Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande med att
rikta ett tack till Hans Nyhage, Christer Lindblom,
Ewa Hedkvist Petersen och Marianne Jönsson för
dessa år vi haft tillsammans i utbildningsutskottet.
Det har varit ett givande och ett tagande. Det har
på det hela taget varit en trivsam tillvaro vi haft
tillsammans.
Jag vill också rikta ett stort och varmt tack till
utskottets personal för den kompetens och den
värme som alltid har mött mig och alla de andra i
vårt gemensamma arbete för beredningen av
ärendena i kammaren. Tack skall ni ha allihop.
Herr talman! Jag har fogat en meningsyttring till
detta betänkande. Jag står naturligtvis bakom den,
men jag nöjer mig med att yrka bifall till
meningsyttringen vad avser mom. 1 och 2.
Jag och Vänsterpartiet har många gånger kritiserats
och ifrågasatts i olika utbildningspolitiska debatter
när vi har sagt att det inte är säkert att valfriheten
har så gyllene kanter som framhävs, framför allt
från Utbildningsdepartementets sida.
Vi har i debatten sagt: Valfrihet från vad? Valfrihet
till vad? I går fick vi ESO-rapporten, Ds 1994:72,
som har analyserat valfriheten inom skolan. Man
har sett på konsekvenser för kostnader, resultat och
segregation.
Vi i Vänsterpartiet har sagt att det finns en ökad
segregation inom det svenska skolväsendet. I tider
av knappa ekonomiska resurser leder denna
valfrihet förmodligen till en ökad segregering. När
vi varit ute och besökt olika skolor i olika
kommuner har det många gånger funnits tydliga
tendenser till både social och kunskapsmässig
segregation.
Det har naturligtvis inte enbart berott på
utbildningspolitiken. Det måste jag säga om
sanningen skall fram. Men den segregation som
skett inom verksamheten i skolan har givetvis
påskyndats av den utbildningspolitik som har förts
under de senaste tre åren.
I denna rapport går man igenom olika mål för
skolpolitiken. Man har tagit upp ökad variation,
förbättrad inlärning, likvärdiga resultat,
gemensamma kunskaper och värderingar, ökad
kostnadseffektivitet och undvikande av
segregation.
Man har fattat beslut om ökade befogenheter för
skolledare, åtgärder för att underlätta val, utökad
information om uppnådda resultat, ersättningen
per elev och dess nivå, rätten att fritt ta ut
skolavgifter och ökade bidrag till friskolor m.m.
Fyra av dessa sex åtgärder leder till ökad
segregation. Det är ett resultat och en situation som
borde mana till eftertanke.
Herr talman! För ungefär tio år sedan mötte vi här
utanför på Helgeandsholmen elever och lärare i
demonstrationer mot de nedskärningar som den
dåvarande regeringen var beredd att rikta mot
skolan.
En majoritet i riksdagens utbildningsutskott tog
dessa protester och demonstrationer på allvar. Vi
gick ut och mötte dessa lärare och elever, och vi
ändrade i riksdagens beslut så att vi återförde
resurser till skolan. Jag önskar att
utbildningsutskottet hade kunnat gjort samma sak
under denna vårriksdag. Ute i skolorna ökar
kraven på åtgärder mot den ökade segregeringen.
Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt att inte
statsrådet Ask är här vid detta debattillfälle. Hon
har vid upprepade tillfällen i svar på frågor som jag
och andra har ställt till henne och i
interpellationsdebatter sagt att hon håller på att
göra en utvärdering och utarbeta förslag till
åtgärder när det gäller den ökade segregeringen i
skolan. Men vi har ännu inte sett en tillstymmelse
till åtgärder från departementets sida.
Detta är allvarligt. Det drabbar inte bara kvaliteten
i undervisningen. Det innebär inte enbart ett
förslösande av de resurser som finns, inte bara de
statsbidrag eller medel som delas ut på skolans
område, utan också lärare och elever. Det är det
kapitalet jag avser. Det är det kapital vi har i
Sverige som är viktigast av allt.
