Fru talman! När jag lyssnade på Lars Liljas inledningsanförande fick jag en känsla av att han valde den gamla taktiken att gå till anfall. Det är en vanlig taktik när man har dåligt på fötterna.
Lars Lilja sade inte någonting om det trista arbetsmarknadsläge som vi har med alla som står utanför. Jag kan ha viss förståelse för det. Det är väl inte den roligaste gren som Socialdemokraterna har. Men man skulle kunna ställa frågan till Lars Lilja: Vad tror du att det är för orsaker till att det har varit en så erbarmlig utveckling på arbetsmarknaden under den senaste mandatperioden?
Du väntade på att en skjuts skulle komma, men den kom inte. Varför kom inte den här skjutsen? Hade ni räknat med att andra faktorer utanför Sveriges gränser skulle ge den här skjutsen och att alla då skulle komma i full sysselsättning? Har ni aldrig reflekterat över att det kan finnas en del inhemska problem, att det kan finnas en del hinder som gör att man inte anställer? Har det någonsin kommit i Lars Liljas tankar?
Den andra frågan där jag skulle vilja höra lite vad Lars Lilja säger handlar om Heltidsutredningen. Vad jag förstod ställer Lars Lilja helhjärtat upp på Heltidsutredningen, att här ska man lagstifta. Det har ju den nackdelen, som både Ams och Saco har påpekat, att det blir färre jobb. Färre får jobb. Tycker Lars Lilja att det är värt att ta det i ett läge när det är svårt på arbetsmarknaden över huvud taget? Bör man införa en sådan regel? Och så säger man helt kallt bara: Ja, det kommer att bli färre som får jobb. Det har vi blivit varnade för så mycket, men det struntar vi i. Är det ungefär så Lars Lilja resonerar?