Herr talman! En tidig morgon för bara någon
vecka sedan vaknade jag av en radiodebatt mellan
Rinaldo Karlsson och en ansvarig utgivare för en
tidskrift. Debatten handlade om alkoholreklam och
om att den ansvariga utgivaren skulle publicera en
annons för alkohol. Rinaldo sade: Jag diskuterar inte
EU:s regelverk. Jag diskuterar inte svensk lagstift-
ning. Jag diskuterar det personliga ansvaret. Vi kom-
mer aldrig till rätta med missbruk om vi inte förstår
att var och en av oss har ett personligt ansvar.
Det är synd att Rinaldo inte kan vara med i dagens
debatt. På något sätt börjar diskussionen också om
narkotikaproblemet med att vi inser att var och en har
ett personligt ansvar för utvecklingen.
Herr talman! Sebastian var i tioårsåldern när han
började missbruka och begå brott. Först var det alko-
hol. I sjuan började ha röka hasch. Ett år senare blev
det amfetamin. "Jag fick det gratis första gången",
berättar han. "Redan då fattade jag varför, men tog
det ändå. Sedan fick jag så klart betala." Det gjorde
han genom att sälja det han kom över vid inbrotten.
För Sebastian var drogerna en flykt från trassliga
hemförhållanden, ett sätt att försöka komma ifrån
bråken och våldet. Gänget blev hans nya familj. Han
kunde försvinna hemifrån veckovis. Han sov i knar-
karkvartar eller hos äldre kompisar. Det var de som
introducerade honom i det tyngre missbruket. Under
långa perioder var han påverkad dagar i sträck. Hela
tillvaron kretsade kring jakten på knark. Själv säger
han att han inte minns så mycket från den tiden: "Jag
var påtänd både i skolan och hemma och mamma var
arg. Men jag brydde mig inte".
Det som förvånar honom nu är att ingen ingrep.
Hans missbruk var inte alls okänt. Skolan, social-
tjänsten, polisen och barn- ungdomspsykiatrin visste
att han knarkade. Han åkte fast hos polisen gång på
gång. Men någon riktig hjälp att sluta med drogerna
fick han inte förrän han hittades medvetslös på en
toalett efter många dagars festande med amfetamin
och till sist en överdos rohypnol och stesolid. Först då
fick han behandling. Sebastian var 14 år och hade
redan hunnit leva ett liv i kriminalitet och missbruk i
fyra år.
I dag är han 17 år och drogfri. Vägen bort från
knarket har inte varit lätt. Men nu tycker han äntligen
att han har funnit modet att se framåt. Han håller på
att ta igen de förlorade grundskoleåren och vill fort-
sätta läsa på gymnasiet. Sebastian säger att han har
visioner, men det är inga luftslott. Det handlar om att
i fortsättningen kunna leva ett vanligt liv. Berättelsen
om Sebastian publicerades i Eskilstuna-Kuriren i
förrgår.
Herr talman! Alla vi som på olika nivåer i sam-
hället är engagerade i narkotikapolitiken måste ställa
oss en alldeles nödvändig fråga, nämligen: Vad ska vi
säga till Sebastian? Ska vi säga att det är hög tid att
ge upp målet om ett narkotikafritt samhälle, att inse
att det är orealistiskt, att det aldrig kan bli mer än en
utopi? Ska vi säga att vi bara framstår som naiva,
ensamma i världen, så länge vi håller fast vid det här
målet?
Ska vi säga att det nu är dags att skilja på s.k.
tunga och lätta droger, att narkotikabekämpningen
enbart kan inriktas på tung narkotika medan de lätta
drogerna rentav borde legaliseras? Ska vi säga att
narkotikaliberalerna har rätt, de som i tidningar och
TV-soffor hävdar att svensk narkotikapolitik är ur
tiden och att vi inte ska vara så storsvenska, som det
står i en tidning, utan lära av de länder som är mer
tillåtande?
Nej, ingenting av det ska vi säga. Det är inte det
Sebastian behöver höra. Att gå narkotikaliberalerna
till mötes, att acceptera droger som en del av sam-
hället, är det största svek vi kan begå mot den unga
generationen. Det vore ansvarslöst och djupt omora-
liskt.
I stället måste vi hävda att i dag, när alltfler unga
experimenterar med droger, är det viktigare än nå-
gonsin att hålla fast vid målet om ett samhälle fritt
från narkotika, att aldrig ge upp och börja fundera
över vilka droger vi kan tillåta. Sebastian började ju
en gång med hasch, en s.k. lätt drog. Skulle vi stillati-
gande stå och se på och ingripa först när han var inne
i ett mer avancerat missbruk? Det var just samhällets
passivitet som var det stora sveket under hans miss-
brukstid. Nej, vi ska hävda att ingen borde behöva
uppleva det.
Att kämpa för ett narkotikafritt samhälle är inte att
vara naiv. Det är den enda rimliga ståndpunkten. I
dag finns drygt 20 000 tunga missbrukare i Sverige.
