Herr talman! Det tycker jag är en viktig signal att
ge; där är vi helt ense.
Jag var med när man först tittade på narkotikafrå-
gan 1992, och såg att det inte verkade som det hade
hänt något. Men sedan hände det något mycket fort -
det är alldeles riktigt. När man nu tittar på detta så är
det viktigt att man ska diskutera och lyfta fram frå-
gan, som statsrådet säger. Men det räcker ju inte. Det
hjälper inte dem som behöver hjälp nu. Vi måste ha
mer handlingar.
Jag är kritisk mot Narkotikakommissionen för att
den inte föreslog mer. Men inte ens det som den före-
slog och som rörde lite känsliga saker tar statsrådet
till sin proposition. Det gäller t.ex. att hjälpa till att
hitta de unga som är på väg in i missbruk. Då kan
man ta urinprov på barn över 12 år om man har en
stark misstanke just för att kunna gå in med kraftfulla
åtgärder. Där Narkotikakommissionen lägger fram
konkreta förslag på att göra något så backar alltså
statsrådet. Vad skickar det för signaler?
Jag är fortfarande besviken på det här. Det måste
vara mer om man ska göra det som statsrådet säger
och så vältaligt beskriver. Ska man nå de målen så
måste det finnas mer av konkreta åtgärder än prat om
att vi ska lyfta fram frågan och ha konferenser. Det
måste mer till för dem som lider nu och för dem som
är på väg in i missbruket. Det behövs lagändringar,
det behövs skärpta straff, det behövs provtagningar på
yngre barn och det behövs narkotikafria samhällen.
Det måste till åtgärder som gör att vi får långt fler
poliser än vad statsrådets regering föreslår. Det be-
hövs mängder av konkreta åtgärder nu.