Herr talman! Jag har själv ingen personlig relation
till Rinaldo Karlsson, men jag har all anledning att
här framföra en tanke från min partikamrat och sedan
många år socialutskottsledamot Thomas Julin som
mycket beklagar och ställer sig väldigt sorgsen efter
Rinaldos bortgång. Det vill jag framföra.
Till dagens diskussion!
Ingenting, herr talman, som vi gör för gemen-
samma medel eller genom demokratiskt beslutsfat-
tande i socialutskottet är samtidigt lika akut och lika
långsiktigt viktigt som att bekämpa droger och nar-
kotika.
Under de gångna sju åren, sedan EU-inträdet, har
t.ex. partydroger - vilket bedrägligt namn - och can-
nabis fått ett starkt fäste hos den yngre generationen,
starkare än vi trodde var möjligt, vi som inte surfar så
mycket på nätet, vi som inte längre hämtar våra nor-
mer från ett gäng och vi som inte lever krog- eller
partyliv. Nej, vår generation trodde naivt nog att det
bakom vår rygg fanns ett fungerande socialt system
med regler, med vård, med förebyggande information
och med ett motiveringsarbete som fungerade.
Narkotikakommissionens rapport Vägvalet tog
nog många ur den illusionen. Hälsan teg inte still.
Vi trodde att den klassiska restriktiva synen på al-
kohol och droger för evigt nättopp hade tatuerats in i
varje svensk. Ett nyktert folk bygger landet, lärde vi
oss, vi som är födda före 60-talet. Men nykterhetspo-
litiken har grundligen raserats, offrad på EU-
anpassningens och alkoholkapitalets altare, beledsa-
gad av idiotliberala argument som uppmanar männi-
skor att göra sig fria från "förmyndare". Tvärtom
hade självdisciplin gett människor verktyg och be-
hövlig upprorskraft mot dem som tjänar på att hålla
folk lagom lulliga. Drogade, passiva och beroende
medborgare kräver nämligen inte sin rätt, bygger inte
upp någonting som överheten inte kan kontrollera och
gör inte uppror.
Jag menar att vi måste se den starka och direkta
kopplingen mellan alkohol och droger - gift som gift.
Låt oss inse kopplingen mellan att alkoholskadesiff-
rorna skjuter i höjden och den samtidiga explosionen
av narkotikamissbruket. Låt oss slutligen inse kopp-
lingen mellan en övergiven heltäckande och interna-
tionellt förut beundrad alkoholpolitik och den
dammlucksöppning för narkotikan som har skett efter
EU-inträdet 1995. Budskapet till de unga är ungefär
att det är den personliga friheten som hotas om inte
alla osnäst får knarka i fred.
I själva verket är drogbruk och missbruk någon-
ting som springer fram ur självdestruktivitet, som
göder fortsatt självdestruktivitet. Det här är den indi-
vidualpsykologiska sidan av saken. Vi politiker, med
både ansvar och befogenheter, måste våga ställa oss
den tuffa frågan: Varför, mitt i välfärden, är så många
unga människor så självdestruktiva? Hur har drogerna
kunnat klibba sig fast på dem?
Svaret är tredelat, och åtgärderna måste därför få
en tredelad udd. Allt kemiskt beroende handlar om ett
samspel mellan
1 medlet,
2 människan och
3 miljön.
Medlet kallas ibland för tillgänglighet när vi de-
batterar. Fanns det inga droger skulle ingen missbru-
ka dem. Ju svårare att komma åt droger, desto mindre
missbruk.
Människan handlar om individens självkänsla och
egenstyrka. Mår individen dåligt, vilket alla gör nå-
gon gång under livets gång, ligger mekanismen att fly
från verklighetens kalla ljus och självdestruktivt bete-
ende nära till hands. Att stärka individen utan att
skapa egoister är skolans största utmaning.
Miljön slutligen, det tredje m:et, står för den sam-
hällsanda och den sociala miljö som människan ver-
kar i och som påvekar henne oerhört. Om det klimatet
är andefattigt, drogbejakande och nedbrytande, med
arbetslöshet och bristande framtidstro, blir självklart
missbruksrisken högre. Häri ligger den allmänpolitis-
ka och allmänmänskliga utmaningen att tillsammans
skapa ett gott samhälle.
Vår kamp får ett startskott med den här hand-
lingsplanen. Den måste också utgå från en sådan här
tredelad analys. Att här i dag, mina vänner, plocka
eventuella poäng på hur mycket mer man själv skulle
vilja lägga in i arbetet redan nu därför att planen inte
är perfekt menar vi leder till försening av arbetet och
är kontraproduktivt.
I stället ska vi se till att i den process som vi nu
går in i fortsätta att ge input, bjuda på vårt fortsatta
engagemang och under fem år fortsätta göra insatser
för att bekämpa narkotikan som människor, föräldrar,
vänner, grannar och som beslutsfattande politiker.
Särskilt viktig, menar vi, är den kommunala are-
nan där det väsentligaste arbetet ska bedrivas. Kart-
läggningsfasen startar nu där, efter att vi har fattat
beslut om den här planen.
En ensam, om än modig, droggeneral kan inte
vinna slaget. Han måste få fullt stöd och full upp-
backning av alla partier. I den här saken finns det som
tur är en ovanligt stor värdegemenskap mellan oss
och en stor gemensam oro att bygga på. Det har vi
hört av inläggen fram till nu. Så låt oss för en gångs
skull och i dubbel mening reservationslöst sluta upp
för någonting som är viktigare än partiprestigen och
sjösätta den här handlingsplanen. Vi har makten att
allteftersom fylla den här skutan med bemanning,
lagändringar, pengar, entusiasm, iakttagelser och tips
och en så småningom alltmer preciserad målinrikt-
ning. Jag är övertygad om att vilken färg en kom-
mande regering än har i höst kommer den att lägga
fram en budget för nästkommande år där det finns
mer narkotikapolitiska pengar.
Mitt eget direkta förslag till droggeneralen är att
skapa direktkanaler i varje kommun från allmänheten
till en drogsamordningskommitté som ska bildas, så
att den engagerade allmänheten på ett tidigt stadium
involveras i processen och får en chans att ge sina
bidrag till sin kommunala antidrogskuta. Det här har
ju verkligen chansen att bli en allomfattande och sant
nationell handlingsplan om vi rikspolitiker i dag visar
vägen.
Herr talman! Mycket av kritiken mot planen som
den ser ut i dag och mot de förslag som lämnas här
delar vi, men jag ser på inget sätt att det här loppet är
kört. Vi menar att loppet börjar nu.