Herr talman! Ulla Andersson talar sig varm för trygghetssystemen. Vänsterpartiet angriper ofta Alliansen för att avgiften till a-kassan har höjts några hundralappar för många löntagare. Det är såklart beklagligt. Sverigedemokraterna vill därför avskaffa hela avgiften. Vi tycker att arbetslöshetsförsäkringen bör vara en naturlig del av välfärdens kärna.
Min fråga till Ulla Andersson är: Varför vill Vänsterpartiet inte vara med oss på det tåget? Är skillnaden mellan Alliansen och Vänsterpartiet bara några hundralappar extra, men det ska fortfarande vara en privat finansierad premie från varje enskild löntagare för att över huvud taget komma in i systemet?
Något som Ulla Andersson talar sig mindre varm för är löntagarna. Vänsterpartiet - det här framkommer i budgetmotionen - vill avskaffa jobbskatteavdragen i deras helhet på sikt. Det slår såklart hårdast mot låginkomsttagare. För en person som har en lön på ungefär 20 000 i månaden innebär det att skatten höjs med ungefär 30 procent, alltså inte procentenheter utan procent.
Dessutom beräknas vi tappa ungefär 100 000 årsarbetskrafter på en sådan reform.
Sedan kommer Ulla Andersson med lite bankpopulism. Det låter stundom lite som Anders Borg, fast från Vänsterpartiets sida handlar det om att man ska punktbeskatta fyra privata bolag inom banksektorn med 3,9 miljarder kronor som en engångsbeskattning. Jag har svårt att uppfatta det som något annat än en liten chimär för att dölja det faktum att Vänsterpartiet, såvitt jag vet i alla fall, var delaktigt i beslutet att skjuta till 15 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar från staten till samma banker. Jag tror att de flesta själva inser vilken summa som är störst, 3,9 miljarder eller 15 miljarder.
Då är frågan: Vilken sida står Ulla Andersson och Vänsterpartiet på, de stora bankernas eller skattebetalarnas?