Herr talman! När det handlar om narkotika har
Malmöområdet, som jag kommer ifrån, en särställ-
ning med sin närhet till Köpenhamn och Kristiania
och de omfattande problem som finns där. Malmöre-
gionen är starkt utsatt för inflöde av narkotika, och
det behövs verkligen kraftfulla åtgärder om vi ska
uppnå målet ett narkotikafritt samhälle.
Precis som man skriver i propositionen handlar
det om förebyggande insatser. Men det handlar också
om att begränsa utbudet. En angelägen åtgärd vore att
omedelbart stänga Kristiania.
Man borde kunna ha samma målsättning när det
gäller Kristiania som man har med kärnkraften, näm-
ligen att avveckla det del för del. Det är självklart
svårare när det inte är en nationell fråga, men jag
tycker att man ska sätta upp det målet - precis som
när det gäller den andra reaktorn i Barsebäck.
En viktig del i arbetet mot drogmissbruket är fak-
tiskt också sprututbytesprogrammet, som har diskute-
rats här tidigare. Det har funnits i Malmö och Lund
sedan andra hälften av 1980-talet.
Detta är självklart bara en del. Som socialminis-
tern har sagt är det framför allt en del för att minska
smittorisken. Men det är också en viktig del i kon-
taktskapande åtgärder.
Sprututbytesverksamheten har gjort att man har
fått större kontakt med just sprutnarkomanerna. Det
har lett till att sjukvården inom Malmö har klart större
kunskap om missbrukare än kommuner där den här
verksamheten inte finns.
Kontakterna med sprutnarkomanerna ger också
möjligheter till regelbundna hivtest och därmed till en
tidig upptäckt av sådana fall. Verksamheten i Malmö
och Lund har inneburit betydligt färre hivsmittade.
Som sidoeffekt har man ibland också lyckats förhind-
ra oönskade graviditeter bland kvinnor som missbru-
kar, och man har kunnat ge en medicinsk omvårdnad
som i sin tur skapar förebyggande insatser.
Sprututbytesprogrammet är självklart inte det-
samma som en liberalisering av narkotikapolitiken.
Målet måste vara ett narkotikafritt Malmö och ett
narkotikafritt Sverige; detta till skillnad från många
länder på kontinenten där man har liknande projekt
men en helt annan syn på detta, och där man tycker
att det faktiskt är okej med narkotika, som t.ex. i
Holland och Schweiz.
Så är det inte i Sverige. Vi måste kunna göra två
saker samtidigt: arbeta för ett narkotikafritt samhälle
men också se de problem som finns under tiden tills
detta uppnåtts.
Det är min förhoppning att den lagstiftning som
regeringen framöver ska förelägga riksdagen innebär
att den försöksverksamhet som i dag finns i Malmö
och Lund kan övergå till en reguljär verksamhet. På
det sättet skapar man en långsiktighet i detta viktiga
arbete som bedrivs i min hemregion.