Herr talman! Rinaldo Karlsson - inte jag - skulle i
detta ögonblick ha stått i denna talarstol. Rinaldo
skulle med hängivenhet, kunskap och en diger erfa-
renhet ha talat om visionen om ett narkotikafritt sam-
hälle. Men döden hann i kapp honom i Nasafjäll på
skärtorsdagen. Mina tankar går till hans hustru och
två döttrar som har förlorat en fantastisk man och
pappa. Vi socialdemokrater i riksdagen har förlorat en
vän som hade ett särskilt varmt hjärta inför de männi-
skor som har hamnat utanför välfärden.
Det var i mötet med människor med svåra miss-
bruksproblem som Rinaldo fick kraften att slåss mot
narkotikan och alkoholen. Jag minns särskilt förra
våren då Rinaldo och jag besökte Mariapolikliniken
här i Stockholm. Efter samtal med personalen fick
han möjlighet att följa med mobilteamet som söker
upp hemlösa och missbrukare. Denna resa gav honom
ökad insikt i bristerna som finns i dagens missbruks-
vård.
Han var mycket nöjd med regeringens nationella
narkotikahandlingsplan, som sätter behovet av pro-
fessionalitet i fokus i arbetet med att förverkliga vi-
sionen om ett narkotikafritt samhälle.
Rinaldo Karlsson får aldrig uppleva den dag då vi
kan förverkliga denna vision, men han har varit med
och röjt vägen och byggt broar som är oersättliga i
vår fortsatta kamp för ett samhälle där våra barn kan
växa upp i trygghet och frihet utan att riskera att
hamna i drogträskets misär.
Herr talman! Regeringens förslag till nationell
narkotikahandlingsplan, som vi i dag debatterar, har
som mål att Sverige ska bli ett narkotikafritt samhäl-
le. Denna vision är sprungen ur insikten om de skador
och lidanden som narkotikan skördar bland männi-
skor. Visionen har varit vägledande för Sveriges
narkotikapolitik sedan 1970-talet - en politik som har
varit mycket framgångsrik under lång tid. I knappt
något med Sverige jämförbart land har medborgarnas
inställning till narkotika varit så avvisande, nyrekry-
teringen till missbruksleden så begränsad och dödlig-
heten bland unga missbrukare så låg. I knappt något
annat land har den offentligt betalda missbruksvården
varit så utbyggd som hos oss, och det är få länder som
haft vårt socialpolitiska helhetsperspektiv på narkoti-
kafrågan.
Framgångarna för vår narkotikapolitik avtog un-
der 90-talet. Den ekonomiska krisen ledde till att vi
sänkte garden mot de krafter som får narkotikaeländet
att sprida sig. Fler ungdomar prövar droger. Alltfler
fastnar i missbruk, och tillgången på droger ökar.
Visionen om ett narkotikafritt samhälle får aldrig
reduceras till en utopi. Därför är det viktigt att vi
sätter upp mätbara mål för att kunna kontrollera att
utvecklingen åter kan vändas rätt.
Vi förverkligar inte visionen genom enstaka kort-
siktiga punktinsatser. I stället kräver vi en kraftfull
mobilisering av våra gemensamma resurser såsom
polis, tull, kriminalvården, socialtjänsten, sjukvården,
skolan, idrottsföreningar och föräldraföreningar. Vi
måste alla ta aktiv del i kampen.
Därför har den socialdemokratiska regeringen ta-
git fram en nationell narkotikahandlingsplan som
sätter fokus på att minska efterfrågan på och utbudet
av narkotika samt professionalisera missbruksvården.
Efterfrågan på narkotika ska minska genom en
förstärkning av det förebyggande arbetet, bl.a. genom
bättre undervisning om narkotika i skolan, insatser för
att tidigt upptäcka och hjälpa ungdomar som miss-
brukar, insatser för utsatta barn och deras familjer och
kraftfullt opinionsarbete för vår restriktiva narkotika-
politik.
