Herr talman! I dag står vi inför att fatta beslut om
hur den fortsatta narkotikapolitiken ska bedrivas i
Sverige. Samtliga partier är faktiskt överens om att vi
ska ha ett narkotikafritt samhälle, men i Socialdemo-
kraternas, Vänsterns och Miljöpartiets förslag till
åtgärder saknas kraftfulla insatser. Det gör att man i
verkligheten inte kommer att märka så mycket av den
nya handlingsplanen.
Åtgärderna för att minska narkotikaanvändandet
och de förebyggande insatser som föreslås är alltför
tandlösa eller ligger alltför långt fram i tiden för att de
ska kännas meningsfulla för dem som vill ha verkty-
gen omedelbart. Situationen är just nu faktiskt allvar-
ligare än någonsin.
Den positiva känsla och förhoppningsfullhet som
man fick när regeringen tillsatte Narkotikakommis-
sionen är borta. Man är inte beredd att vidta kraftfulla
åtgärder område för område för att få bort bruket och
de problem som finns bland missbrukare. Varför är ni
så flata från regeringen och från socialdemokratiska
riksdagsledamöter samt från samarbetsparterna
Vänsterpartiet och Miljöpartiet?
Herr talman! Miljöpartiet vågade inte ens stå kvar
vid sitt tidigare fattade beslut om att polisen vid skä-
lig misstanke skulle kunna begära urinprov av dem
som är under 15 år. Det är ynkligt att man inte vågar
stå kvar vid sitt tidigare beslut. Jag tycker inte heller
att det har hjälpt att riksdagen bildat ett nätverk, som
vi kallar Riksdagsmän mot narkotika. Jag var själv
initiativtagare till detta nätverk, och jag trodde fak-
tiskt att vi gemensamt skulle kunna komma betydligt
längre med den information och den kunskap som vi
har bibringats i olika seminarieformer.
Herr talman! Jag vill påstå att min partikollega
Elizabeth Nyström och jag faktiskt har gått ett steg
längre i vår motion, där vi pekar på åtskilliga områ-
den där åtgärder bör vidtagas omedelbart. Jag har
därför för avsikt att ta upp några av dessa här i kam-
maren.
I strategierna för det lokala narkotikapolitiska ar-
betet bör inkluderas vård och behandling, och de bör
innehålla mycket klara riktlinjer för samverkan med
andra parter. Låt mig direkt bara peka på ett område
som berör mig själv, nämligen hur det haltar i sam-
verkan mellan socialtjänsten och kriminalvården.
När det gäller det akuta behovet anser vi faktiskt
att man måste ha avgiftningsenheter. För dessa ska
självklart hälso- och sjukvården ansvara, och där ska
också betalningsansvaret liggaa. En av anledningarna
till att det är så viktigt att ha avgiftningsenheter är att
psykiatrin inte tar emot drogade personer. Därför ska
vård, oavsett om det handlar om frivillig vård eller
tvångsvård, alltid föregås av avgiftning på en särskild
avgiftningsenhet. Dock är även eftervården viktig,
och då återkommer man till ett samspel mellan de
olika huvudmännen.
Regeringen anser att det lokala narkotikapolitiska
arbetet är en viktig grund, men det behövs mer pro-
jektpengar för att utveckla det lokala arbetet och för
att sprida de goda exempel på samverkan som trots
allt finns i dag. Sådana finns på olika håll i landet. Jag
vill påstå att vid samverkan med andra parter måste
finansieringsfrågorna lösas på ett klart och tydligt
sätt.
Herr talman! På den regionala nivån föreslås att
länsstyrelserna både ska göra uppföljningar av narko-
tikaarbetet och verka för samordning av metod- och
kompetensutveckling. Vi två motionärer ställer oss
undrande till om detta verkligen är klokt. Länsstyrel-
sens roll som tillsynsmyndighet får inte på något sätt
ifrågasättas. Vi anser att man i stället borde lägga
ansvaret för metod- och kompetensutveckling på
Svenska Kommunförbundet, där det redan i dag finns
en kompetens och en erfarenhet som med mycket
större lätthet kan byggas ut.
Herr talman! När det gäller narkotikaförebyggan-
de insatser i skolan anser jag att regeringen intar en
alltför passiv hållning. Inte ska man väl behöva ge
Statens skolverk och det statliga Folkhälsoinstitutet i
uppdrag att analysera vilka insatser som bör vidtas!
Man borde i stället kunna ge Skolverket i uppdrag att
ta fram ett program för att fortbilda lärarna i narkoti-
kakunskap.
Samma passivitet kännetecknar även förslaget om
översyn av kursplanerna. Regeringen signalerar till
skolorna att sitta still i båten och vänta på förändring-
ar till nästa översyn. Det är i själva verket hög tid att
börja agera omedelbart.
När det gäller drogtester har jag fått klara besked
från många socialtjänstenheter som jag har besökt ute
i landet om att de anser att polisen måste ges möjlig-
het att drogtesta ungdomar ned i tolvårsåldern. Det är
den tidiga upptäckten på skälig misstanke från poli-
sen som är viktig. Det säger man själv från social-
tjänsten. När man på frivillig basis kommer till soci-
altjänsten har det hunnit gå många år.
Om Sebastian, som nämndes av socialministern,
före 14 års ålder, kanske redan i 12-årsåldern, hade
blivit ertappad av polisen, hade han kanske under de
närmaste två åren blivit hjälpt på ett helt annat sätt
och sluppit att vakna upp från medvetslöshet på toa-
letten.
Herr talman! Regeringen vill inte heller ta upp
frågan om § 34-intagningar på behandlingshem. Det
är beklagligt att betalningsansvaret inte kan få belasta
en enda myndighet i stället för som i dag både krimi-
nalvården och hemkommunen. Detta delade betal-
ningsansvar garanterar inte likabehandling eftersom
kommunerna har olika ekonomi och inställning.
Till sist, herr talman, ansåg Narkotikakommissio-
nen precis som vi moderater har gjort i många år att
glasrutan på fängelserna skulle vara ett mycket bra
komplement vid bevakade besök då man misstänker
att insmuggling av narkotika kan ske. Glasrutan krä-
ver färre vårdare som närvarar vid besöken och hind-
rar besökarna att komma i fysisk kontakt med den
intagne.
Avslutningsvis, herr talman, ställer jag mig natur-
ligtvis bakom motionen So27, men för tids vinnande
avstår jag från att göra några yrkanden.