Fru talman! Som jag nämnde i mitt förra anföran-
de kom det en rapport ganska nyligen från FN som
sade att 25 %, dvs. en fjärdedel, av jordens dägg-
djursarter riskerar att vara utrotade om 30 år om vi
inte gör någonting. Det är inte särskilt roligt. Jag blir
väldigt ledsen när arter utrotas, och jag blir väldigt
ledsen när man ifrågasätter arters rätt till fortsatt
överlevnad. Tyvärr orsakar många av de verksamhe-
ter som vi människor i dag bedriver i världen den
artutrotningen. Det är inte en naturlig process.
Naturvårdsstrategin har utformats i samarbete
mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är inte helt lätt att samarbeta i en sådan fråga med
två partier som satsar miljarder på nya motorvägar
och tror att vi måste vara beroende av kärnkraften i
ytterligare 30-40 år. Men resultatet i naturvårdsstra-
tegin är ändå rätt så bra.
Jag skulle vilja påpeka att den process som lett
fram till naturvårdsstrategin är en väldigt intressant
arbetsmetod. Man har jobbat med att förankra och ta
in synpunkter från dem som jobbar aktivt med natur-
vårdsfrågor runtomkring i hela landet. Det var väldigt
intressant att vara delaktig i den processen. Det är
också en orsak till att strategin har blivit så bra.
När det gäller de internationella frågorna är vi
däremot inte överens med regeringen. På de punkter-
na har vi inte haft ett samarbete. Det brukar ju vara
tvärtom, men det kanske blir extra känsligt när resul-
taten av de krav som vi ställer påverkar möjligheten
till fri exploatering och handel för företag.
Vi ska ha en levande natur; det är vi alla överens
om i ord. Miljöpartiets uppfattning är att det fortfa-
rande behövs skydd för stora skyddsvärda områden.
Denna fråga har vi också drivit med viss framgång
både i budgetförhandlingar under den senaste man-
datperioden och i miljömålsförhandlingarna.
Naturligtvis måste problemet också ses ur aspek-
ten att det är många verksamheter som hotar den
biologiska mångfalden och möjligheten till naturvård.
Syftet är naturligtvis också att naturen inte bara kan
vara ett utställningsföremål, utan den måste vara en
del av det naturliga livet. Därför behövs det såväl ett
specifikt skydd i form av reservat och biotopskydd
och generella skydd som t.ex. miljöbalken och
strandskyddet. Det behövs också inte minst ett aktivt
förhållningssätt till de här skydden. Precis som en
gammal kulturmark med höga biologiska värden
växer igen om man inte sköter den riskerar också
syftet med skydd av naturen att glömmas bort och
växa igen om man inte för en aktiv debatt om orsaken
till att bevara naturvärden och om hur bevarandet
faktiskt måste hanteras för att kunna fungera.
Jag håller därvid fullständigt med Moderaterna
om att det finns målkonflikter, men mina slutsatser är
i de allra flesta fall de fullständigt motsatta till de
slutsatser som Moderaterna drar.
Om vi tar frågan om strandskyddet t.ex. så skriver
Moderaterna i sin reservation att strandskyddet i
många fall utgör ett hinder mot expansion och plane-
ring av bostadsområden. Ja, det är ju just det som är
poängen med strandskyddet! Poängen med strand-
skyddet är att skydda stränderna, som redan i dagens
Sverige är mycket exploaterade. Det är skyddsvärda
områden, som håller en hög biologisk mångfald och
som dessutom har ett stort värde för rekreation. Män-
niskor ska ha rätt att ha tillgång till stränder, och även
kommande generationer ska kunna ha den rätten. Det
är just det som är poängen - strandskyddet ska utgöra
ett hinder mot expansion därför att stränderna behö-
ver bevaras.
Ta fågeljakten t.ex.! Där har vi valt att uttrycka
vår frustration över oetisk fågeljakt i Sydeuropa i ett
särskilt yttrande, medan Moderaterna snarare trycker
på rätten att få jaga fåglar.
När det gäller den småländska bondens gamla
stenrösen så finns det väldigt få kvar av dem. Därför
kan man också få vissa bidrag för bevarande av såda-
na, om jag har förstått saken rätt. Jag ser detta som ett
problem. Dels är det ett problem att det finns så få
kvar, dels är sättet att hantera de här frågorna ett
problem inom naturvården. Ofta är det inte förrän vi
har kommit till den punkt att det finns väldigt lite
kvar av någonting som vi vidtar åtgärder. Då måste
de åtgärderna bli akuta och kan därmed ställa till en
hel del problem för de verksamhetsutövare som drab-
bas av dem.
