Herr talman! Det betänkande vi skall diskutera
och den proposition som är utgångspunkt för betän-
kandet kan man säga på något sätt är en fortsättning
på den förra regeringens inledande kretsloppsarbete
med begreppet producentansvar som ett nav i arbetet.
Regeringen har försökt att förvalta det här materia-
let i olika sammanhang, så också nu. Tyvärr miss-
lyckas man på några centrala och viktiga punkter med
att förstå och arbeta med de ursprungliga intentioner-
na i den förra regeringens kretsloppsproposition och i
det kretsloppsarbete som hittills har bedrivits. Man
gör det på åtminstone fyra viktiga punkter i betänkan-
det och i proposition. Det leder till, herr talman, att
jag nu yrkar bifall till reservation 7 och reservation 14
till det aktuella betänkandet.
Jag skall diskutera de här fyra punkterna.
Den första, som vi redovisar i vår reservation 4,
gäller sättet som regeringen hanterar avfallsbegreppet
på. Regeringen och utskottsmajoriteten föreslår att
man inte får hantera avfall från elektroniska produkter
på ett visst sätt innan de går till förbränning eller
fragmentering. Men vad regeringen och utskottsma-
joriteten missar, herr talman, är att avfallsbegreppet är
ett litet komplicerat begrepp som bl.a. hänger samman
med innehavarens intention, ambitioner, vilja med det
aktuella materialet.
Begränsar man således resonemanget om det för-
bud som bör gälla mot förbränning eller fragmente-
ring till hantering av avfall missar man de produkter
som av en eller annan anledning av innehavaren läm-
nas till fragmentering eller förbränning trots att de i
någon allmän mening inte är avfall. Det här påtalar
naturligtvis Kretsloppsdelegationen som lämnade det
ursprungliga förslaget till regeringen. Man säger att
förbudet i stället bör gälla de aktuella produkterna och
deras hantering, inte avfall från produkterna.
Man kan se på ordvalet i propositionen att rege-
ringen vimsar litet fram och tillbaka mellan vad det
egentligen är man menar. Men man stannar alltså för
avfallsbegreppet. Där gör man en allvarlig inskränk-
ning.
Den andra punkten, herr talman, gäller vad som
skall omfattas av producenternas ansvar. Här gör
regeringen och utskottsmajoriteten en mycket allvarlig
inskränkning. Man menar att det bara är de enskilda
exemplar som någon har tillverkat eller satt ut på
marknaden som skall omfattas av producentansvaret.
Kretsloppsdelegationen, som alltså lade fram det
ursprungliga förslaget, menade att detta inte räcker.
Det bör vara de som är aktiva, de som i dag finns på
marknaden och agerar på marknaden som skall ta
detta ansvar. Man hamnar annars i en fullständigt
orimlig situation, herr talman.
En liten cd-spelare av ett i och för sig välkänt
märke köps t.ex. in i Skanör och transporteras av
innehavaren upp till Örebro. Den överlämnas i gåva
till en annan person som i sin tur flyttar till Kiruna
och där säljer produkten till en kompis. Sedan går cd-
spelaren sönder. Den siste innehavaren står här alltså
med en cd-spelare som nu är skrot. Han eller hon
skall göra sig av med denna cd-spelare på något sätt.
Han eller hon finner inget stöd i lagstiftningen för vart
han eller hon skall gå med cd-spelaren. Teoretiskt kan
man leta upp den som satte ut denna produkt på
marknaden. Det är den här radiohandlaren nere i
Skanör. Det är omöjligt för killen i Kiruna att hitta
honom.
Alternativt har den som satt ut den här produkten
på marknaden försvunnit, gått i konkurs, är borta.
Samma problem uppstår för den senare innehavaren.
Vad gör jag med skrotet?
Nu har alltså regeringen och utskottsmajoriteten
en lösning på det problemet. Det är den gamla kära
lösningen - kommunerna. Kommunerna får ta hand
om det elektroniska skrotet.
Detta kommer att bli ett mycket stort problem.
Möjligheten för producenter att undandra sig ansvaret
är enorm. De riktigt tricksiga byter naturligtvis bara
namn på den juridiska person som sätter ut produkten
på marknaden. Då frågar jag mig, herr talman, vilka
det är som kommer att drabbas. Självklart drabbas
miljön, som alltid när man missköter lagstiftningen.
Men vem är det mer som drabbas? Jo, det är de
som stadigt finns på den svenska marknaden, som inte
försvinner, som är lätta att identifiera. Det är de stora
svenska tillverkarna av de här produkterna. De finns
kvar i landet, de lämnar inte landet. Det gäller de här
produkterna, men det gäller i än högre grad det som vi
tidigare diskuterade, där regeringen betedde sig precis
likadant, dvs. biltillverkningen. De stora svenska
biltillverkarna slutar inte att existera fysiskt i landet.
Importörer av bilar, småskuttarna, kan försvinna och
undandra sig ansvaret. Det här klarar regeringen alltså
inte av att hantera.
Det är därför det är viktigt, herr talman, att vår re-
servation 7 vinner kammarens bifall. Annars innebär
det ett mycket allvarligt grundskott mot själva tanken
på producentansvar.
Herr talman! Den tredje punkten gäller det histo-
riska skrotet, som regeringen och utskottsmajoriteten
förbigår med tystnad. Det är som om det inte var ett
problem i dag. Är det ett problem i dag, då är vi där
igen, herr talman, då är det samma gamla lösning.
Kommunerna skall ta hand om det.
Här börjar man se den röda tråden: Luckra upp
producentansvaret, var inte sträng mot producenterna
så att de beter sig rätt, lämna de stora luckorna och låt
de luckorna fyllas av ett kommunalt ansvar!
Den fjärde punkten, herr talman, är mer av den
klåfingriga karaktären. Det är när regeringen nöd-
vändigtvis måste ha tillståndsplikt för transportörer av
byggavfall. Där gör man det svårare för sig. Man
skapar en rättsosäkerhet som naturligtvis inte bör
finnas med i en modern lagstiftning.
Man skapar en situation där vi har åkaren Kalle
som är ute och åker med sin lastbil. På flaket har han
ett lass sprängsten. Vad är det, i den bemärkelse re-
geringen talar om det i sin proposition? Vad är det
han har på lastbilsflaket? Det beror på, eftersom avfall
är fråga om en viljeyttring. Om han är på väg till en
byggtipp är sprängstenen avfall. Då är Kalle, som har
den här lastbilen, skyldig att ha tillstånd för denna
transport. Men om sprängstenen i stället skall i väg till
Vänersborg för att man skall bygga en ny kaj och fylla
ut den med sprängsten, då är detta ett byggnadsmate-
rial. Då behövs det inget tillstånd.
Sedan kan man tänka sig alla varianter som är
vanliga i byggbranschen, att man från början faktiskt
inte riktigt vet vart det här skall. Det får Kalle reda på
samma dag vid hanteringen av materialet. Var och en
förstår att den här rättsosäkerheten är orimlig. Det
måste vara klart vilken typ av material det är som
Kalle transporterar.
Herr talman! Som framgått av detta är det på
många viktiga punkter oklart vilka som i dag skall ta
ansvar för materialet. Är det de aktiva, ekonomiskt
starka på marknaden eller är det som vanligt kommu-
nerna som skall sopa upp bristerna i systemet?
Sedan gäller det om inte regeringen, och därmed
så småningom riksdagen, borde ge den frihet i age-
randet som inte minst byggbranschen förtjänar efter
att ha åtagit sig ett ramansvar. På så sätt slipper man
klåfingrigheten i hur man beter sig mot de olika aktö-
rerna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7
och 14.