Herr talman! Vård, skola och omsorg var mantrat
i valrörelsen senast. Och det kan bli det även detta år.
Vi har levt upp till att skydda de verksamheterna i
alla våra budgetar. Det är därför vi har prioriterat
bidragen till kommunerna, för att man ska kunna
hålla de här verksamheterna på en rimlig och bra nivå
även i besparingstider. Det gör att vi hellre ser att
man skär på nivåerna i bidragssystemen till förmån
för de här kärnverksamheterna. Det finns naturligtvis
en absolut smärtgräns, men under en besparingsperi-
od har vi valt det systemet i stället.
Flexibiliteten i arbetslivet, möjligheten till vila har
bl.a. att göra med arbetstidens förläggning. Man kan
under olika tider av livet få förlägga sin arbetstid på
olika sätt. Det är en av de faktorer som medför att
människor får ihop sitt livspussel på ett bättre sätt,
som möjliggör att tid skapas för vila och rekreation.
Det ansvaret har man naturligtvis alltid som individ
för sin egen skull. Sin egen hälsa har man ett ansvar
för. Sedan har arbetsgivaren ett ansvar för att det ska
kunna tillskapas goda villkor i arbetslivet. Det tredje
ansvaret har samhället genom att skapa en lagstift-
ning som möjliggör detta för individen på fritiden,
men också i arbetslivet.
De hälsofrämjande strukturerna är ett delat ansvar.
Du behöver bygga dem själv, arbetsgivaren måste
medverka till att bygga dem och samhället, politiker-
na genom lagstiftning, måste också hjälpa till att
bygga dem.
Jag noterar att Carlinge Wisberg inte tror att 6
miljarder ytterligare skulle ge någon förbättringsmöj-
lighet genom att köerna kan kapas inom rehabilite-
ringsverksamheten. Det var mycket intressant att
notera att det är anledningen till att ni har sagt nej till
detta.