Herr talman! Låt mig först få besvara den vänlighet
som Björn Samuelson visade mig. Jag vill tacka
tillbaka. Jag vill också passa på att tacka vårt
kompetenta, trivsamma kansli för dessa tre år. Jag
vill tacka vår ordförande Hans Nyhage för det
senaste året som har varit trivsamt under hans
klubba. Jag vill i övrigt tacka alla utskottskamrater
för dessa tre trivsamma år i utbildningsutskottet.
Vi diskuterar ett historiskt dokument i dag. Det är
den första utvecklingsplanen som är baserad på en
nationell utvärdering i det nya styrsystemet. Jag vill
först av allt passa på att ge Skolverket en stor eloge
för ett alldeles utmärkt och intressant material som
bilderna av skolan från den nationella
utvärderingen har utgjort.
Bitvis är det en mycket glädjande bild. Vi har en
mycket bra skola. Men det finns en del oroande och
anmärkningsvärda inslag.
Vi skall i dag diskutera utvecklingsplanen för
skolan, dvs. att skapa den goda skolan. Det skall
vara en skola som präglas av lärandets glädje. Detta
är inte alldeles helt entydigt samma sak som den
finaste och mest välutrustade skolan, kanske inte
ens den mest personaltäta skolan. Det finns alltså
andra kvaliteter som är väsentliga att diskutera.
Vi brukar ibland använda vissa nyckelord. Vi säger
ofta att eleven skall vara i centrum i skolan. I det
uttrycket ligger att eleven skall vara huvudperson,
subjekt i stället för objekt. Det skall finnas ett rikt
mått av inflytande och ansvar, och hans eller hennes
specifika förutsättningar skall tas till vara. Det är
vad vi brukar kalla individualiserad undervisning.
Tyvärr ger den nationella utvärderingen en bild som
inte motsvarar förväntan. Jag kan inte underlåta att
så här på fredagseftermiddagen citera min gamle
liberale broder Fridtjuv Berg. Han skrev 1883
följande rader, som jag tycker fortfarande kan
finnas med i den nationella utvärderingen 1992.
''Skulle det således gifvas ett uppfostringssystem,
som trodde sig om att utbilda hvem som hälst till
ungefär hvad som hälst och utan hänsyn till den
enskildes individualitet sökte inpassa honom i en
förut godtyckligt bestämd lefnadsställning -- då
vore detta det mest olycksbringande och
människofientliga, som tänkas kunde.
Eftersträfvar man däremot en uppfostran, som
länder mänskligheten till lycka och gagn, då måste
man inrätta den så, att den icke kränker och
förkrymper, utan hjälper och utvecklar
individualiteten.''
Detta var för 111 år sedan. Han kallade detta för
fortskridande individualisering. Jag tycker att det
är ett alldeles utmärkt uttryck.
Individualisering är inte något nytt. Det är
naturligtvis en otroligt central fråga i en god skola.
Vi brukar ibland tala om att ta krafttag. Det är
självklart att vi måste göra så. Men jag kommer
tillbaka till frågan om skolans utveckling i fråga om
pedagogik och organisation alldeles strax.
En stor del av debatten har hittills rört
resursinsatsen, det man ibland på svengelska kallar
för ''input''. Jag tänker i högre utsträckning -- utan
att på något sätt förringa de problem som finns i dag
med tuffa besparingar -- ägna mig åt processen, dvs.
''output'' i den andra ändan. Det är alltså utfallet
eller resultatet. Där finns det också en del i den
nationella utvärderingen som visar att det inte är
alldeles bra överallt. Det gäller Na-ämnen och
matte. Många barn har dåliga baskunskaper.
Det finns alltså ett stort behov av ett slags
utveckling som gynnar denna process och som till
slut gynnar utfallet.
I den OECD-rapport som kom 1992 konstaterade
man att Sverige hade en kolossalt låg
utvecklingsgrad i fråga om pedagogisk utveckling.
Samma sak framgår av den nationella
utvärderingen som vi diskuterar i dag. I den ESO-
rapport som kom litet tidigare i år -- och som heter
skolans kostnader -- effektivitet och resultat --
framgår det att trots att skolan avreglerades för ett
antal år sedan och lokala skolstyrelser och
professionen har fått det huvudsakliga ansvaret,
har det inte skett någon större organisatorisk
utveckling över huvud taget. Vi behöver en ny elev-
och lärarroll för att få en ny skola. Detta måste
skapas inifrån, och det kräver någon form av
stimulans. Vidare krävs forskning som stöder
utvecklingen. Det är fråga om en forskning i
lärande. Det finns ett alldeles utmärkt exempel i
Luleå. Där har ett centrum för forskning inrättats.
Jag har glädjen att sitta med i styrelsen.
