Herr talman! Jag tror att enigheten i kammaren är
stor omkring målet för ett narkotikafritt Sverige. Det
finns dock olika faser i detta som rör sig om allt från
början ända till slutet, om man uttrycker det så, ter-
minalt sett.
Det allra bästa är ju att ingen börjar med detta; det
tror jag att vi också är överens om. De preventiva
insatserna är inte så utvärderingsbara över kort tid,
men det visar sig ganska snart när de lyckas. Det var
kanske de som lyckades under 80-talets slut.
I det här fallet har vi kristdemokrater en liten
käpphäst. Vi tjatar om familjen och föräldrarna. Det
är viktigt att de får stöd, eftersom de är närmast bar-
nen. Dessvärre visar det sig att de inte alltid heller
kan upptäcka detta, men det skulle man kanske kunna
göra i skolan. Den familjestödjande eller föräldra-
stödjande rollen fungerar faktiskt inte särskilt bra. Jag
undrar varför socialministern i sin proposition inte
föreslår fler föräldrastödjande uppgifter. Familjer ser
olika ut. Det vet vi. Det föräldrastödjande arbetet är A
och O. Jag känner många familjer som tyvärr befin-
ner sig i den situationen att deras barn finns ute. Det
är inte roligt att tala om för dem att vi inte kan hjälpa
dem av olika skäl.
Utbildningen är t.ex. väldigt dålig hos socionomer
och socialarbetare. De kan inte heller tyda detta. Det-
samma gäller lärarna. Skulle vi inte kunna uppgradera
informationen och kunskapen hos lärare och sådana
som kommer i kontakt med våra barn så att de till-
sammans med hemmen skulle kunna se till av vi inte
behöver ha några LVM-platser? Det måste väl ändå
vara målet att vi avvecklar alla LVM-hem, om det nu
går. Det tror jag att vi är överens om.