Herr talman! Vi har här ett betänkande framför oss
som jag till stor del tycker är bra. Det är ett betänkan-
de som innebär att vi går vidare med Kretsloppsdele-
gationens arbete och arbetet med återvinning och
producentansvar till att omfatta även uttjänta elektris-
ka och elektroniska produkter. Det tycker jag är bra.
Men det finns ändå några saker att anmärka på.
Den som har läst betänkandet har sett att Vänsterpar-
tiet har bifogat reservationer. Jag tänker yrka bifall till
två av dem. Det är reservation nr 1 och reservation nr
13. Anledning till att jag just yrkar bifall till dem är
att de på ett ganska tydligt sätt visar att det ändå finns
någon sort ideologisk skillnad i den här debatten.
Peter Weibull Bernström talade om att den mode-
rata ideologin skulle karakteriseras av sparsamhet,
återanvändning och ansvar. Jag vet inte om det är
riktigt så enkelt, Peter Weibull Bernström. Även om
det nu var den borgerliga regeringen som drog i gång
kretsloppssamarbetet och arbetet kring det tycker jag
att den moderata ideologin till stor del bygger på den
ekonomiska vinsten. Den står alldeles för ofta i direkt
motsatsställning till miljöhänsyn. Vi har talat om det
vid flera tillfällen, och vi kommer säkert att återkom-
ma till det.
I reservation 1 från Vänsterpartiet pekar vi på den
mängd avfall som produceras och avfallets farlighet.
Vi menar att den bör minska. Utskottet säger att det
håller med, men det är ändå inte riktigt berett att avge
ett särskilt yttrande och göra en ordentlig markering i
den här frågan. Det tycker jag är tråkigt.
Det är kanske det som är det mest intressanta i den
här diskussionen. Vi vill inte ha ett samhälle där vi
producerar cd-spelare, som var ett tidigare exempel
här, som man medvetet låter gå sönder väldigt fort
bara för att kunna producera många cd-spelare och
sälja dem. Vi vill ha bra produkter med kvalitet som
egentligen aldrig blir avfall. Det trodde jag var po-
ängen med hela den här debatten. Jag tror att vi får
återkomma till den diskussionen senare.
I reservation nr 1 tar vi också upp insamlingssys-
temen. Vi vill att insamlingssystemen skall vara enkla
och så att säga inte sätta krokben för den enskilda
konsumenten. Jag tror egentligen att vi är överens om
det. Frågan är hur man åstadkommer detta. Vi har
pekat på att det är jätteviktigt att ha samma system
även för olika typer av produkter, så att konsumenten
inte behöver bli förvirrad.
Typexemplet på något som har blivit ganska dåligt
och som tidigare fungerade bra är Systembolaget.
Systembolaget hade tidigare en återanvändning av
sina flaskor som periodvis låg på 80-90 %, om inte
mer. Nu är man nere i ganska låga procentsiffror, och
Systembolaget pratar om att ta bort hela återanvänd-
ningssystemet. Orsaken är att man har så många olika
typer av flaskor att alla inte passar i systemet. Det är
då jättesvårt för den enskilda konsumenten att veta
om man får någon pant för den flaska man köpt, om
den går att återvinna eller om man skall lägga den i
glasigloon. Den typen av system skall vi inte bygga
upp nu, när vi gör det från början. Vi skall i stället
lära oss av våra misstag. Nu är det här inte bara ett
svenskt dilemma, utan det handlar också om den
europeiska unionen och regler som vi fick när vi gick
med där.
Något vi också har tagit upp är de ökade transpor-
terna. Någon nämnde det tidigare i debatten. Produk-
terna i sig blir ofta mer och mer miljövänliga, men vi
transporterar dem med bil eller lastbil och allt längre
väg. Är det då så att helheten egentligen blir mil-
jövänlig, eller är det inte så? Jag hävdar att det många
gånger inte är så. Därför måste vi ha miljökon-
sekvensbeskrivningar som ser till helheten, inte bara
till den enskilda produkten. Vi skall ha miljökon-
sekvensbeskrivningar av den samlade miljöeffekten
av varor i dagens system.
I det sammanhanget finns det något som jag skulle
vilja att Kretsloppsdelegationen, regeringen och so-
cialdemokraterna tittade litet extra på, något jag har
nämnt tidigare här i kammaren. När vi nu skall vara
jätteduktiga och samla, tvätta våra mjölkförpackning-
ar och åka med dem till återvinningsstationen är frå-
gan om miljöbelastningen inte många gånger blir
större. Tänk på det varmvatten som går åt när man
sköljer ur mjölkförpackningarna - i alla fall om man
inte sköljer ur dem samtidigt som man diskar. Den här
diskussionen är inte helt ointressant, eftersom vi ock-
så måste gå vidare i det här arbetet.
Reservation nr 13 handlar om hanteringen av
bygg- och rivningsavfall. I dag har byggbranschen ett
ensidigt åtagande, där man inom branschen har tagit
på sig väldigt mycket ansvar för att minska mängden
bygg- och rivningsavfall. Man har sagt att man har
som mål att till år 2000 ha halverat mängden bygg-
och rivningsavfall som går till deponi, och det tycker
jag är jättebra.
Här kommer återigen det lilla dilemma som heter
ideologi fram. Jag tror nämligen att det är bra att vi
från politiskt håll markerar att det är jättebra att man
inom branschen tar egna initiativ men att vi samtidigt
påpekar att vill pressa dem litet längre, att vi vill att
det skall finnas lagstiftning för den händelse att det
frivilliga åtagandet inte sträcker sig så långt som vi
vill att det skall göra. Oavsett om det handlar om
byggföretag eller andra företag är ju dilemmat här att
företag vill tjäna pengar, det är så att säga därför de
finns. De sträcker sig många gånger så långt som de
måste. Många gånger är skälet till att vi har lagstift-
ning just det faktum att företag inte självmant gör det
som vi skulle vilja att de gjorde. Jag tror att ni kan
följa min logik här. Det är anledningen till att vi vill
att det ensidiga, frivilliga åtagandet skall vara tidsbe-
gränsat. Fr.o.m. 1999 vill vi att också byggbranschen
skall regleras av producentansvaret.
Det finns fler reservationer i betänkandet, och jag
känner ganska stor sympati för flera av dem. Det förs
t.ex. en diskussion om att det är väldigt svårt att veta
vad som är avfall. Det som tidigare har varit avfall är
inte det längre. Många gånger är det precis så vi vill
ha det. Vi vill inte att sprängsten, som jag har pratat
om tidigare, alltid skall vara avfall.
I Centerns reservation nr 14 för man en diskussion
kring just avfallsbegreppet. På ett sätt skulle jag vilja
stödja den reservationen, men på ett sätt känner jag att
det är viktigt att också se vad som händer i verklighe-
ten, om det här verkligen blir ett problem när lag-
stiftningen träder i kraft. Jag utgår från att vi här i
riksdagen återkommer till frågan om det visar sig bli
ett problem. Det tror jag t.o.m. att vi måste göra. Det
kanske inte blir exakt så som Centerpartiet har förut-
sett, men jag tror ändå att vi måste återkomma till
saken, eftersom den här begreppsförvirringen är väl-
digt svår.
Jag vill till sist nämna att jag tycker att det är bra
med ett förtydligande från utskottet om att det biolo-
giskt nedbrytbara avfallet inte skall gå till deponi utan
att man skall kunna jobba mer med det. Egentligen
tror jag inte att det är något problem. Avfall och de-
poni är för mig något slutgiltigt, men att lägga det
biologiskt nedbrytbara avfallet för rötning är inte
detsamma som att lägga det på deponi.