Tillgången på narkotika ska minskas genom en
satsning på fler poliser och en översyn av deras arbete
med narkotikabekämpningen samt en effektivare
kontroll av läkarnas förskrivning av narkotikaklassa-
de läkemedel. Kriminalvården ska få 100 miljoner
kronor för att äntligen skapa narkotikafria fängelser.
Bristen på professionalism inom missbruksvården
är oacceptabel. Jag läste nyligen Göteborgs-
Tidningen, där Birgitta Lehtirinne skrev så här: Jag
måste få komma in på ett behandlingshem. Jag saknar
mina barn fruktansvärt, men så länge jag inte är fri
från amfetamin är jag förstås ingen bra mamma.
Hon kämpar för att få vård, men blir avvisad från
sjukvårdens tillnyktringsenheter av polis med moti-
veringen att hon inte tillhör riskfallen.
Birgittas tragedi är inte unik, utan delas av många
missbrukare i Sverige. Orsaken är att missbruksvår-
den har försummats under de senaste åren. Det har
varit färre vårdplatser, mindre vård per patient och
dålig samverkan mellan kommun, landsting och stat,
och det har inte gjorts någon tillförlitlig utvärdering
av verksamheten. Detta har skett samtidigt som miss-
bruket av narkotika har ökat.
När platserna har blivit färre tvingas personalen
välja de svåraste fallen, medan övriga hänvisas till
den öppenvård som på många håll har orimliga vän-
tetider.
De som trots allt blir inlagda på avgiftningsenhe-
terna blir ofta utskrivna efter ett par dagar för att ge
plats åt en ny missbrukare vars liv hänger på en skör
tråd.
Den missbrukare som erbjuds vidare behandling
efter avgiftning kan dessvärre inte heller räkna med
att behandlingen ger effekt. Trots att missbruksvård
har bedrivits i över 80 år i Sverige saknar vi i dag
redskap för att kunna uttala oss om huruvida den
socialtjänstbaserade missbruksvården är framgångsrik
och huruvida den motsvarar människors behov av
vård. Generella och regelbundna studier av vårdens
effekter saknas. Få inom socialtjänsten använder
behandlingsmetoder som har ett väl dokumenterat
stöd i form av konstaterade behandlingseffekter. Det
gäller såväl den frivilliga vården som tvångsvården,
institutionsvården och inom den öppna vården.
Bristen på professionalism i missbruksvården är
häpnadsväckande med tanke på att narkotikamissbruk
är en dödlig beroendesjukdom. Vem skulle med be-
rått mod utsätta en svårt sjuk cancerpatient för en
behandling som inte grundades på medicinsk veten-
skap och beprövad erfarenhet? Detta händer narkoti-
kamissbrukare, vilket jag anser vara oacceptabelt.
Därför är jag mycket nöjd med att regeringen i den
nationella planen uppmärksammar behovet av en
bättre vård.
Regeringen lägger tre viktiga förslag:
· Statens folkhälsoinstitut ska utarbeta en specia-
listutbildning i missbruksvård.
· En särskild satsning på forskning som kan bidra
till att höja missbruksvårdens kvalitet ska priorite-
ras under de närmaste åren.
· Dokumentation, uppföljning och utvärdering ska
förbättras inom vård och behandling. Socialstyrel-
sen ska utarbeta riktlinjer för socialtjänstens do-
kumentation av socialtjänstens insatser för miss-
brukare.
Dessa förslag skapar förutsättningar för en kurs-
ändring för svensk missbruksvård som innebär att
människor i motsvarande situation som Birgitta Leh-
tirinne garanteras en väg tillbaka till ett drogfritt liv.
För att snabbt få i gång arbetet med narkotika-
handlingsplanen satsar regeringen totalt 325 miljoner
kronor och har utsett Björn Fries, för närvarande
kommunalråd i Karlskrona, till narkotikasamordnare.
Han har det viktiga uppdraget att samordna myndig-
heternas arbete och bedriva opinionsarbete för att det
ska bli så - som jag sade precis i början - att alla
deltar och är engagerade i kampen mot narkotika med
visionen om ett narkotikafritt samhälle.
Utifrån detta vill jag yrka bifall till förslaget i so-
cialutskottets betänkande nr 15 och avslag på samtli-
ga reservationer.