Herr talman! Jag skall börja med att tala litet
grand om det som vi har skrivit i ett särskilt yttrande
till betänkandet. Mycket av det som har lämnats som
förslag från regeringen är bra. Det känns angeläget att
gå vidare med producentansvaret, och att se till att vi
minskar mängden sopor. Samtidigt får inte det förslag
som lämnas nu innebära en ökad sopförbränning av
framför allt hushållsavfall. Detta har inte Miljöpartiet
heller velat tolka in i propositionen. Jag trodde att
ambitionen från regeringen var att se till att vi får i
gång tekniker som kompostering och energiåtervin-
ning t.ex. genom bioceller. Miljöpartiet menar nämli-
gen att det är det som är framtiden när det gäller att ta
hand om hushållsavfallet.
Det har visat sig att det finns en del kommuner
som har tolkat propositionen som en uppmaning från
regeringen att öka sopförbränningen. Vi i Miljöpartiet
anser att det vore ytterst olyckligt. I ett kretslopps-
samhälle är inte förbränning av hushållsavfall något
bra sätt. Det hör inte hemma där. Att bränna avfall
som består av blöta sopor och organiskt material
kombinerat med mycket annat innebär att man får en
rejäl kemisk soppa med reaktioner och kemiska äm-
nen, inte bara dioxiner, som definitivt inte skall ut i
luften. Vi kan diskutera mycket om rening här, men vi
vet ännu inte ens om att många av de här ämnena
existerar. Vi kan inte rena dem - framför allt kan vi
aldrig rena små mängder. Inte ens små mängder av
detta skall ut. Dioxiner skall inte ut alls.
Om detta kommer att bli konsekvensen, dvs. om
man kan se att kommunerna anser att de skall öka
sopförbränningen så kommer vi från Miljöpartiet att
agera så mycket vi kan på alla sätt. Vi har inte tolkat
en sak som t.ex. en biocell som en deponi. Vi menar
att om man samlar ihop biologiskt avfall och utnyttjar
det för energi, och sedan tar hand om det genom
kompostering och återförande till jorden kan man inte
säga att det är deponering. Jag hoppas att vi får höra
från regeringens företrädare att vi är överens på den
punkten. Det är inte deponering. Deponering är när
man lägger något på en deponi och sedan inte vet vad
man skall göra med det, och låter det ligga där i tid
och evighet. Men en biocell kan absolut inte ses som
en deponi. Jag vet inte riktigt hur man skall tänka sig
att hantera det här. Man kan t.ex. lägga det på energi-
verkets tomt och använda gasen i energiverket. Det
verkar ju inte möjligt att i så fall kalla hela energiver-
ket för deponi.
Vi miljöpartister är glada att detta har kommit upp
till diskussion. Vi tror nämligen att det behöver disku-
teras eftersom det händer mycket på området, vilket
är bra. Lagstiftningen får inte ligga efter. Den måste
ligga före, och den måste öppna möjligheter för tek-
nisk utveckling. Vi i Miljöpartiet förutsätter alltså att
regeringen inte kommer att ha den rigida tolkning
man skulle kunna misstänka och som somliga här
misstänker, nämligen att bioceller och den typen av
hantering skulle ses som deponi. Men som sagt: Om
detta innebär att vi kommer att se ett ökat byggande
av hushållsförbränningsanläggningar så kommer vi i
Miljöpartiet att agera på alla sätt vi kan.
Miljöpartiet har ett antal reservationer till betän-
kandet som till en del handlar om annat än det som ni
andra har tagit upp. Jag skall försöka belysa dessa
saker.
Miljöpartiet menar att det i och för sig har varit
bra att producentansvaret införts, men att det natur-
ligtvis också medfört problem. Jag som har varit
mycket aktiv i en kommun vet att när det infördes
fanns det problem, och det finns problem för en del
fortfarande eftersom producentansvaret är utformat så
att det är själva insamlandet som är intressant. Nu har
det kommit materialbolag som börjar fungera. Vi
börjar få litet ordning på det hela. Men det finns fort-
farande problem ute i kommunerna. Det finns många
som klagar på att de inte får den mängd behållare de
behöver för att kunna få i gång en bra insamling. Det
finns många kommuner som hävdar att de hade det
bättre när de fick bestämma själva och göra som de
ville än när materialbolagen skulle börja härja.
