Fru talman! För oss storstadsmänniskor och må-
hända även för centralbyråkrater är det ofta svårt att
se naturen och verkligheten som den faktiskt är. Vis-
serligen har många storstadsbor under senare år då
rådjuren ökat kraftigt harmset uppmärksammat att
tulpanerna löper stor risk att bli uppätna av vårhung-
riga rådjursgetter.
Men i dessa dagar av skir försommargrönska är
det lätt att för den oinvigde endast se idyllen. Men
därunder i verkligheten upplever naturen och det
vilda en av årets grymmaste perioder. Det är nu rå-
djurskillingarna utsätts för sitt livs största faror. De
blir tagna av rävar liksom hjälplösa harungar stund-
tals tas av örnarnas bestialiska klor. De älgkalvar som
någon varg tillfälligt har lyckats skilja från älgkons
sida har en grym död att vänta. Och det rådjur som
känner ett lodjur landa med utspärrade klor på ryggen
för att i nästa ögonblick känna lons käkar runt strupen
för att oftast kvävas till döds möter ett tragiskt öde.
Naturen är grym, och försommaren är grym inte
minst i det vildas barnkammare. Idyllen skapas i
storstadsinnevånarnas föreställningsvärld, och det är
en mycket ofullständig bild, men den är vacker, och
naturen är vacker under denna årstid.
I debatten finns ett bisarrt inslag av att naturens
enda grymma inslag är jakt och jägare. Frågan är
dock om inte ett jaktskott ofta är en mycket mindre
tragisk dödsorsak för det vilda djuret än ett rovdjurs
försök att sönderslita offrets vitala delar eller att möta
svältdöden under kalla senvinterdagar.
Människan har effektiva och ganska hänsynsfulla
möjligheter att reglera de vilda djurens antal. Jakten
skulle kunna användas i ännu större utsträckning än i
dag för reglering av våra viltstammar så att antalet
kan hållas på lämplig nivå. De lokala kunskaperna
om vilt och jakt som bl.a. samlas i jägarorganisatio-
nerna och hos lokala och regionala myndigheter kan
därvid utnyttjas till naturvårdens stora nytta och i
samarbete med landsbygdsbefolkningen. Där kan
man tala om social naturvårdspolitik.
Erfarenheterna från ökningen av antalet björnar
och älgar i landet är både lärorika och framgångsrika.
Det gäller även sådana situationer som nu har uppstått
beträffande skarvens eller ålakråkornas rasande ök-
ning utefter Ostkusten som vi måste göra någonting
åt. I det fallet kan man verkligen tala om övergöd-
ning.
Senast i lördags talade jag med det socialdemo-
kratiska kommunalrådet i Haninge, Staffan Holm-
berg, som klagade högljutt över den skada som skar-
ven nu håller på att sprida inom Haninges vackra
skärgårdsområden. Hans entydiga råd var att öka
jakten på skarv, för i annat fall kan stora delar av, låt
mig säga, de idylliska öarna i Stockholms skärgård
förstöras för många år framöver.
Det tar sin tid innan en av skarvguano förgiftad ö
åter kan bli bevuxen och en lämplig vistelseort för
djur och människor. Återställningstiden är lång, och
bl.a. de sanitära olägenheterna innan detta kan ske är
omfattande.
Den skada som skarven åstadkommer på fiskbe-
ståndet är uppenbarligen heller inte försumlig, att
döma av erfarenheter som gjorts på andra ställen som
skarven har invaderat. Helt klart tyder allt på att skar-
ven, som livnär sig på fisk, äter stora kvantiteter -
annars skulle ju inte de stora skadorna på olika öar
och deras växtlighet uppstå.
Skarven har kanske varit hotad tidigare, men i dag
är den uppenbarligen inte det - tvärtom. Det effekti-
vaste och hänsynsfullaste sättet att begränsa tillväxten
hos olika arter när det gäller djur av någorlunda stor-
lek är att öka jaktfrekvensen. I fallet med skarven
borde det göras uppmjukningar så att skarvens expan-
sion kan bekämpas.
Regeringen borde försöka få till stånd förändring-
ar för att begränsa skarvens utbredning på alla ställen
där skarvplågan kan befaras öka, alltså icke endast i
Stockholms skärgård.