Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5.
I dag har vi en frånvaro på svensk arbetsmarknad som är någonstans mellan 15 % och 20 %. Vi behöver inte rida på siffrorna. Det innebär att ungefär 1,2 miljoner människor i arbetsför ålder är frånvarande.
Det kanske bara är 1,1 miljoner eller bara 1 miljon. Det spelar inte så stor roll för argumentationen. Vad vi kan konstatera är att det är en fruktansvärt hög siffra. Det är en alldeles för hög siffra. Detta är efter elva och ett halvt år med en socialdemokratisk regering.
Efter elva och ett halvt år med socialdemokratisk regering är drygt en miljon människor frånvarande från arbetsmarknaden, och dessa människor är i arbetsför ålder. Detta statistiska fenomen är i sig ett underkännande som ingen av oss som talar här egentligen kan slå.
Om man tittar på det som är hinder för att anställa är det tre saker som brukar toppa listan. Det första är medfinansieringen, som Patrik Norinder var inne på. Det andra är 3:12-reglerna. Det tredje är arbetsrätten.
I den reservation som Patrik Norinder redogjorde för, reservation 1, ska jag lyfta fram en enda mening som jag tror är helt grundläggande för att Sverige ska få fler jobb och fler människor i jobb: Att anställa någon är för den som anställer en frivillig handling.
Det förhållandet måste tjäna som en utgångspunkt. Man kan inte åstadkomma fler jobb genom tanken att man kan tvinga till anställningar. Långsiktiga reguljära jobb måste ligga i arbetsgivarens eget intresse vare sig denna arbetsgivare är i privat eller offentlig sektor.
Eftersom reservation 1 redan är delvis täckt av Patrik Norinder ska jag gå direkt över till frågan om majoritetens politik när det gäller kollektivavtal samt avslutningsvis frågan om rätt till heltid.
I majoritetens text på s. 11 i betänkandet kan man läsa att man ska värna kollektivavtalet. Majoriteten skriver: "En fråga som är i särskilt fokus för närvarande handlar om att värna de svenska kollektivavtalen och den svenska modellen."
Det är lite märkligt att just den frågan står i fokus efter elva och ett halvt år med socialdemokratiskt styre. Hur stort hot mot kollektivavtalet ska det då inte finnas om socialdemokraterna sitter kvar ytterligare en mandatperiod om hotet har vuxit sedan den borgerliga tiden? Då var det inte tal om att kollektivavtalen var hotade. Nu är de hotade, efter elva och ett halvt år med socialdemokratiskt styre.
Kan man egentligen tänka sig ett värre underbetyg av regeringen från LO:s och fackens sida? Själva grunden för LO:s verksamhet skulle alltså i dag, efter elva och ett halvt år med socialdemokratiskt styre, vara hotad när Socialdemokraterna går mot slutet av sin tredje mandatperiod.
Vem är det då som kollektivavtalen ska värnas mot på s. 11? Det säger majoriteten ingenting om. Det är faktiskt viktigt för väljarna och oss andra att få ett klart besked om detta. Varken arbetsgivarna eller de borgerliga partierna är emot kollektivavtalen. Vem är det som åsyftas, Lars Lilja? Vem är det kollektivavtalen måste värnas mot? Det är ett demokratiskt renlighetskrav att ni talar om vem det är och vem ni syftar på i era texter.
Nu på fredag är det samling till stor manifestation för kollektivavtalen på Sergels torg. Den samlade fackföreningsrörelsen ska då "visa sitt stöd för kollektivavtalen". På LO:s hemsida kan man läsa: Det är nödvändigt att visa stöd då det finns krafter som vill förändra statusen på kollektivavtalen på arbetsmarknaden.
Vad är detta för krafter som vill förändra statusen på kollektivavtalen? Vem är det, för att ta ett annat citat, som satt kollektivavtalen under hård press? Om man som på LO:s hemsida säger sig vilja mobilisera 416 000 medlemmar för kollektivavtalen måste det vara väldigt många väljare och andra som undrar varför det inte kan skrivas ut mot vem eller vilka fredagens mobilisering på Sergels torg är riktad.
Är det hemligt vem det är som hotar kollektivavtalen? Vems eller vilkas hot är det som LO och Socialdemokraterna vill mörka? Eller har vi att göra med en bluff, ett spöke? Jag tror jag vet vad det är. Det är ett valrörelsespöke som vi ser gående här.
Det är hyckleri det handlar om. Det är ett valrörelsespöke utskickat för att lura godtrogna LO-medlemmar att gå med i manifestationer under fördummande och lögnaktiga påståenden.
Eller är spöket måhända arbetslivsminister Hans Karlsson, som genom utvidgad lagstiftning på arbetsmarknaden gång på gång dränerar kollektivavtalen på deras materiella innehåll? Senaste exemplet är frågan om heltid nu ska bli en lagstiftningsfråga och inte längre en kollektivavtalsfråga mellan parterna.
Det finns en utbytbarhet mellan kollektivavtal och statlig lagstiftning. Genom att alltfler frågor lagstiftas om arbetsrättsligt undergräver regeringen kollektivavtalens betydelse. På det sättet har vi i arbetsmarknadsutskottet med våra texter och riksdagen i sina beslut många gånger blivit viktigare än innehållet i kollektivavtalen på arbetsplatsen.
I dag, år 2006, är arbetslivsminister Hans Karlssons socialdemokratiska lagstiftning ett större hot mot kollektivavtalen, vill jag påstå, än hela det moderata samlingspartiet. Så är det! Märkvärdigt, javisst, men det är sant.
Inför manifestationen skriver "De fackliga samhällsbyggarna" på sin hemsida: Tafsa inte på våra kollektivavtal! Vem är det som försöker tafsa? Spöket är ute igen och beljuger något hemligt, något onämnbart.
Alltså: Vem är det som vill tafsa, Lars Lilja? Vem är det som kollektivavtalen ska värnas emot? Vem är det som sätter kollektivavtalen under press? Någon inom den socialdemokratiska gruppen måste lätta på förlåten. Hemlighetsmakeri och demokrati hör inte ihop. Försök att slåss med blanka vapen - inte med att mörka, inte med hemlighetsmakeri! Tala om för oss andra och för väljarna vem det är som hotar kollektivavtalen!
Jag går så över till någonting annat, nämligen frågan om heltid och deltid. Frågan är aktuell genom en utredning som lades fram för en kort tid sedan där man förespråkade lagstiftning för rätt till heltid. Nu skriver majoriteten på s. 36 att man ser "med tillfredsställelse" på Heltidsutredningen. Då är min fråga: Innebär detta att majoriteten redan i dag är för lagstiftning om rätt till heltid? Tar ni intryck av exempelvis Ams och Arbetslivsinstitutets negativa remissyttranden, eller har ni redan bestämt er? Tycker majoriteten någonting särskilt, och i så fall vadå, i frågan om rätt till heltid?