På något sätt har de här frågorna lyfts upp och
blivit riksfrågor fast de kanske skulle ha fungerat
mycket bättre kommunalt. Därför menar Miljöpartiet
att det finns anledning att göra en rejäl utvärdering av
producentansvaret nu. Man måste ta till vara det goda
och se om man kan förbättra det som varit mindre
gott. Vi redogör för hur vi vill ha denna utvärdering i
reservation nr 3, som jag yrkar bifall till.
Jag menar också att det inte får bli så att vi bara
pratar om att varor skall cirkla runt. Det viktigaste är
egentligen att det blir en resurshushållning. Det skall
inte vara så mycket varor som cirklar runt - det är det
absolut viktigaste. Därför vill vi också att det skall
finnas en rejäl skatt på resurser. Det skall vara dyrt att
använda nya resurser, och det skall löna sig att använ-
da det som skall cirkulera. Men vi skall sträva efter att
så litet som möjligt cirkulerar i de här cirklarna. Det
stora kretsloppet i naturen inbegriper nämligen inte
alla de kemikalier som nu cirklar runt. De har egentli-
gen inte i några kretslopp alls att göra. De skall fasas
ut. I det här sammanhanget är det viktigt att diskus-
sionen inte slutar att handla om det som skall bort,
utan mer handlar om det som cirklar runt.
Miljöpartiet tar också upp ändringar i plan- och
bygglagen. Det är bra att det finns ett producentansvar
för byggavfall. Men vi menar att detta kräver en änd-
ring i plan- och bygglagen som gör att även när man
t.ex. river en del av en byggnad måste det finnas stöd
i lagen för detta. Det måste finnas krav på anmäl-
ningspliktiga åtgärder även i det fallet. Annars finns
en risk att mycket av det miljöfarliga byggavfallet
halkar vid sidan om. Detta utvecklas i reservation 5,
som jag yrkar bifall till.
Lennart Daléus farhågor att detta skulle innebära
att killen som köper sin CD-spelare i Skanör och
flyttar till Kiruna skall åka tillbaka igen tycker jag är
litet tramsiga, om man får använda det uttrycket.
Naturligtvis får vi förutsätta att det inte finns någon
regering, vare sig borgerlig, socialdemokratisk eller
med någon annan majoritet, som kommer att inrätta
förordningar och föreskrifter så att vi får den befäng-
da situationen. Naturligtvis förutsätter vi att man
kommer att se till att materialbolag bildas eller att
något annat samarbete kommer till stånd mellan aktö-
rerna på marknaden på ungefär samma sätt som finns
för glas och papper. Något annat tycker jag känns
ganska befängt att förutsätta. Naturligtvis finns det
ingen här i kammaren som vill ha något konstigt i stil
med att killen från Kiruna måste åka ned till Skanör
med sin CD-spelare. Det är att göra litet billiga poli-
tiska poäng av något som ingen vill ha. Alla vill att
detta skall fungera, och förutsättningen för det är
naturligtvis att man får aktörerna på marknaden att
samarbeta. Det kan väl inte vara så att vi inte tror att
aktörerna som finns på marknaden inte skulle vilja
samarbeta? I så fall tror vi inte på det som vi egentli-
gen säger, nämligen att vi skall få i gång en återvin-
ning av de här varorna. Det förutsätter faktiskt att det
också finns ett intresse från de aktörer som finns på
marknaden förutom från oss politiker. I Miljöpartiet
förutsätter vi att det är så. Vi förutsätter också att
regeringen kommer att se till att följa upp att det fun-
gerar i praktiken.
Miljöpartiet har också ett antal ytterligare reser-
vationer till betänkandet, men för tids vinnande nöjer
jag mig med detta. Jag yrkar alltså bifall till de två
reservationer jag har nämnt men jag stöder naturligt-
vis även de andra reservationerna från Miljöpartiet.