Fru talman! I betänkandet behandlas regeringens
skrivelse En samlad naturvårdspolitik jämte ett stort
antal motionsyrkanden. Vi kan tillsammans konstate-
ra att det är ovanligt många reservationer bilagda det
här betänkandet. Om man uttrycker sig snällt skulle
man kunna säga att mycket arbete återstår. Om man
däremot uttrycker sig mindre snällt skulle man kunna
säga att även på det här området har regeringen
misslyckats med att fullfölja de ambitioner som den
har haft.
Jag tänkte i den här debatten företrädesvis uppe-
hålla mig vid frågan om den biologiska mångfalden,
eftersom den behandlas i skrivelsen.
Ett hållbart markanvändande måste enligt min
uppfattning ses i perspektivet att vi måste bruka utan
att förbruka. Vi ska kunna bruka mark, bruka skogens
resurser, utan att förbruka vare sig naturens eller
människors livsvillkor. Så har gjorts och görs i gene-
ration efter generation.
Den totala naturvårdshänsynen i t.ex. skogsbruket
får också väl godkänt i den nyligen publicerade
skogspolitiska utvärderingen SUS 2001. Trots detta
anser jag att vi måste fortsätta med skyddet för att
bevara den biologiska mångfalden. Samtidigt är det
viktigt att slå fast att det är staten som har ett övergri-
pande ansvar för att den enskilde markägaren inte
hamnar i kläm vid de skyddsbildningar som är nöd-
vändiga.
Det är ett måste för alla inblandade och berörda,
inte minst för markägarna, att det finns långsiktiga
och tydliga regler för skyddet av den biologiska
mångfalden. Reservatsbildningar måste föregås av
ordentliga konsekvensanalyser.
När staten pekar ut vissa områden som är särskilt
intressanta att bevara är det viktigt att den enskilde
markägaren inte drabbas på ett negativt sätt. Staten
måste därför ta ett ansvar för att se till att så inte sker.
Markägaren måste ges skälig ersättning för de miljö-
insatser som görs, men också ges skäliga ersättningar
vid bildandet av olika typer av reservat.
Detta kan ske på flera olika sätt. Det kan ske ge-
nom ekonomisk kompensation, men också genom att
ersättningsmark erbjuds. Utan en skälig ersättning
försvåras möjligheten att få förståelse hos berörda
markägare som drabbas av inskränkningar vid nytt-
jandet av den ägda marken. Centerpartiet anser att
detta vore en mycket olycklig utveckling för natur-
vårdens skull, och för den biologiska mångfaldens
skull.
Ekonomisk kompensation är dessutom i vissa fall
problematisk, inte minst ur beskattningssynpunkt.
Många markägare som avstår sin mark till reservat,
eller accepterar andra inskränkningar för att skydda
den biologiska mångfalden, vill inte ge upp sin rörel-
se. De vill inte ge upp en verksamhet som på något
sätt är associerad med marken i fråga.
Mot bakgrund av detta är det viktigt att möjlighe-
ten till ersättningsmark som kompensation noggrant
prövas. Det är också viktigt att detta görs innan eko-
nomisk ersättning erbjuds vid reservatsbildningen.
Genom bildandet av det nya Sveaskog har möjlig-
heterna för att erbjuda ersättningsmark ökat. Det
gäller för den delen även möjligheterna att utförsälja
skogsmark till enskilda.
Detta arbete måste ske utan dröjsmål. Vid avsätt-
ning att skyddsvärd skog bör i första hand statlig skog
och mark avsättas till reservaten. Reservatsbildning
av övrig skog bör ske endast i de fall då likvärdig
skog ej går att finna på statligt ägd mark. Har verkli-
gen allt gjorts som är möjligt i det här fallet, miljömi-
nistern? Många markägare är rädda ute i landet är för
närvarande.
En viktig princip som jag återigen vill peka på har
vi diskuterat flera gånger i denna kammare. Det
handlar om samrådsförfarandet när myndigheter gör
inventeringar av markområden. Inventeringarna inför
t.ex. Natura 2000 är ett typexempel på hur det inte får
gå till. Många markägare kan vittna om att markin-
ventering har gjorts utan markägarens kännedom.
Än värre ur denna synvinkel är att Natura 2000-
områden har inrättats utan markägarens vetskap och
utan en öppen och bred dialog. Då är det svårt att få
förståelse för det som är nödvändigt, nämligen att
skydda och bevara vår biologiska mångfald. Mot
denna bakgrund är det befogat med, som vi skriver i
en reservation, obligatoriska samråd mellan myndig-
heter och markägare vid inventeringar av olika typer
av markområden.
Fru talman! Jag ska för tids vinnande inte tala
längre än så här. Jag yrkar bifall till min reservation
nr 9.