Herr talman! Jag börjar med frågan om den inter-
nationella utvecklingen. Jag är allvarligt bekymrad
över den debatt som förs i flera europeiska länder,
dessvärre också i våra nordiska grannländer.
Jag möter partivänner inom socialdemokratin i
andra länder som tidigare haft en restriktiv hållning
och som nu på något sätt gett upp. Jag möter parti-
vänner till Kenneth Johansson, eller i varje fall libe-
raler och mittenpolitiker, som har samma hållning.
Det är en otroligt oroande utveckling eftersom de
företräder en linje som jag inte kan se leder någon
annanstans än in i en återvändsgränd. Det betyder att
om vi skulle acceptera en liberalisering av narkotika-
politiken rakt över Europa kommer vi om ett antal år
att stå inför gigantiska problem, inte minst med tanke
på den europeiska integrationen och allt som kommer
att ske med ett utvidgat EU osv.
Vi kan spela en roll i detta. Det är viktigt att vi
engagerar oss. Det kansli som nu byggs upp kring
narkotikasamordnaren kommer också att förses med
internationell kunskap och erfarenhet så att vi i större
utsträckning än hittills deltar i de internationella dis-
kussionerna och finns på plats varje gång de här frå-
gorna prövas.
Jag ska gärna erkänna att det inte har varit så alla
gånger. Vi har inte haft resurser. Vi har inte varit med
varje gång den här debatten har förts. Det är viktigt
att vi är det och ser vår roll också i ett internationellt
perspektiv.
De på den internationella arenan som är för en re-
striktiv politik borde faktiskt, apropå den debattartikel
som Susanne Eberstein pekade på, kunna rikta kritik
mot de regeringar som nu är på väg att lämna den
restriktiva politiken i stället för att rikta kritik mot en
regering och ett land som försöker upprätthålla den.
Vi ska bidra, och vi behöver engagera oss betyd-
ligt mer på det internationella området än vad vi gjort
nu.
Om Kenneth Johansson upprepar frågan om
sprututbytesprogrammet ska jag svara på den också.