Jag menar att vi måste ha en pedagogisk forskning
som inte för femtionde gången omvärderar en
sedan länge utdöd pedagogik. Vi måste ha en
forskning som handlar om klassrummet, som
handlar om lärandet i kommunikationen mellan
elev och lärare. Jag tror att det är något som krävs
för att stödja denna forskning. Vi måste ha en
fortbildning och kompetensutveckling som mer än
tidigare är strukturerad och som för i en viss
riktning. Självfallet skall professionen disponera
medel för fortbildning, fördjupning och breddning.
Men vi måste också se till att det finns på den
politiska nivån en strategisk resurs för att använda
i styrningen av skolan.
ESO-rapporten som jag nyss hänvisade till visar
tragiskt nog att lokalkostnaderna har ökat under de
senaste åren. Däremot har den del av kostnaderna
som går till undervisningen minskat. Det är fråga
om kostnader för lokaler som kanske utnyttjas till
20 %. Lokalerna drar mera pengar än
undervisningen -- det som det hela egentligen
handlar om. Undervisningen har fått stryka på
foten.
Jag tänkte säga litet grand om föräldrainflytandet.
Jag tror att det är en viktig del i en positiv
utveckling av skolan. Vi i Folkpartiet har i många
år ivrat för att decentraliseringen skall flyttas ut
ytterligare ett steg och för att skapa skolstyrelser.
Vi vet i utskottet att det har initierats en utredning
som skall kartlägga vilka samarbetsformer som
finns i dag och vad som behöver göras för att
ytterligare skapa en grogrund och en möjlighet för
att decentralisera makten ytterligare.
Uppföljning och utvärdering är en väsentlig del för
att följa upp process och resultat. Det finns
egentligen ingen tradition inom skolan på detta
område. Det råder en dålig metodutveckling. Det
är precis som jag sade tidigare, dvs. ett behov måste
stimuleras inifrån. Det finns ett behov överallt. Jag
vill inte säga att det råder en total frånvaro av detta.
Men det behövs mer. Vi kan aldrig härifrån stifta
lagar eller skriva förordningar som stipulerar att det
skall göras en kreativ utvärdering. Det måste
kännas som ett behov inom verksamheten.
Jag tänkte ställa några retoriska frågor. Det finns
inte någon här som kan svara på dem eftersom
Skolverket inte är representerad i riksdagen. Jag
har några funderingar runt omkring den
laglighetstillsyn som Skolverket har gjort av ett
antal friskolor. Jag tänkte ställa ett antal frågor som
vi kan fundera över.
Är det rimligt att Tyska skolan i Stockholm har
särskilda intagningskrav i tyska språket? Jag tycker
faktiskt det. Jämför t.ex. med en musikskola. Det
är väl ganska självklart att man måste vara
musikalisk och kunna spela ett instrument för att
kunna komma in där. Får man bedriva
Waldorfpedagogik i Waldorfskolor? Det tycker jag
också är alldeles självklart.
Skall det behöva ta ett år att bestämma sig för att
en enda elev i en friskola i Höör är ett något för litet
elevantal? Det tycker inte jag.
Kristofferskolan i Bromma har blivit utvärderad i
enlighet med laglighetstillsynen. Skolan
inspekterades i mars 1993. I mars 1994 fick man
Skolverkets synpunkter. Fram till januari 1995 har
man tid på sig att lägga fram förslag om vad man vill
göra. Under ett och ett halvt år lever man alltså i
ett vakuum. Man får inget nytt godkännande, och
det gamla godkännandet dras inte heller tillbaka.
Var och en kan ju förstå att det är ganska besvärligt
att existera under sådana förhållanden.
När vi nu diskuterar friskolor skulle jag vilja ta upp
resonemanget kring en bidragsnivå på 85 %, Jan
Björkman. Jag förstår själva resonemanget och är
beredd att diskutera den procentsatsen. Men jag är
egentligen inte beredd att diskutera på det sätt som
Jan Björkman och andra socialdemokrater gör,
nämligen att man efter ett slags behovsinventering
av resurser till friskolorna i god politisk anda skall
kunna besluta att det skall vara på ett visst sätt.
Jag ställer frågan rakt ut till Jan Björkman: Hur
tänker sig Socialdemokraterna kunna garantera att
de goda friskolorna får en möjlighet att överleva?
Med det sätt att finansiera som ni socialdemokrater
hänvisar till finns det, såvitt jag kan förstå, ingen
reell möjlighet till en långsiktig planering, utan det
är ett roulettspel där kulan avgör om friskolorna
kan fortsätta eller inte. Om man från
Socialdemokraternas sida har sagt att man
accepterar företeelsen friskolor får man, oavsett
vad man än tycker om friskolor, faktiskt också
anvisa någon metod som är trovärdig vad gäller
finansieringen av dem. Det är en trygghet.