Herr talman! Jordbruksutskottets betänkande nr 7
behandlar vissa avfallsfrågor. Till grund för betän-
kandet ligger en proposition med den ambitiösa titeln
Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart
samhälle - ett ansvar för alla.
Fullt lika färdigtänkt som ambitiöst var kanske
inte förslaget från regeringen.
Vi har lagt fram fem moderata reservationer - tre
av dessa tillsammans med Centerpartiet och Folkpar-
tiet. Även om jag självfallet stöder alla dessa, yrkar
jag av tidsskäl bifall endast till reservation nr 2, under
mom. 2.
Herr talman! Denna proposition väckte mycket
stor oro på många håll i landet när den kom i somras.
Det var dels bland producenter och leverantörer av
elektriska och elektroniska produkter, dels bland ett
antal kommuner som tänkte på sin avfallshantering
med långtgående källsortering, återvinning och bio-
gasutvinning - spännande projekt som kan leda långt
på vägen mot hållbar cirkulation av material. Försla-
get innebar ett generellt förbud mot deponering av
utsorterat brännbart avfall från år 2002, från vilket år
sådant också skall hållas åtskilt från övrigt avfall.
Förbudet skall därefter från år 2005 utvidgas till att
generellt gälla allt organiskt avfall.
Skall nu det förbjudas som vi har kommit så långt
med? Skall vi nu i stället tvingas bygga stora anlägg-
ningar för sopförbränning - sopförbränning som har
varit tabu för många? Är det detta som skall ersätta
Barsebäck? Så lät det på många håll - i alla fall uti-
från min sydsvenska horisont.
Nu har utskottet, som väl är, lyssnat på en del av
kritiken mot förslagen och bl.a. tillmötesgått våra
protester när det gäller kategoriska förbud mot depo-
nering. Men jag återkommer till detta.
Parentesen runt köp-slit-släng-samhället håller på
att avvecklas. Vi börjar vända på prylarna och ser på
hur de kan användas igen. Detta är bra. Det passar
den moderata ideologin alldeles utmärkt. Sparsamhet,
återanvändning, att ta ansvar!
Avfallsbegreppet och dess tillämpning är av
grundläggande betydelse för miljöpolitiken. Använder
man begreppet i en alltför vid mening leder det till att
restprodukter, särskilt inom industrin, kommer att
omfattas av de långtgående regleringar som gäller för
just avfallshantering, medan det med en annan tolk-
ning i stället är fråga om råvaror för ett företag i en
annan produktionsprocess.
När alltfler företag ägnar sig åt att ta till vara and-
ra företags restmaterial kommer detta att representera
ett värde, vilket ur miljösynpunkt är av avgörande
betydelse, eftersom någon då också kommer att ta ett
ansvar för det. Denna hantering får inte störas eller
hindras av regler som skall gälla för avfall som inte
betingar något värde. Denna distinktion är mycket
viktig inte minst när det gäller förslaget om till-
ståndsplikt för transportörer av avfall - ett av försla-
gen i betänkandet.
En klar och tydlig tillämpning av avfallsbegreppet
blir således allt viktigare i takt med att företagen strä-
var efter att finna alternativ användning för sina rest-
produkter.
Visserligen har Högsta domstolen slagit fast att
restprodukter som är föremål för handel och transpor-
ter mellan företag inte skall räknas som avfall. Men
här hade varit ett utmärkt tillfälle för riksdagen att
förtydliga avfallsbegreppet eftersom förslaget innehål-
ler otydliga skrivningar på denna punkt.
Medan utskottsmajoriteten väljer att passivt av-
vakta Miljöbalkens skrivning, som sannolikt inte
kommer att vara särskilt mycket klarare, hade vi mo-
derater velat ge regeringen detta till känna - som
framgår i reservation 2.
Det vore naturligtvis bra att införa ett producen-
tansvar även när det gäller elektriska och elektroniska
produkter. Men vi kan konstatera att det återstår ett
antal olösta frågor som måste klarläggas innan produ-
centansvaret införs. Detta har Lennart Daléus belyst
på ett mycket klart sätt.
Det handlar här om produkter med, relativt deras
inköpsvärde, lång livslängd och dessutom höga kost-
nader för att ta hand om, transportera och demontera.
För att klara dessa kostnader måste en skrotning-
spremie läggas på inköpspriset som kanske motsvarar
10 % av produktens värde. Detta kommer därför att
innebära fondering av stora belopp. Enligt dagens
skattelagstiftning kommer dessa fonder dessutom att
bli skattepliktiga. Det är inte rimligt att ett producen-
tansvar på detta område skall fördyra produkterna
genom att bygga upp stora beskattade fonder - sär-
skilt inte som handeln med dessa produkter blir allt-
mer lättrörlig över gränserna. Det skulle endast gynna
import i olika former där denna avgift kan bli svår att
lägga på, samtidigt som det skulle slå ut delar av
branschen på hemmaplan. Dessutom skulle detta i
längden inte gynna de svenska konsumenternas krav
på köptrygghet.
Ett annat problem är det s.k. historiska skrotet.
Hur skall kostnaderna för demontering av allt det
skrot som redan finns i omlopp fördelas? Detta har
Lennart Daléus också beskrivit.
När det gäller hela detta problemkomplex med
producentansvar för elektriska och elektroniska pro-
dukter, måste regeringen i sin utformning av reglerna
vara ytterst lyhörd för vad branschen har att säga
liksom för de regelverk som utarbetas utanför våra
gränser. En harmonisering med EU:s och andra regel-
verk är helt nödvändig. Annars riskerar detta att bli en
flopp med stora återverkningar för vår produktion och
handel med dessa produkter. Det skulle inte leda oss
ett enda steg framåt mot en bättre miljö.
