Fru talman! Ja, vi är överens om oron, men jag upplever inte att Lars Lilja kommer med några konkreta förslag till hur vi ska lösa problemen.
Det finns alltså akademiker, bland annat civilekonomer och civilingenjörer, som när de för några år sedan fick plats vid högskolan mer eller mindre också fick löfte om att det skulle finnas jobb åt dem när de kom ut. Uppenbarligen finns inte jobben, utom för dem som utbildat sig till de mer "glassiga" jobben som tv-producenter och annat. Där finns det kanske inte så mycket utrymme. Vi kunde ju inte föreställa oss att det skulle se ut så som det gör i dag.
Vad vill Lars Lilja göra nu? Kan vi använda oss av något annat? Centerpartiet vill till exempel ge betydligt mer resurser för att kunna matcha jobb på arbetsförmedlingen så att det blir en förmedling av arbete. Vad vill Lars Lilja använda för resurser, och hur, för att fler ungdomar verkligen ska få jobb?
Jag håller med om att det inte ska vara korttidsanställningar, vikariat och alla de avarter som finns, men jag är inte heller säker på att förslaget om rätten till fast anställning och rätten till heltid kommer att lösa problemen. Risken är att ytterligare några kommer att stå vid sidan av och inte ens får de korta jobb som trots allt ger lite trygghet, att man åtminstone har några månader och kan arbeta upp a-kassan och få lite pensionspoäng. Då skulle man i alla fall ha något som liknar någon form av trygghet, även om det inte är den stora trygghet som det innebär att ha ett riktigt jobb. Det är där vi måste rikta in de stora resurserna. Hur ska fler ungdomar, och fler människor över huvud taget, få riktiga jobb?