Fru talman! Man kan tolka hur man vill egentligen, och det är väl det Carl B Hamilton sysslar med nu och har sysslat med under en rätt lång tid.
Det finns inga tvivel någonstans om att vi har oerhört stor respekt för arbetsmarknadens parter. Vi sysslar inte med lönebildning, och vi ger oss inte in på deras område. Men samtidigt kan inte det politiska systemet sitta och titta på när det produceras nya fattigpensionärer varje dag, just utifrån att man inte har lyckats komma fram, eller vad det nu beror på att det inte har gjorts mer. Det kan ingen politiker i den här kammaren sitta och titta på.
Du vet mycket väl, Carl B Hamilton, att vi sedan 60-talet har byggt upp både skattesystem, välfärdssystem och socialförsäkringssystem, och byggt det på individen. Har man en individuell a-kassa, sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring och ett individuellt pensionssystem så är det inte rimligt att sitta med armarna i kors och säga: Det gör ingenting. Det kan gå ytterligare fem år eller tio år och så vidare.
Detta är en stor del i jämställdhetsdiskussionen som vi tar på största allvar. Det är rimligt att man ska kunna leva på sin lön. Det är därför vi också lägger det här lagförslaget, och det är också därför vi ger de nya en puff framåt, nya verktyg, därför att det är dispositivt. Du vet vad det betyder, Carl B Hamilton: Det branschanpassas. De som sitter ute i olika branscher på hela den svenska arbetsmarknaden sköter detta, och då kommer de också att få det förtroendet. Men att sitta still i båten är också att svika, oftast kvinnorna, i privatlivet och i den offentliga sektorn och att inte göra någonting.
När man läser era förslag - jag har läst dem under åren - och man ser hela tankesättet vad gäller arbetsrättsdiskussionen, då blir man väldigt orolig. Det är också det som är viktigt att påtala.