Herr talman! "Det är lättare att köpa droger än
korv med bröd. - - - Väck upp den slumrande föräld-
ragenerationen. Varför ska de stå på läktaren och låta
socialen och polisen sköta deras grej? Föräldrar måste
engagera sig i sina barn och bry sig om dem. Som det
är nu har en hel föräldrageneration abdikerat. Det är
dags att ta tillbaka förlorad mark."
Dessa påståenden kommer inte från någon krist-
demokratisk politiker utan från Stefan Holmén, chef
för citypolisens narkotikaenhet i Stockholm. Uttalan-
det stod att läsa i en artikel i gårdagens Expressen. I
samma artikel fanns också mycket nedslående upp-
gifter från en undersökning om förekomsten av knark
på Stockholms krogar.
Narkotikan är ett växande samhällsproblem som
förtjänar en bättre politik än den handlingsplan mot
narkotika som vi nu behandlar. Regeringen tar inte
problemet på tillräckligt allvar och lägger inte fram
de förslag som är nödvändiga. Socialminister Lars
Engqvist talar om ett narkotikafritt Sverige inom tio
år, men den framlagda propositionen saknar de åtgär-
der som frivilligorganisationer, polis- och tullmyn-
digheter och missbrukarvården efterfrågar. Dessutom
åtföljs propositionen inte av de resursförstärkningar
som är nödvändiga för att uppnå de satta målen.
Berättigad kritik mot handlingsplanen har redan
framförts av i princip alla organisationer som arbetar
med att förebygga missbruk eller med vården av
missbrukare. Kristdemokraterna instämmer bl.a. i den
kritik som gör gällande att utökade resurser och befo-
genheter till polis- och tullmyndigheter krävs. Exem-
pelvis har gatulangningsgruppen i centrala Stockholm
minskat från 50 till 16 personer efter 1995, samtidigt
som flödet av droger har ökat.
Givetvis kan inte arbetet för ett narkotikafritt
samhälle avgränsas till insatser från olika myndighe-
ter, utan har en stark social dimension. Det går dock
inte att prata bort de stora brister som finns hos de
myndigheter som har till uppgift att ansvara för att
lagar efterlevs.
Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ för
innevarande år därför avsatt 380 miljoner kronor till
polisorganisationen utöver nuvarande budget, bl.a. för
narkotikainriktat arbete och skolinformation. Till
Tullen har vi avsatt 20 miljoner kronor.
Uppskattningsvis finns det över 26 000 tunga
missbrukare i Sverige. Bakom dessa siffror döljer sig
lidande och misär. Detta är ingen omedveten om -
inte heller regeringen. Socialminister Lars Engqvist
anser dock att samhällets resurser är tillräckliga, en
uppfattning som för övrigt inte delas av Kommunför-
bundet. Skulden för narkotikapolitikens misslyckande
skylls på bristande samverkan mellan myndigheterna.
Handlingsplanens verkligt stora tillkortakommande är
dock av annat slag.
Föräldrar och familjer som på något sätt har erfa-
renhet av en anhörig med missbruksproblem vittnar
om hur svårt det är att tyda signalerna på ett begyn-
nande missbruk och även få hjälp och stöd. Kristde-
mokraterna menar att samhällets stöd till missbrukar-
na och drabbade familjer måste förbättras, från upp-
sökande verksamhet, vård och behandling till efter-
vård och uppföljning. I det förebyggande arbetet mot
narkotika är familjen samhällets bästa resurs. Det
samma gäller när unga människor börjar använda
droger. En familj eller förälder som tidigt ingriper
med samhällets stöd i ryggen har bäst möjligheter att
förhindra tungt missbruk.
Så länge regeringen och dess stödpartier inte tar
familjens roll på allvar kommer inte problemet med
droger att minska. Att erkänna familjens betydelse för
barnens uppväxt innebär även att samhället måste
tillhandahålla ett adekvat stöd när det behövs. Miss-
lyckas vi med det är risken stor att vi fullständigt
tappar kontrollen över narkotikasituationen. Famil-
jens oersättliga roll och uppgift i det förebyggande
arbetet finns tydligt beskriven i Narkotikakommissio-
nens utredning, som ligger till grund för handlings-
planen. Konsekvensen borde vara att regeringen
kommer med konkreta förslag för att stärka och upp-
värdera familjens betydelse. Man tvingas dock besvi-
ket konstatera att åtgärder såsom informationsinsatser
och stödjande föräldrautbildning för familjer saknas
helt i handlingsplanen.