Vi menar att regeringen har hamnat helt snett när
det slutligen gäller förslaget om förbud mot depone-
ring av utsorterat brännbart avfall och senare ett gene-
rellt förbud mot deponering av organiskt avfall.
Ute i landet har kommunerna de senaste åren utar-
betat ambitiösa renhållningsplaner utifrån de förut-
sättningar som har rått i kommunerna. Alla har de ett
gemensamt mål, nämligen att sträva mot minimering
av avfallet såväl från industrier som från hushåll. Man
både kräver och uppmuntrar källsortering, återvinning
och återbruk. En del kommuner har satsat på sopför-
bränning, andra på att utveckla deponitekniken med
gasutvinning, omhändertagande och rening av lak-
vattnet för bioproduktion, rötning i bioceller osv.
Mycket spännande utvecklingsarbete är på gång, i en
del fall med stöd av NUTEK. Men naturligtvis åter-
står mycket att göra.
Där man satsat på förbränning kan det ligga en pa-
radox i en minimering av avfallsmängderna. Ju mer
input i ugnen, desto mer energi ut i andra ändan. An-
läggningar för energiutvinning genom avfallsför-
bränning kräver för att bli lönsamma mycket stora
avfallsmängder. Inom branschen räknar man med att
det krävs ett mycket stort befolkningsunderlag för att
råvaran, dvs. sopmängden, skall bli tillräckligt stor.
En indikation på detta är att ett större renhållningsbo-
lag i södra Sverige redan ansökt om koncession för att
utöka sin avfallsförbränning med 140 000 ton per år
från nuvarande 210 000 ton som man har koncession
på. Det motsvarar ett befolkningsunderlag omfattande
hela Sydsverige eller delar av Danmark. Transportar-
betet riskerar således att bli mycket stort.
Regeringen hänvisar i propositionen till att man
infört krav på förbränning i bl.a. Danmark och Hol-
land. Enligt uppgift har emellertid förbudet inte fått
önskvärda effekter, utan man måste nu tänka om.
Skall vi då slå in på denna väg?
En del kommuner har i stället satsat på utveckling
av s.k. biocellsrötning med stöd av ekologisk forsk-
ning. Så har t.ex. ett antal nordvästskånska kommuner
gjort, nämligen i Nordvästra Skånes Renhållningsbo-
lags anläggning i Helsingborg. Fördelarna med denna
teknik är uppenbar. Efter ett långtgående sorterings-
arbete hos både kommuninvånarna och sedan på NSR
läggs avfallet i s.k. bioceller. Biocellen är en väl av-
gränsad enhet för kontrollerad anaerob rötning av
avfall, där men genom tekniska, kemiska och biolo-
giska styrmedel kan uppnå en optimerad utvinning av
biogas. Möjligheter kan skapas för att utvinna nä-
ringsämnen via lakvattnet.
Så gott som all gas samlas upp, förädlas och säljs
till omgivande företag för uppvärmning men även till
motorbränsle. Restprodukterna återförs som närings-
ämnen i ett ekologiskt kretslopp medan de oönskade
ämnena, såsom tungmetaller men även koldioxid,
binds och återförs till ett stabilt långtidsförvar. Ett
långsiktigt fastläggande av organiskt kol medverkar
till en utjämning av förhöjd koldioxidhalt i atmosfä-
ren. Deponierna har i detta hänseende en liknande
funktion som myrar och sjösediment.
Med de föreslagna förbuden mot deponering i mer
än ett år skulle biocellrötning omöjliggöras eftersom
restfraktionen blir liggande i mer än ett år. Först efter
kanske fem år kan den grävas ut och komposteras. All
forskning och vidareutveckling av denna teknik skulle
således omöjliggöras.
Med tiden har insikt om de negativa effekterna av
en sådan lagstiftning vunnit gehör i utskottet. Därför
har utskottet i betänkandet beslutat sig för att ansluta
sig till de moderata kraven att ett generellt depone-
ringsförbud inte får leda till en avfallsförbränning som
motverkar denna utveckling. Utskottet menar att det
är viktigt att regler om undantag från det generella
deponeringsförbudet utformas så, att kommunerna ges
möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt lämpli-
ga lösningar, att forskning om och utveckling av bio-
logiska återvinningsmetoder inte försvåras samt att
miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder för
nyttiggörande av det organiska avfallet underlättas.
Detta ser vi naturligtvis som mycket glädjande,
även om vi beklagar att man inte ville sträcka sig så
långt som att ge denna uppfattning regeringen till
känna. Men det finns naturligtvis möjligheter att änd-
ra sig här i dag.
Det generella förbudet kommer vi dessvärre heller
inte ifrån, utan denna biologiska och ekologiska be-
handling av avfall kommer att få leva på nåder i ett
dispensförfarande med allt vad risker för snabba kast i
bedömningen kan medföra.
Mina frågor till regeringsmakten, här represente-
rad av Alf Eriksson, blir därför:
Kan Alf Eriksson nu garantera att kommuner som
arbetar med sådana här behandlingsmetoder kommer
att få fortsätta på den inslagna vägen?
Och kan Alf Eriksson också ge besked till de
kommuner som skulle föredra att satsa på denna tek-
nik att de också får lov att göra så i stället för att an-
vända förbränning?
Kan Alf Eriksson till sist också garantera att en
avfallsskatt - när och om den nu kommer - inte ut-
formas så att den, oavsett utskottets intentioner här i
dag, omöjliggör denna biocellsteknik?