Fru talman! Det har varit en intressant debatt, inte
så mycket därför att den har bidragit till det som vi
egentligen diskuterar i dag utan mer därför att det har
varit ett stort antal käpphästar som har galopperat runt
och fram och tillbaka i kammaren. Jag har en svag
känsla av att jag har hört en del av detta förut. Men
debatten ska ju vara fri, och alla har rätt att ta upp det
som man anser vara de viktigaste frågorna. Jag kan
ansluta till vad Alf Eriksson har sagt i många av de
frågor som har diskuterats.
Jag tänker försöka att anknyta till dagens debatt-
ämne genom att berätta för er om min sjumilaskog,
som inte var någon sjumilaskog. Vi har väl knappast
någon sjumilaskog kvar i Sverige i dag. Man kan inte
ta sig många kilometer i skogen utan att stöta på nå-
gon väg av något slag.
Det här var alltså ingen sjumilaskog. Den kanske
var tre kilometer bred. Men för oss åtta-, tio- och
tolvåringar var det en sjumilaskog. Och jag tror att
det finns väldigt många sådana sjumilaskogar runtom
i landet. Det var där vi gjorde våra spännande expe-
ditioner, hittade nya trakter, såg nya saker. Det var
där vi ibland lekte rymmare och fasttagare under
andlösa kvällsövningar, där vi sprang så att hjärtat
nästan hoppade ur bröstet på oss. Det var väldigt
spännande i mörkret och i den delvis okända naturen.
Det var där vi blev skräckslagna när skogsbränderna
då och då slog till. Det låg stora moln över skogen,
och brandbilarna kom tutande inifrån stan för att
släcka skogsbränderna. Vi försökte hålla oss så nära
elden som möjligt.
Det var där en mörk höstkväll som Scoutförbun-
dets ordförande, vars namn var Bernadotte, satt på en
timrad tron. I det som skulle bli en brasa kom från en
trädtopp plötsligt en fackla neddimpande som tände
brasan, och scoutkåren Engelbrekt var invigd.
Det var där vi sedan gjorde våra utflykter som
scouter och lärde oss lite om det som kallas för
woodcraft, alltså naturkunskap. Och det var där fot-
bollslaget hade sin konditionsträning på våren.
Smältvattnet kippade i fotbollsskorna, och svetten
lackade i pannan. Det var där man första gången fick
sin kompass och karta och försökte att orientera sig,
för att sedan delta i en och annan orienteringstävling
med ett inte särskilt lysande resultat. Det var vår
sjumilaskog.
Det är klart att det var en oerhört viktig del av det
som var min välfärd när jag växte upp att ha den här
skogen inpå knutarna - åtkomlig, möjlig att utforska,
spännande, lärorik och förmodligen också rent hälso-
sam.
Nu utbreder sig Biskopsgården och Länsmansgår-
den i den här skogen. Det är klart att en del av skogen
är sparad, och jag hoppas att ungarna som växer upp
vid Länsmansgården och Biskopsgården också kallar
de här små skogarna som är kvar för sin sjumilaskog.
Jag skulle vilja att alla barn hade möjlighet att växa
upp med möjligheten att ha en skog och natur i när-
heten för äventyr och för kunskaper. Det är det som
är själva inriktningen i den här skrivelsen.
Nu har vi satsat oerhört stora och ökade resurser
på miljövård, en 70-procentig ökning mellan åren
2001 och 2004. Det skedde en stor ökning också
mellan åren 1998 och 2001, som Maria Wetterstrand
var inne på.
När det gäller satsningarna på biologisk mångfald
är det mer än en fördubbling mellan åren 2001 och
2004. Dessförinnan skedde det också stora ökningar.
Jag tror att man kan säga att det inte någon gång i
historien har skett så stora ökningar under så kort tid
av anslagen till natur- och miljövården i Sverige. Det
är väldigt bra. Och jag vill gärna tacka representan-
terna här för Miljöpartiet och Vänsterpartiet för ett
bra samarbete. Vi har inte bara kunnat höja anslagen
kraftigt utan också kunnat göra det på ett ansvarsfullt
sätt och med full finansiering. Det har varit ett lyft.
Det kanske är det som jag gläder mig mest över nu
när jag ser tillbaka på de här fyra åren som miljömi-
nister.