Det är viktigt att en ny majoritet efter höstens val
tar itu med detta, och här vänder jag mig till Jan
Björkman. Jag instämmer i huvudsak i den kritik
som Jan Björkman riktar mot den förda
utbildningspolitiken. Men jag tror också att det är
mycket viktigt för hela skolsverige att vi kan tala
om vilka åtgärder vi är beredda att med så bred
politisk majoritet i kammaren vidta mot de
negativa utvecklingstendenser vi ser på skolans
område.
Vi i Vänsterpartiet har därför återigen i en motion
med anledning av denna skrivelse om
skolutveckligen föreslagit ett
kvalitetssäkringsprogram för skolan. Det vore en
mycket positiv signal om vi från Vänsterpartiet,
Socialdemokraterna och kanske något mer parti
kunde gå ut med det förslaget nu inför
skolavslutningen, och att vi är beredda att efter
höstens val arbeta för ett kvalitetssäkringsprogram.
Ett sådant program skulle kunna innehålla att vi
återinför sektorsbidraget till skolan. Det betyder
inte att vi går in och detaljstyr. Det betyder att vi
tydliggör det nationella, politiska och demokratiska
ansvaret för skolpolitiken.
Programmet bör innehålla en bestämmelse om att
vi helst inte vill se fler än 25 elever i varje klass. Det
är ett gammalt folkpartikrav som jag ser all
anledning att stödja, men det kanske inte numera
finns ett sådant krav. Om det är fallet är det nu ett
vänsterpartikrav.
Vi var tidigare överens om stimulansbidrag för att
åtgärda arbetsmiljön i skolan, Jan Björkman, att vi
säger nej till avgiftsbeläggning i skolan, att vi satsar
på en ökad och förbättrad vuxenutbildning samt att
vi avskaffar den s.k. skolpengen och i stället ser till
att de medel som skolan skall ha blir mer
behovsorienterade.
En sådan signal ut till skolsverige skulle ge skolorna
arbetsro. Det skulle också ge dem en dos entusiasm
för att utveckla sitt arbete inom den så viktiga
skolan. Låt oss återupprätta den goda skolan.
Jag ställer frågan till Jan Björkman: Är ni från
Socialdemokraternas sida beredda att efter höstens
val, och också ge besked nu i valrörelsen, lägga
fram ett kvalitetsprogram för skolan, om vi kan
bilda majoritet i denna kammare efter
riksdagsvalet?
Herr talman! Det finns en rad beslut som vi fattat
på skolans område under dessa tre år.
När det gäller valfriheten finns det ett avsnitt som
jag vill beröra litet grand. Det gäller de ökade
ämnesvalen inom grundskolan. Vi i Vänsterpartiet
har biträtt en sådan utveckling. Framför allt har vi
talat för större möjligheter att studera språk i
grundskolan. Men jag skall erkänna, herr talman,
att jag börjar tveka när jag ser vilka effekter det får.
En orolig pappa från Nykroppa ringde till mig i går
och berättade att nu skall barnen börja studera
tyska i årskurs sex. Det betyder att skolorna i
Nykroppa, Persberg, Brattfors, Nordmark och
Långban riskerar att läggas ner. Barnen skall alltså
köras in till skolan i centralorten Filipstad. För
dessa barn finns det inga reella valmöjligheter.
När vi fattar beslut om förändringar i skolan, t.ex.
utökade språkval, måste vi i riksdag och regering
följa upp detta med de resurser som också behövs
för att de skall kunna träda i kraft på ett likvärdigt
sätt för alla elever överallt i Sverige, i Nykroppa,
Brattfors, Nordmark och Långban. Det är viktigt.
Kritiken drabbar också mig själv och
Vänsterpartiet.