Herr talman! En dyster bild av missbruksvården
beskrivs i handlingsplanen, men den föranleder inte
några skarpa förslag eller ökade anslag. Utökade
resurser till kommuner och landsting är alldeles nöd-
vändigt, vilket också Narkotikakommissionen påpe-
kade. Fler vårdplatser i primärvården skulle ge bättre
förutsättningar att behandla missbrukare och att dess-
utom samverka med socialtjänsten när avgiftning
övergår i rehabilitering. En effektivare samverkan
inom missbrukarvården är också nödvändig, vilket
även regeringen anser. Antalet vårdplatser måste
dock bli fler. Att regeringen väljer att helt ignorera
detta uppenbara behov är svårförståeligt.
Stödet och uppföljningen vid en lyckad rehabili-
tering är minst sagt bristfällig. För att klara en drogfri
tillvaro krävs ett större personligt stöd än vad som ges
i dag. Återigen har regeringen inga förslag, utan häv-
dar att resurserna och lagstiftningen är tillräckliga.
Felet sägs ligga i bristen på samverkan mellan lands-
ting, kommun och rättsvårdande myndighet. Det
ligger viss sanning i detta, men missbrukarvården
kräver också nytänkande och utökade resurser, och
detta bortser regeringen helt ifrån.
Kristdemokraterna anser att det borde införas en
möjlighet att ta blod- eller urinprov på barn under 15
år vid allvarlig misstanke om missbruk. Det är be-
klagligt att regeringen inte vågar ta steget fullt ut och
föreslå att förbudet mot drogtest av barn tas bort. Den
personliga integriteten måste värnas, men inte till
priset av mänskligt lidande. Det borde vara en själv-
klar uppgift för samhället att hindra minderåriga från
att knarka.
Skolan är oslagbar när det gäller möjligheten att
nå ut till barn och ungdomar med information och
kunskap om droger. Alkohol-, narkotika- och tobaks-
undervisningen, den s.k. ANT-undervisningen, måste
ges prioritet och anpassas till ungdomars synsätt och
livsstil. ANT-undervisningen måste utgå från verk-
ligheten genom att ha föreläsare som arbetar med
dessa frågor eller har levt i missbruk. Drogbruket
kryper allt längre ned i åldrarna, och insatserna måste
sättas in tidigare. ANT-undervisningen borde därför
påbörjas redan i årskurs 4 och fortlöpande finnas med
i läroplanen t.o.m. årskurs 9. Vi anser att särskilda
medel bör tilldelas frivilligorganisationerna för
skolinformation, då dessa har särskilda kunskaper på
området.
Under år 2000 rapporterades 796 vägtrafikolyckor
med personskada där föraren misstänks ha varit på-
verkad av alkohol eller annan drog. I körkortsutbild-
ningen ingår en teoridel om droger och alkohol, men
det ingår inget obligatorium att detta görs under an-
svar av trafikskolor. Med tanke på den negativa ut-
vecklingen av missbruk av droger bland ungdomar
anser vi att en uppgradering och ett obligatorium av
undervisning i ämnet vid trafikskolor införs.
Handlingsplanen mot narkotika visar att regering-
en inte inser vidden av eller inte har förmågan att
tackla problemet med narkotikan i vårt land. Det har
sagts att 90-talet var ett förlorat årtionde i kampen
mot drogerna. Tyvärr är risken överhängande att
ytterligare ett decennium går förlorat om inte narkoti-
kapolitiken förändras i grunden.
Tyvärr har utskottsmajoriteten inte heller valt att
stödja förslag som skulle kunna förbättra propositio-
nen.
Herr talman! Vi står givetvis bakom samtliga våra
reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall
till endast reservation nr 6.
Avslutningsvis vill jag säga att jag beklagar bort-
gången av Rinaldo Karlsson och vill uttrycka mitt
stöd till hans anhöriga.