Herr talman! Jag skulle vilja ta upp det som Ken-
neth Johansson sade rätt mycket om, dvs. sprututby-
tesprogrammet. Det är utmärkt att man har varit på
plats och talat med berörda, men jag undrar om man
inte har funderat på att de som arbetar med detta
faktiskt har ett egenintresse av att verksamheten fort-
sätter. Det finns så att säga en allians mellan dem som
går dit och dem som arbetar där för att framställa
detta som mycket lyckat. Om man tittar på det som
har utvärderats finner man att verkligheten är den att
det inte finns så mycket sådant att säga. Man kan se
att Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, KRIS och
andra riksförbund säger att vi måste stoppa det här
därför att det är inte bra.
Den här verksamheten har hållit på sedan 1986,
och det har gjorts flera utvärderingar. Socialstyrelsen
har gjort en sådan, och den har granskats av Social-
styrelsens vetenskapliga råd. Man kan inte säga att
verksamheten har någon av de effekter som sprutut-
bytesprogrammet var tänkt att ha. Det har inte någon
sådan verifierbar effekt.
Då är det märkligt att man tycker att detta ska
fortsätta, när det innebär att samhället talar med dub-
bel tunga. Utan att säkert kunna hjälpa någon förser
man ändå människor med redskap för att begå ett
brott. Det är faktiskt det man gör: Det är ett brott att
använda narkotika i dag, och vi förser människor med
det redskapet.
Jag skulle kunna förstå det om det vid en utvärde-
ring hade visat sig att detta hade en utomordentligt
stor effekt vad gäller smittspridning och övriga åtgär-
der, men det har det inte. De övriga sociala kontak-
terna kan man lösa på annat sätt, som man har gjort
t.ex. här i Stockholm. Jag finner det märkligt att vi
sprider den uppfattningen att här stöder samhället
lagbrott.