Herr talman! Låt mig först säga att jag fullt ut de-
lar synen på den beskrivning som socialministern
gjorde av visionen att stå upp för ett narkotikafritt
samhälle osv. Det låter mycket bra. Och när det gäller
personligt ansvar är det väl inget parti som har talat så
mycket om det som mitt parti!
Men jag måste ändå fråga en sak, egentligen för
att fortsätta det tidigare replikskiftet med socialmi-
nisterns partikamrat: Vad ska egentligen statsrådet
säga till Sebastian när ökningen av narkotikarelatera-
de dödsfall sedan 1995 har varit 220 % och när 500-
600 människor dör av överdoser varje år? Hur ska
socialministern förklara för Sebastian att planen kan
ändra på detta när den enda lagändringen är just änd-
ringen av läkares förskrivningsrätt, som ju är en mar-
ginell fråga som knappast kommer att ändra narkoti-
kaförhållandena i landet? En narkotikageneral står ju
här ensam och har ingen armé bakom sig i form av
lagar och resurser och i form av sådant som gör att
han kan vara aktiv och handlingskraftig och gå på
offensiv. Hur ska Sebastian då förstå att den här pla-
nen ska kunna hjälpa andra i hans situation?
Jag tror att det är många med mig som inte riktigt
begriper hur planen ska kunna ändra på det här. Sä-
kert har socialministern rätt i att det finns de som har
tyckt att planen är bra, men socialministern vet också
att polisen har varit kritisk och att Hasselakollektivet
har varit kritiskt. Kolossalt många har varit kritiska -
inte för det verbala och inte för de goda tankarna eller
för målet utan för bristen på resurser, bristen på
handling och bristen på lagförslag.
Jag har fortfarande inte förstått detta, men social-
ministern kanske kan förklara det för mig nu. Hur ska
planen få de åsyftade effekterna?