det är allvarligt. I ett land
som under en lång tid har haft ambitionen att skapa
ett bra arbetsliv är arbetslivets sjukdomar i dag en
mycket allvarlig sjukdom.
Men vi är inte överens när vi beskriver den all-
männa bilden av arbetslivet och inte heller när vi talar
om metoder - på vilket sätt vi ska kunna bota den här
allvarliga sjukdomen.
Jag kan berätta att jag har sett arbetsmiljöer i
många länder. Människor som jag, som har bytt land,
lever mycket mer i hela världen än de som har stannat
hemma. Vi har släkt och vänner överallt. Jag har sett
arbetsplatser i Frankrike, i England, i USA och i
Tyskland och jag kan intyga att de svenska arbets-
miljöerna är bland de vackraste och bästa jag har sett.
Jag har sett journalister från stora franska TV-bolag
häpna av förvåning och beundran inför de arbetsplat-
ser som svenska journalister har till sitt förfogande.
Så det är inget fel på den fysiska arbetsmiljön i Sveri-
ge! Självfallet finns det vissa undantag, men standar-
den är hög.
Men hur är det med den sociala och psykiska ar-
betsmiljön? Det är den fråga som vi borde ställa oss
själva. Min bild är att det finns så många regler, så
många normer och så många lagar om arbetslivet att
oerhört få människor känner sig fria i vardagens ar-
bete både bland arbetsgivare och bland arbetstagare.
Känslan av ofrihet skapar stress. Vi har för många
bestämmelser.
Jag har jobbat med arbetslösa människor som vill
komma in i arbetslivet, och jag har sett hur mycket de
måste lära sig för att begripa den nya miljö som de
vill komma in i. Det är en labyrint. Man måste bli
specialist på arbetsrätt om man vill starta eget. Så
borde det inte vara.
En av de viktigaste metoderna för att förbättra den
sociala och psykiska arbetsmiljön är att förenkla och
avlasta hela den här bördan av regler, normer och
bestämmelser. Vi kommer inte att få en bättre hälsa
genom ännu fler lagar och stora, tunga avtal som alla
pekar mot allmänna, stora och enhetliga modeller. Vi
måste ha betydligt större frihet och flexibilitet i ar-
betslivet om vi vill bota arbetslivets sjukdomar.
Sedan måste vi sluta att stifta dåliga lagar. I dag
voterade vi om en bestämmelse som kommer att öka
stressen i hela sjukvården. Den här bestämmelsen om
arbetsplatskod som vi antog i dag angående läkeme-
del har redan skapat stress och panik bland de läkare
som har en arbetsplats. Det är inte de som inte längre
får skriva recept som känner sig hotade, utan det är de
som vet att de i dag har en stor arbetsbörda. Den
arbetsbördan fördubblas eller tredubblas kanske när
nya patienter kommer att söka dem bara för att få
recept.
Den första och viktigaste metoden för att skapa en
bättre social och psykisk arbetsmiljö har att göra med
hela pansaret av bestämmelser, lagar och normer
inom arbetslivet. Att förenkla och avreglera kan vara
en bra metod i sammanhanget.
Sedan är det väldigt viktigt att vi talar mer om ti-
den, om den tid människorna har i vardagen. När min
mor besökte mig för första gången efter väldigt
många år av förbud - jag var i alla fall en farlig av-
hoppare från konstiga länder - hade jag småbarn.
Mamma hade varit mamma till småbarn under krig
och diktaturer där vi var väldigt fattiga. Men min
mammas kommentar till mitt lyxliv i ett demokratiskt
och fritt land var: Sådan stress har jag aldrig upplevt
som mor.
Min mamma levde i en stor familj. Nu vet jag att
vi tyvärr inte kan återställa storfamiljen. Vi kan inte
gå tillbaka i den sociala utvecklingen, men vi bör
tänka på att väldigt många barnfamiljer jämt och
ständigt måste springa fram och tillbaka, och barnen
måste också springa fram och tillbaka på grund av
den sociala struktur som vardagen har i dag. Det är
därför vi så gärna vill se flexibel arbetstid, individens
rätt att bestämma när hon ska jobba mycket. Nu kan
jag jobba tolv timmar om dagen. Nu kan jag jobba
också på lördag och söndag, och det gör jag med
glädje. Men mina barn är stora. De behöver inte mig i
dag. Jag hade på sätt och vis tur på den tiden eftersom
jag var frilansare. Det var tur på sätt och vis, men att
vara frilansare betyder att man lever med mycket
dåliga inkomster. Men det var tur därför att jag var
där när barnen behövde mig. Men ändå tyckte mam-
ma att min mammatid på sätt och vis var sämre än
hennes mammatid.
Vad behöver vi göra för att kunna bota arbetsli-
vets sjukdomar? Vi borde faktiskt ha en bättre bild av
verkligheten. Det är mycket roligt med elva-
punktsprogram och väldigt många utredningar, men
vi vet fortfarande inte hur många av de sjukskrivna
som kommer från arbetslöshet. Detta är en fråga som
först nu har börjat uppmärksammas av Riksförsäk-
ringsverket och av Institutet för arbetsmarknadspoli-
tisk utvärdering. Det är väldigt viktigt att veta precis
varifrån de sjukskrivna kommer. Då kan vi bättre
definiera orsakerna till deras sjukdom.
Sedan borde vi ha en mycket effektivare rehabili-
tering. Vi vet att vi hade en bra modell för kortare
sjukskrivningar tidigare. Det var Finsam som lades
ned av rent ideologiska skäl. Finsam var utvärderat,
och man visste att det fungerade bra. Man lade ned
det och ersatte det med Frisam och Socsam. Nu sitter
tjänstemännen som jobbar med Frisam och Socsam i
sammanträden och planerar hur de ska rehabilitera
folk, medan mycket effektivare rehabiliteringscent-
rum står med färre patienter än för några år sedan. Jag
undrar hur det är möjligt när vi vet att sjukskrivning-
arna ökar så mycket som de gör. Hur är det möjligt att
rehabiliteringscentrum som i praktiken har bevisat att
de går bra ändå får färre patienter än tidigare, medan
försäkringskassans, arbetsförmedlingens och social-
kontorens tjänstemän sitter i sammanträden och dis-
kuterar hur de ska samarbeta?
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 6 un-
der punkt 6. Jag står självfallet bakom Folkpartiets
alla ställningstaganden, men för att vinna tid nöjer jag
mig med att yrka bifall till den här reservationen.