Det önskvärda vore som jag ser det att man i stäl-
let skulle kunna jobba förebyggande med naturvård.
Man borde kunna se vilka områden som är de mest
skyddsvärda och som man vill bevara av det som
finns kvar. Då kan man också spara dem med de
högsta naturvärdena i stället för att spara de sista som
blev kvar - de enda som blev kvar när man hade råkat
skövla allt annat, och folks medvetenhet om de här
frågorna vaknade.
Det behövs därför en ständig försiktighet i hur
man hanterar naturen och naturvärden. Det uttrycks
bl.a. i miljöbalken och delvis i plan- och bygglagen.
Det är oerhört väsentligt att man jobbar utifrån de
principerna och inte bara ser de problem och krång-
ligheter som lagstiftningarna kan medföra. Man
måste också se de möjligheter som de ger oss att
bevara de områden som ska bevaras.
När det gäller de internationella frågorna har vi en
reservation tillsammans med Vänsterpartiet som
handlar om biologisk mångfald. Jag skulle vilja säga
några saker om den.
Den handlar om konventionen om biologisk
mångfald och dess förhållande till TRIPS-avtalet.
Den handlar också om att konventionen om biologisk
mångfald bör överställas WTO:s regler. Jag tänkte
framför allt hålla mig till det första problemet, som
jag tror kan kräva en viss förklaring.
Konventionen om biologisk mångfald antogs un-
der Riokonferensen 1992. Den har undertecknats av
ungefär 170 stater. Syftet är att säkra förutsättningar-
na för en fortsatt rik biologisk mångfald på jorden.
Där tar man fasta på de lokala samhällen som genom
årtusenden utvecklat genetiska resurser och vidmakt-
hållit kunskap om det som är oumbärligt för deras
bevarande. Dessa samhällen och deras länder har
därför enligt konventionen om biologisk mångfald en
självklar rätt till kontroll av och inflytande över hur
de genetiska resurserna används. De länder som har
undertecknat konventionen förbinder sig att säker-
ställa att lagstiftning som berör uppfinningar inom
biotekonologi garanterar en rättvis fördelning av
förbättringar och vinster från de produkter som ut-
vecklas på basis av biodiversitet, särskilt med hänsyn
till de fattigare länderna i syd.
Man säger också att ingen lagstiftning kring in-
tellektuell äganderätt får införas som står i konflikt
med bevarande och uthållig användning av genetiska
resurser. Inget land ska kunna få tillgång till genetis-
ka resurser i andra länder utan respektive lands god-
kännande. Länderna i syd ska garanteras överföring
av viktig teknologi inom området från nord.
Detta står i motsats till Världshandelsorganisatio-
nens TRIPS-avtal, som i stället reglerar skydd av,
dvs. äganderätt på, kunskap. Det gäller exempelvis
copyright, varumärken och patent. Där åläggs i stället
medlemsländerna att införa patentlagstiftning på alla
områden inklusive växter och djur. Det finns vissa
möjligheter till undantag, men andra formuleringar
gör det i praktiken omöjligt att undanta detta. Här har
de transnationella företagen med USA i spetsen varit
starkt pådrivande för att formuleringarna om länder-
nas skyldigheter att införa patent på de här områdena
ska sättas i verket. Detta innebär en risk för att kon-
ventionen om biologisk mångfald i stället helt non-
chaleras.
Det finns alltså en stark motsättning mellan de här
två. Många länder har skyldighet att uppfylla båda,
men när det gäller TRIPS-avtalet finns det starkare
möjligheter till sanktioner än det finns när det gäller
konventionen om biologisk mångfald.
Jag skulle vilja ställa en fråga till regeringen om
hur den ser på frågan om konflikten mellan konven-
tionen om biologisk mångfald och TRIPS-avtalet.
Regeringen bör klargöra sin position när det gäller
vilken av de här två som väger tyngst om det blir
konflikter. Miljöpartiets bestämda uppfattning är att
konventionen om biologisk mångfald ska väga tyngst.
Jag yrkar bifall till reservation nr 23.