Ungefär 250 dör varje år till följd av sitt narkotika-
missbruk. Vi kan aldrig acceptera det lidande och den
sociala misär som följer i drogmissbrukets spår. Det
är definitivt inte en mer tillåtande hållning till narko-
tika som vårt samhälle behöver. Att vi under 90-talet
fått alltfler tunga missbrukare och att alltfler unga
testar droger betyder i stället att kampen mot narkoti-
ka måste intensifieras. Det är detta och inget annat vi
ska säga till Sebastian och alla dem som delar hans
erfarenhet.
Narkotikan är ett av vår tids stora samhällspro-
blem och ett hot mot unga människors hälsa och
framtid. Alla ansvariga, statliga myndigheter, lands-
ting, kommuner och frivilligorganisationer, behöver
samlas i en gemensam kamp för att förhindra att
ungdomar börja använda droger, för att erbjuda alla
missbrukare vård och behandling och för att stoppa
tillflödet av narkotika till landet. Alla måste dra åt
samma håll för att insatserna ska bli effektiva. Det är
för att åstadkomma denna breda samling mot narkoti-
ka som regeringen presenterar en narkotikapolitisk
handlingsplan.
För det första: Det finns dessbättre en bred poli-
tisk uppslutning kring målet att skapa ett narkotika-
fritt samhälle. Det är mycket viktigt för det framtida
arbetet. Strategin i handlingsplanen går ut på att
samla så många aktörer som möjligt kring sådana
hållningar och insatser som vi vet att det råder sam-
stämmighet om.
För det andra: Mer resurser krävs för att upprätt-
hålla narkotikapolitikens trovärdighet. Det har påpe-
kats av många. Jag delar den uppfattningen. Det krävs
också för att förhindra att människor börjar använda
narkotika, för att erbjuda missbrukare vård och be-
handling och för att stoppa tillflödet av droger. De
325 miljoner kronor som avsätts under tre år ska ses
som en första insats, som en början, för att få i gång
ett mer samlat och metodiskt arbete. Vi är beredda att
under de kommande åren öka de statliga insatserna.
För det tredje: Både Narkotikakommissionen och
frivilligorganisationerna konstaterar att de växande
problemen under senare år beror på brister i samar-
betet mellan myndigheter och i samarbetet mellan
myndigheter och frivilligorganisationer. För att få till
stånd en bättre samverkan ska alla kommuner upp-
rätta egna narkotikapolitiska handlingsplaner. Planer-
na ska utgå från en kartläggning av hur situationen
ser ut i kommunen och bygga på en samverkan mel-
lan kommunens olika verksamheter, landstingen,
statliga myndigheter och frivilligorganisationer.
I den narkotikapolitiska handlingsplanen läggs
stor vikt vid det förebyggande arbetet. Insatser be-
hövs för att utveckla alkohol- och narkotikautbild-
ningen i skolan, att tidigt upptäcka och hjälpa barn
som skolkar eller missbrukar och att på olika sätt
stödja barn och ungdomar i utsatta miljöer. Ansvaret
för missbrukarvården ska även fortsättningsvis vila på
socialtjänsten. Alla som missbrukar ska nås av erbju-
danden om behandling. Det är mycket betydelsefullt
att detta kommer i ett tidigt skede av missbruket.
För det fjärde: På områden där staten har ett eget
ansvar, t.ex. polisen och kriminalvården, vidtar vi
omedelbart viktiga åtgärder. Antalet poliser ökar nu
kraftigt. En särskild satsning, 100 miljoner kronor,
görs på kriminalvården. Målet är att alla narkotika-
missbrukare i häkten och fängelser ska erbjudas vård
och behandling. Vi skärper också lagstiftningen för
att öka kontrollen av läkares förskrivning av narko-
tiska läkemedel.
För det femte: För att genomföra och följa upp
den narkotikapolitiska handlingsplanen har en sär-
skild narkotikasamordnare utsetts. En viktig uppgift
för samordnaren blir att fungera som stöd för kom-
muner och landsting och tillsammans med politiker
på dessa nivåer bedriva opinionsbildning.
För det sjätte: Kunskapen och kompetensen behö-
ver utvecklas såväl inom det förebyggande arbetet
som inom missbrukarvården. Därför ges Statens folk-
hälsoinstitut i uppdrag att lämna förslag till en
grundläggande vidareutbildning i förebyggande ar-
bete. En specialistutbildning i missbrukarvård bör
också inrättas.
För det sjunde: Narkotikan är ett internationellt
problem. Samarbetet mellan länderna måste öka för
att vi ska kunna förstärka kontrollen över den illegala
narkotikan. Sverige ska arbeta för att effektivisera de
internationella narkotikaorganen och för att upprätt-
hålla respekten för FN:s narkotikakommission. Vi ska
också fokusera på narkotikan i svenskt bistånd.
Herr talman! Regeringens handlingsplan har fak-
tiskt fått ett gott mottagande av många som arbetar
direkt med narkotikabekämpning. De har glatt sig
över att det äntligen tas ett samlat grepp. Men den
efterföljande debatten har visat på något av narkoti-
kapolitikens tragedi, nämligen att de organisationer
som är engagerade i frågan ofta har olika mål och inte
bara olika bedömningar och metoder. Nu gäller det
att vi som står för ett narkotikafritt samhälle enas i
kampen mot narkotikan. Den narkotikapolitiska
handlingsplanen är ett första steg i att återupprätta
kampen för ett narkotikafritt samhälle.