Fru talman! Jag tror att det här är min fjärde arbetsrättsdebatt i kammaren den här perioden. Jag kommer inte att fortsätta, och jag hörde att Lars nämnde inledningsvis att de som inte fortsätter väl får göra något mer vederkvickande. Jag ska försöka att hitta något mer vederkvickande. Jag håller inte för otroligt att jag kommer att lyckas. Men vi får se. I varje fall är det här mitt sista arbetsrättsanförande här i kammaren. Jag tänkte ta tillfället i akt och prata lite om visstidsanställningar. Jag har sex minuter på mig, så jag ska försöka koncentrera mig till den frågan.
Senare i vår kommer riksdagen att få ta ställning till ett förslag till omreglering av villkoren. Varför då? Varför är det nödvändigt? Vad är problemet med dagens reglering?
Med den utformning och den rättspraxis som vi har i dag är det egentligen fritt fram för tillfälliga jobb i stället för fasta. Tidsbegränsade anställningar kan staplas på varandra i princip hur länge som helst. Det är alltså ett problem som är dubbelt. Det är både lätt att anställa på viss tid, och det finns inga begränsningar i tid för hur länge man kan vara anställd på viss tid. Följden har därför blivit ett bruk som blivit ett missbruk. Mest utsatta är ungdomar, kvinnor, lågutbildade, LO:s medlemmar och invandrare.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att understryka att visstidsanställningar inte alltid är onödiga. Tillfälliga jobb kan faktiskt också förbättra möjligheterna till fasta jobb. Men för alldeles för många blir tillvaron en ständig rundgång mellan visstidsanställningar och arbetslöshet.
Anledningarna till den här utvecklingen är många, men vi ser hur olika delar av arbetsmarknaden utvecklas och kännetecknas av helt olika villkor. På de traditionella industriarbetsplatserna har man egentligen inga problem med korta, tillfälliga anställningar. I andra branscher däremot har man mycket svåra problem. Där kan man säga att arbetsmarknaden i dag präglas av en tilltagande obalans mellan arbetsgivares krav på flexibla lösningar och arbetstagarkrav på trygghet i anställningen.
Anledningen till att vi nu lägger ett förslag senare i vår är att vi behöver återställa den balansen. Uppgiften är förstås inte helt lätt, eftersom flexibilitetskrav inte så sällan är svåra att förena med krav som stärker arbetstagarnas ställning. I själva verket är målkonflikten mera regel än undantag i de här sammanhangen.
Men, fru talman, jag hyser gott hopp om att det förslag som riksdagen senare får ta ställning till ska gå i land med den uppgiften. Jag tror det blir en rejäl sanering av de tillåtna visstidsanställningarna. Vi kommer att lägga förslag som stärker arbetstagarnas rätt till fasta jobb. Dessutom blir regelverket mer överskådligt och lättare att förstå. Detta gör vi utan att göra det svårare att anställa på viss tid. Då är frågan: Hur är det möjligt? Jo, genom en fri visstidsanställningsrätt upp till 14 månader och en begränsningsregel vid 36 månader. Tanken med det upplägget är att det ska vara fortsatt lätt att anställa på viss tid i början men successivt bli allt svårare. Efter 36 månader övergår anställningen på viss tid till en fast anställning, på ungefär samma sätt som gäller för vikariatsanställningar i dag. Med det upplägget tror vi oss förhindra att visstidsanställningar används som ersättning för ett arbetskraftsbehov som egentligen är tills vidare.
Jag är alltså lite optimist om det här. Jag tror att det här kommer att bli bra. När jag tittar på alliansen och alliansens förslag kan jag konstatera att Kristdemokraterna - om det finns någon kristdemokrat kvar här i salen, ja, det gör det, Stefan - faktiskt lägger ett förslag som i sin uppbyggnad är nästan exakt likadant som det lagförslag majoriteten kommer att lägga senare i vår. Det innehåller två anställningsformer. Viss tid max 12 månader, säger Kristdemokraterna, och vikariat max tre år, säger Kristdemokraterna. När man tittar närmare på det här kommer man att upptäcka att Kristdemokraternas förslag faktiskt är mer restriktivt än majoritetens som vi lägger senare i vår. Vi föreslår 14 månader, Kristdemokraterna 12. Vi säger vikariat tre månader. Det gör också Kristdemokraterna men med tillägget att det bara ska vara personanknutna vikariat och mot fasta vikariat. Det vill säga, Kristdemokraternas förslag innebär att Kristdemokraterna lägger sig till vänster om majoriteten här i kammaren. Det är ganska intressant att notera. Samtidigt ansluter sig Kristdemokraterna till den kritik som Carl B Hamilton har framfört upprepade gånger till oss: Var inte inne och tafsa på kollektivavtalen! Men själva tafsar de jättemycket på kollektivavtalen, både Kristdemokraterna och Carl B Hamilton. De tafsar så mycket på kollektivavtalen att de till och med lägger sig mer till vänster än majoriteten. Det är inte illa.
Jag tror att Kristdemokraterna spelar i fel lag - välkommen till det rödgröna! Jag ska fixa en plats på vänsterkanten i vårt lag, Stefan.
Det är tråkigt, tycker jag, att vi får en debatt om att tafsa på kollektivavtalen när vi egentligen borde vara överens om att det från tid till annan finns behov av att göra saker och ting därför att parterna inte riktigt kan ta sitt ansvar på grund av att den ena parten rymmer fältet, som fallet är i dag. Svenskt Näringsliv vill ju inte diskutera med LO till exempel om att reglera sådana här saker i avtal. De vill över huvud taget inte diskutera någonting längre. Då är det naturligtvis svårt. Man måste vara två för att dansa vals, och man måste vara två för att träffa avtal.
Det där är ett bekymmer som jag tycker att man borde erkänna och inse att riksdagen får ta sitt ansvar. Nu har vi lagt fram ett förslag från majoritetens sida som jag förutsätter att Kristdemokraterna kommer att stödja längre fram i vår. Det innebär att vi tar ett ansvar.
Vi borde nog stämma ned retoriken lite när det gäller att tafsa på kollektivavtalen. Ibland måste vi göra det, även om jag håller med Kristdemokraterna och många andra här i kammaren om att det bästa av allt naturligtvis är om parterna kan reglera detta på egen hand i avtal. Men ibland går inte det och då får vi hjälpa till.