Fru talman! När jag har rest med socialutskottet
under de sex år jag har suttit i riksdagen är det ett
område som man nästan undantagslöst prisat oss
för ute i världen, och det är den svenska
familjepolitiken. Den står fortfarande i särklass när
vi jämför oss med andra länder.
Vårdnadsbidraget är en ny idé som ännu inte
genomförts, tack och lov, och förhoppningsvis inte
heller kommer att genomföras. Det kommer att
minska jämställdheten och det kommer inte att öka
valfriheten för dem som skulle behöva en ökad
valfrihet, nämligen ensamstående mödrar och
människor med låga inkomster. De kommer att få
betala för detta i form av höjda daghemsavgifter.
De kommer naturligtvis också att få vara med och
finansiera de två tre miljarder som ligger inbakade
i budgetunderskottet. Det kommer de inte undan.
Det brukar sägas om oss politiker att vi har långt
mellan ord och handling, dvs mellan det vi säger
och det vi gör. Jag delar inte den uppfattningen i
allmänhet. Men om man lyssnade på kds i
valrörelsen när det gällde frågan om vården och
omsorgen om de äldre och ser på den verklighet
som inträdde när kds fick ansvaret i landsting och
kommuner runt om i landet och i riksdag och
regering, finns det en avsevärd klyfta. Den måste
Chatrine Pålsson vara medveten om. Jerzy Einhorn
är medveten om den och tar konsekvenserna. Det
borde andra kristdemokrater också göra. Sannolikt
är det så att det förtroende kds en gång hade,
framför allt för sin äldreomsorgspolitik, faller nu.
Därmed faller också opinionssiffrorna för kds.