Fru talman! Nu står vi här igen för fjärde gången den här mandatperioden och debatterar arbetsrätt. Några av oss hoppas kunna göra det även nästa år, och någon är kanske glad att han eller hon slipper och kan ägna sig åt något annat vederkvickande.
Samtidigt hoppas jag att under den här debatten få reda på vad den så kallade alliansen egentligen vill när det gäller arbetsrätten. Tidigare var arbetsrätten ett enormt hinder för tillväxt och sysselsättning. Nu har alliansens statsministerkandidat sagt att arbetsrätten inte är någon stor fråga och inget större problem. Samtidigt har andra tunga representanter för alliansen sagt att LAS helt borde upphävas för ungdomar under 26 år. Det var ju så bra i Frankrike. Nja, det tyckte nog inte de tusentals ungdomar som demonstrerade mot förslaget.
Ett annat hinder för en så kallad flexibel arbetsmarknad har tidigare varit kollektivavtalen. Nu sjunger alla kollektivavtalens lov. Ändå ansåg en tung representant för alliansen att Byggnads agerande i Vaxholm för rätten att hävda kollektivavtalen var en skam för Sverige. Jag blir lite förvirrad. Vad står alliansen för? Men jag får väl svar i replikskiftet.
Fru talman! En återkommande fråga i dessa debatter är det så kallade tvåpersonsundantaget i LAS. Utskottsmajoriteten anser att undantagsregeln ska slopas. Vi anser att den är orättvis. Mycket tyder fortfarande på, trots vad andra har sagt, att den drabbar dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden, föräldralediga, sjukskrivna och äldre. Att regeln dessutom inte går att pröva rättsligt gör inte saken bättre. Här är vi oense och lär så förbli.
Ett stort problem på svensk arbetsmarknad är den stora andelen som har visstidsanställningar. Andelen har ökat de senaste åren och är nu uppe i 17,7 %. Bland unga, framför allt kvinnor, är andelen med tillfälliga jobb väsentligt högre. Vanligast är tillfälliga anställningar inom vården, hotell och restaurang och handel. Avsaknad av fast jobb leder till otrygghet, svårigheter att låna pengar och få ett hyreskontrakt. Tillfälligt anställda riskerar att få sämre inflytande på arbetsplatsen, sämre löneutveckling, pension och ersättningar från socialförsäkringssystemen. Dessutom blir deras kompetensutveckling eftersatt, vilket på sikt leder till lägre produktivitet. Att ha alltför många visstidsanställda kan alltså vara kontraproduktivt för företaget eller organisationen.
Självfallet är inte alla tillfälliga anställningar dåliga. Man måste kunna jobba extra, och visst måste det finnas vikarier. Det är dock inte acceptabelt att människor mot sin vilja går år efter år på dessa otrygga anställningar. Utskottet välkomnar därför det arbete som nu pågår för att ta fram ett förslag om nya regler för tidsbegränsade anställningar. Syftet med dessa regler är att fler arbetstagare ska få en tillsvidareanställning.
Ett annat problem på arbetsmarknaden som har beröringspunkter med det stora antalet visstidsanställda är den stora andelen som har deltidsanställning. Det är 11,4 % av männen och 40,7 % av kvinnorna som arbetar deltid. 264 000 av dessa skulle vilja arbeta mer. Problemen med deltidsarbete liknar dem vid visstidsanställning, sämre möjligheter till egen försörjning, sämre pension, sämre a-kassa vid arbetslöshet, sämre sjukförsäkring, sämre karriär och sämre utvecklingsmöjligheter.
En utredning har haft i uppdrag att se över möjligheten att stärka rätten till heltidsanställning. Utredningen föreslår en ny lag om rätt till heltidsanställning för hela arbetsmarknaden. Lagen ska vara tvingande till arbetstagarens förmån, men det ska vara möjligt för parterna att avtala om avvikelser från lagens bestämmelser. Förslaget bereds nu i Regeringskansliet.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat att skyddet för föräldralediga måste stärkas. Jag är den förste att beklaga att det har tagit så lång tid, men nu väntar vi en proposition vilken dag som helst. Om förslagen ligger i linje med vad utskottet tidigare uttalat torde det föreligga en bred majoritet i riksdagen för att föräldralediga ska få ett starkare skydd.
Fru talman! I detta betänkande behandlar vi också kollektivavtalens ställning på den svenska arbetsmarknaden. Systemet med kollektivavtal förutsätter starka arbetsgivarorganisationer och starka fackföreningar. En grundbult i detta system är också rätten att vidta stridsåtgärder. Den rätten måste också finnas för att tvinga fram förhandlingar om kollektivavtal.
Här är jag inte riktigt säker på var den så kallade alliansen står. Rätten till stridsåtgärder ifrågasätts inte i detta betänkande. Däremot finns en mycket luddig skrivning i reservation nr 1: "Även frågan om en rimlig balans och proportionalitet mellan syfte och konsekvens hos åtgärder vid konflikter bör belysas." Jag skulle mycket gärna vilja veta vad som döljs bakom denna skrivning.
Handlar det om krav på att införa en proportionalitetsprincip i konflikträtten? Handlar det om att begränsa rätten till sympatiåtgärder? Läser man flerpartimotionen A273 ser man att det uppenbarligen är syftet.
Där skrivs att ett kollektivavtal är ett vanligt civilrättsligt avtal bortsett från att det kan genomdrivas med tvång. Samtidigt konstaterar motionärerna, som är från samtliga borgerliga partier, att för avtal i övrigt gäller att avtal som tillkommit under tvång är ogiltiga. Senare sägs att det är dags att se över och reformera reglerna om blockader och andra stridsåtgärder som syftar till att tvinga fram kollektivavtal. "Utgångspunkten bör vara att radikalt inskränka rätten att med tvång tvinga företag att skriva under kollektivavtal." Är det detta som menas med den luddiga skrivning som jag tidigare citerade?
Kan det vara så att alliansen talar sig varm för kollektivavtalens förträfflighet samtidigt som man kraftigt vill inskränka de fackliga organisationernas möjlighet att hävda kollektivavtalen? Tar ni avstånd från vad som sägs i motion A273? Jag ser fram emot svaret.
Fru talman! För oss socialdemokrater är den grundläggande principen att svenska avtal ska gälla på svensk mark också för löntagare från andra länder. Vi kan aldrig acceptera lönedumpning som ett konkurrensmedel. Lönedumpning är ingen solidaritetshandling med arbetare från andra länder som har mycket lägre löner än i Sverige.
I ett antal motioner tas upp frågan om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling. I en av dessa föreslås att Sverige ska ratificera ILO-konventionen nr 94. Den innebär kortfattat att i ett kontrakt där en offentlig myndighet är part kan sociala krav ställas på leverantörer av varor och tjänster. ILO 94 är ratificerad av 60 länder, dock inte Sverige.
I artikel 3 i konventionen framgår att lämpliga åtgärder ska vidtas för att tillförsäkra arbetstagarna rimliga och rättvisa skydds- och välfärdsförhållanden i sådana fall där föreskrifter om arbetarskydd och välfärdsåtgärder inte redan följer av lag, kollektivavtal eller skiljedom. Konventionen ger också möjlighet att ställa kontraktsvillkor som går ut på att gängse lönenivå enligt kollektivavtal ska tillämpas. Utskottsmajoriteten anser alltså att ILO-konventionen nr 94 ska ratificeras. Detta bör ges regeringen till känna.
Avslutningsvis vill jag, fru talman, yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.