Det vi nu gör efter att ha genomfört de här tre
folk- och naturkonferenserna, som Maria Wetter-
strand pekade på, för att försöka förankra ett natur-
vårdstänkande är att vi pekar på behovet av att ut-
veckla naturvården på ett sätt som gör att människor
blir delaktiga och som gör att människor har möjlig-
heter att utnyttja naturen till vederkvickelse, till kun-
skaper, till kontemplation och till de djupa upplevel-
ser som vi alla, tror jag, har av naturen.
Det är det, tror jag, som är själva kärnpunkten i
den här skrivelsen. Den är ett försök att återupprätta
det som många säger har varit borta, ett försök att
återupprätta den sociala naturvårdspolitiken. Där
handlar det inte bara - även om det är en oerhört
viktig del - om att skydda den biologiska mångfal-
den, om att skydda hotade arter. Det handlar också
om att göra människor delaktiga, om att göra det
möjligt för människor att njuta av de här rikedomar-
na, om den här väldigt viktiga delen av den svenska
välfärden.
Det här bygger ju på allemansrätten. Det bygger
på strandskyddet. Det bygger på väldigt mycket av
den i folkdjupet så starkt förankrade natursyn som vi
har i vårt land. Det är också en grund för att utveckla
en ekoturism som ska göra det möjligt för människor
att ytterligare lära känna den svenska naturen på ett
positivt och konkret sätt.
Jag vill gärna gratulera den svenska ekoturismfö-
reningen för de insatser man har gjort nu för att skapa
en miljömärkning av ekoturismen och för att främja
intresset och företagens möjligheter på det här viktiga
och intressanta området inte minst nu när det är eko-
turismåret.
Låt mig avslutningsvis säga någonting om hav-
smiljön. Det är den naturfråga som naturligtvis är
allra viktigast just i dag. Vi har en biologisk kris i
haven, både i Östersjön och i Västerhavet. Jag brukar
säga att om vi hade hanterat landbacken på samma
sätt som vi har hanterat miljön i havet skulle vi ha fått
en miljöpolitisk revolution i vårt land. Därför måste
vi alla hjälpas åt att lyfta upp de här frågorna och
peka på det som man inte kan se men som händer,
och händer på ett djupt oroande sätt, i våra hav.
Jag har också sagt många gånger att jag inte är
nöjd med miljömålspropositionen på det här området,
framför allt när det gäller övergödningen, där vi inte
kunde ta fram ett väl grundat mål för belastningen
som är i samklang med generationsperspektivet. Det
innebär ju inte att vi ska slå till defensiven, utan det
innebär att vi måste skärpa ansträngningarna för att
verkligen kunna revidera det här målet fram till 2010.
Det är vi också i full färd med att göra. Jag är själv-
fallet inte heller nöjd med utvecklingen när det gäller
framför allt fiskebeståndet - både i Östersjön och i
Västerhavet.
Vi ska jobba vidare med de inriktningar vi har,
med att förverkliga arbetet med miljömålspropositio-
nen och med att förverkliga de delmål som finns.
Men vi ska också nu tillsätta en havsmiljökommis-
sion som ska titta på kunskapsläget och föreslå strate-
gier för hur vi hanterar de samlade havsmiljöproble-
men. Den ska också kunna peka på konkreta åtgärder
i de här frågorna. Det är en kommission som ska
arbeta skyndsamt. Jag hoppas att vi kan få ett bra
resultat på tio månader. Jag bedömer att det här en av
de allra viktigaste uppgifter som finns på miljöområ-
det den närmaste perioden. Det gäller att vända den
mycket illavarslande utveckling som vi har på det här
området.
Jag blev lite ledsen när jag hörde Göte Jonsson.
Jag tror att det var på elva områden, hela vägen från
Magnus Hedman till Henke Larsson, som Göte Jons-
son pekade på målkonflikter. Dessa målkonflikter
hade det gemensamt att det på något sätt var miljö-
hänsynen som hade gått för långt. De ekonomiska
sektorerna hade fått stryka på foten för miljöhänsynen
alldeles för mycket. Det är inte min syn på verklig-
heten. Snarare är det tvärtom, och här delar jag Maria
Wetterstrands uppfattning, alltså att miljöhänsynen
inte har lyckats etablera sig lika kraftfullt som många
av de ekonomiska - starka, tunga - sektorerna.
Det är lite bekymmersamt att det ledande borger-
liga partiet menar att miljöpolitiken och miljöhänsy-
nen på en massa punkter har drivits för långt. Jag har
stor respekt för Folkpartiets insatser i de här debatter-
na, men att Folkpartiet skulle prägla en kommande
borgerlig regerings miljöpolitik är en tanke som är
alldeles för vacker för att någonsin kunna förverkli-
gas.